Det känns jävligt illa när man kommer på sig själv med att sitta och jäsa i soffan med laptopen i knät och magen liksom i princip blockar tangentbordet. Och så tänker man "shit, strålningen kanske inte är så bra för barnet".
Eeeeeh.
Dessutom har jag hela kvällen störts av känslan av att huden dubbelhakar sig på halsen nu. Det är min värsta känsla, hud som veckar sig i valkar. Fyfan. Damn you Lindt Blueberry Intense.
Damn you tarmar som plockar upp all skit och stoppar in i kroppen istället för att laxera ut. Laxering ftw!
Tur att jag ska spendera hela eftermiddagen imorgon med att tokbaka julsnask i goda vänners lag. Det kommer göra underverk för min hudvecksfobi.
söndag 22 november 2009
lördag 21 november 2009
Redemption.
Här skulle det egentligen ha varit värsta martyrblogginlägget om hur synd det är om oss (mig och Christian) som inte har några svärföräldrar att tvinga ta hand om Olle i ur och skur när vi behöver akut avlastning (Christians föräldrar är som bekant döda, mina bor annorstädes varav den ena skitlångt bort med skitmycket egna grejer att fokusera på just nu).
Sen kom jag på att jag redan har skrivit exakt ett sånt gnälligt blogginlägg i den gamla bloggen.
Shit vad pinsamt om jag inte hade erinrat mig om det i sista sekund.
Eller nä, kanske inte pinsamt utan mer bara tidsödande. Särskilt nu när jag för ovanlighetens skull har en hel kväll för mig själv här hemma, men enbart verkar kapabel att fördriva den med att somna framför sjuhundra Traderaauktioner i jakt på den perfekta florhatten.
Okej, så plan på martyrinlägg avstyrd.
Med fem veckor kvar till jul kan jag köra följande smörjning istället:
Kära Tomten.
Som du vet har jag varit lite gnällig på sistone. Ehrm. De senaste åren. Men kanske mest detta år. Jag har inte heller varit sådär skitbra på flickvänsgrejer som att släppa till lite då och då. Jag skyller till och med på biologiska faktorer, håller långa försvarstal i bloggen och allt, som ingen riktigt köper. Det är ju skitlöjligt av mig. Dessutom blir jag asförbannad i tid och otid och säger ganska mycket elaka saker till min stackars sambo som inte alltid kan rå för att allt blir så tokigt, han liksom bara är sån.
Så, rätt och slätt: Nä, jag har kanske inte varit värsta bra julklappsmottagarbarnet detta år.
Men. MEN!
Ikväll, just denna kväll, är min sambo faktiskt ute och svirar medan jag sitter hemma och tjockar på mig med tröstchoklad och Transformers (hej självplågeri med den där förbannat snygga tjejen jag alltid glömmer namnet på).
Han är närmare bestämt ute på klubb tillsammans med bland andra våra gemensamma bästa vänner (som jag själv inte varit ute med sedan månaden innan jag blev gravid med Olle = pisslänge sen) och en massa andra av mina egna vänner, för att beskåda en show bestående av en hel drös med ytterst lättklädda, vackra damer. Däribland min egen syster!
Denna fantastiska bakdel tillhör dock inte min syster, däremot La Contessa d'Fancy Pants.
Han kommer även få sovmorgon imorgon, nästan hur länge han vill (trots att jag själv blev utlovad det denna morgon men ändå bara fick sova 4 timmar allt som allt i slutändan) medan jag gör pyssliga husmorssaker och går med vår son till lekparken trots att jag helst av allt säkert bara vill få sova lite nån himla gång, jag med.
Men det är okej. Det gör jag så gärna.
I utbyte mot denna fantastiska favör mot min sambo så önskar jag mig följande av dig i år, Tomten:
En stringhylla. Ett presentkort på Lagerhaus. Ett presentkort på en hotellövernattning vartfansomhelst inklusive frukostbuffé (vilket jag gjort mig förtjänt av då jag inte infriat de senaste två årens julklappar från Christian = egenhändigt paintritade presentkort på helkroppsmassage och året dessförinnan fotvårdsbehandling). Ett par silikontuttar. Utan silikon. Helst bara ett par tuttar.
Kom igen nurå världens bästa Tomte, kan du fixa det?
Det här kommer Håkan å få faan för.
Ps, anledningen till att jag inte bryter ihop helt av självömkan och orättvisa över att vi inte har någon barnvakt ikväll så att jag också kunde närvara bland alla våra vänner/nära/kära, är för att jag fortfarande lever på den helt gudomligt fina gårdagskvällen då jag, i sällskap med ett gäng undersköna flickor och fagra brittiska män, samlades hos Fin-Stina (a.k.a. Leffe) på söder för att att fira hennes födelsedag med ett alldeles förträffligt Hattkalas.
Ja, det var alltså hattkrav, något som vanligtvis borde ha skrämt vettet ur mig (ni ser ju själva på bilden i inlägget här nedan. Transavarning, som Jennie så träffande beskrev det). Men efter gårdagens glamourösa tillpiffning är jag helt övertygad om att ALLT i min tillvaro skulle kännas bättre om jag bara bar lite fjädrar och flor i mitt hår från morgon till kväll.
Artsy fartsy, courtesy of Cissi.
Världens sötaste födelsedagsflicka!
Sen kom jag på att jag redan har skrivit exakt ett sånt gnälligt blogginlägg i den gamla bloggen.
Shit vad pinsamt om jag inte hade erinrat mig om det i sista sekund.
Eller nä, kanske inte pinsamt utan mer bara tidsödande. Särskilt nu när jag för ovanlighetens skull har en hel kväll för mig själv här hemma, men enbart verkar kapabel att fördriva den med att somna framför sjuhundra Traderaauktioner i jakt på den perfekta florhatten.
Okej, så plan på martyrinlägg avstyrd.
Med fem veckor kvar till jul kan jag köra följande smörjning istället:
Kära Tomten.
Som du vet har jag varit lite gnällig på sistone. Ehrm. De senaste åren. Men kanske mest detta år. Jag har inte heller varit sådär skitbra på flickvänsgrejer som att släppa till lite då och då. Jag skyller till och med på biologiska faktorer, håller långa försvarstal i bloggen och allt, som ingen riktigt köper. Det är ju skitlöjligt av mig. Dessutom blir jag asförbannad i tid och otid och säger ganska mycket elaka saker till min stackars sambo som inte alltid kan rå för att allt blir så tokigt, han liksom bara är sån.
Så, rätt och slätt: Nä, jag har kanske inte varit värsta bra julklappsmottagarbarnet detta år.
Men. MEN!
Ikväll, just denna kväll, är min sambo faktiskt ute och svirar medan jag sitter hemma och tjockar på mig med tröstchoklad och Transformers (hej självplågeri med den där förbannat snygga tjejen jag alltid glömmer namnet på).
Han är närmare bestämt ute på klubb tillsammans med bland andra våra gemensamma bästa vänner (som jag själv inte varit ute med sedan månaden innan jag blev gravid med Olle = pisslänge sen) och en massa andra av mina egna vänner, för att beskåda en show bestående av en hel drös med ytterst lättklädda, vackra damer. Däribland min egen syster!
Denna fantastiska bakdel tillhör dock inte min syster, däremot La Contessa d'Fancy Pants.Han kommer även få sovmorgon imorgon, nästan hur länge han vill (trots att jag själv blev utlovad det denna morgon men ändå bara fick sova 4 timmar allt som allt i slutändan) medan jag gör pyssliga husmorssaker och går med vår son till lekparken trots att jag helst av allt säkert bara vill få sova lite nån himla gång, jag med.
Men det är okej. Det gör jag så gärna.
I utbyte mot denna fantastiska favör mot min sambo så önskar jag mig följande av dig i år, Tomten:
En stringhylla. Ett presentkort på Lagerhaus. Ett presentkort på en hotellövernattning vartfansomhelst inklusive frukostbuffé (vilket jag gjort mig förtjänt av då jag inte infriat de senaste två årens julklappar från Christian = egenhändigt paintritade presentkort på helkroppsmassage och året dessförinnan fotvårdsbehandling). Ett par silikontuttar. Utan silikon. Helst bara ett par tuttar.
Kom igen nurå världens bästa Tomte, kan du fixa det?
Det här kommer Håkan å få faan för.Ps, anledningen till att jag inte bryter ihop helt av självömkan och orättvisa över att vi inte har någon barnvakt ikväll så att jag också kunde närvara bland alla våra vänner/nära/kära, är för att jag fortfarande lever på den helt gudomligt fina gårdagskvällen då jag, i sällskap med ett gäng undersköna flickor och fagra brittiska män, samlades hos Fin-Stina (a.k.a. Leffe) på söder för att att fira hennes födelsedag med ett alldeles förträffligt Hattkalas.
Ja, det var alltså hattkrav, något som vanligtvis borde ha skrämt vettet ur mig (ni ser ju själva på bilden i inlägget här nedan. Transavarning, som Jennie så träffande beskrev det). Men efter gårdagens glamourösa tillpiffning är jag helt övertygad om att ALLT i min tillvaro skulle kännas bättre om jag bara bar lite fjädrar och flor i mitt hår från morgon till kväll.
Artsy fartsy, courtesy of Cissi.
Världens sötaste födelsedagsflicka!
I motljus! Jag är sjukt bakis! Och/eller sjuk! Och har en ful mössa på mig sponsrad av företaget jag blev varslad ifrån när jag var mammaledig! Men skitsamma! Solen skiner! Vi har varit i lekparken före lunch! Solen skiner! Olle somnade just i gungan! Det är lugnt, solen skiner! Allt är gott! Utropstecken!!!!!
fredag 20 november 2009
Avbräck.
Efter en sällan skådad gnällkavalkad och efterföljande torka + tröttma, har jag nu för ovanlighetens skull glädjen att meddela att jag ska på hattkalas ikväll!
Hattkalas!
Ingen utgång, inga pruttlustiga mansskämt från desperata krogenkillar utan ett gäng fagra möer som klär upp sig fint i hattar och har hemmafest. Wow. Det här behöver jag sannerligen!
torsdag 19 november 2009
Dagen efter Dagen D. Eller dagen V. Vaccine Day.
Igår alltså. Vilken himla dag!
Jo, vi är ju fortfarande sjuka allihop här hemma. Christian beskrev träffande att det känns som att man har gråtit non stop i fem timmar. Eller dagar. Nåt sånt.
Han gjorde dock ett tappert försök att ta sig till jobbet igår, vilket innebar att jag blev alldeles allena här hemma med fläskläppsbarnet som helst bara ville käka på sitt äpple hela dagen till Pomos Piano.
Men ut skulle vi, ty jag hade läst på vår lokala vårdcentrals hemsida att de skulle släppa en drös med vaccindoser just denna dag för de som är i riskgrupperna. Jag var inte sådär jätteensam om min plan, visade det sig...
Mottagningen öppnade klockan 14. Vi var där 13:25 och då ringlade kön drygt 100 meter lång säkert. Lagom tills att klockan faktiskt blev 14 så var de tvungna att skicka hem halva kön, som vid det laget ringlade sig en bra bit in i Sundbybergs centrum (vårdcentralen ligger precis i utkanten).
Väl uppe i det provisoriska vaccinlägret möttes jag av något som inte kan beskrivas som något annat än masshysteri. Det var helt vansinnigt. Känslan av att vara med i en kass katastroffilm var påtaglig.
Tänk er själva: några hundratal trötta föräldrar som har släpat dit sina högst ovilliga barn från dagis, alternativt sina små jollerpaket som låg på filtar här och var bland snubblande ettåringar som gick bärsärkargång bland precis allt och alla.
Lägg gärna till ett gäng gnälliga pensionärer, rullstolsburna åldringspaket och svettarga höggravida kvinnor så kanske ni får en hyfsat klar bild om läget.
Ja, så ska vi icke heller förglömma hur sjukt oorganiserat allting var, att ingen visste någonting och att alla var som galna hökar i jakt på någon vidrig person som kanske skulle TRÄNGA SIG eller ännu värre: som inte tillhörde någon riskgrupp! Ve och fasa!
Vi samsades alla om utrymmet i en väldigt liten, institutionsliknande lokal där folk fick roa sig bäst de kunde i sin evighetsväntan. Vissa föräldrar hade varit förutseende och fjäskade järnet för sina barn med stora 7eleven-påsar fyllda till bredden med nybakta godsaker. Till alla andra föräldrars/barns stora förtret såklart. Hur tänker man om man låter ens ungar sitta och käka sånt mitt på golvet bland en massa andra, ledsna och trötta små barn som tultar runt helt oförtstående om mitt och ditt?
Olle tyckte förvisso att det hela var rätt lajbans, eftersom att han tyvärr inte är så van att umgås på daglig basis med många andra barn. Han röjde loss som en tok och hittade genast en massa nya lekkompisar, dock av varierande lämplighetsgrad.
Två större killar i 5-årsåldern bestämde sig för att ta sig an Olle, men tyvärr på ett ganska tvivelaktigt sätt. Nämligen genom att ställa honom mellan sig och putta honom hårt fram och tillbaka till varandra och asgarva. Väldigt uträknat och väldigt hjärtekrossande både för mig och för Olle som såklart föll till golvet två gånger med världens smäll och för sitt liv inte kunde förstå varför de gjorde som de gjorde.
Det är ju det som är problemet med att Olle är så vuxenorienterad, han fattar verkligen inte hur man umgås med äldre barn och att de kan ha mindre trevliga intentioner. Det värsta är ju att som förälder blir man ju den här hönsmorsan direkt som vill ta de stora barnen i öronen och lära dom veta hut. I princip kändes det som att hela lokalen var fylld av föräldrar som samtliga tyckte att alla andras ungar var potentiella minor och uppviglare.
Vilket förvisso var sant med just dessa ouppfostrade odågor (yey, tantpoäng till mig för det uttalandet!) eftersom att de senare sågs i akt med att försöka strypa varandra i ett mörkt hörn, varav den ena nästan lyckades. Hu.
Allt som oftast brukar jag längta efter att Olle ska få börja på dagis och vi har tänkt oss att det kan vara bra för honom att börja på en avdelning med blandade åldrar. Men efter gårdagens uppvisning i dålig uppfostran och elakheter så vrider det sig lite i magen på mig ändå. Jag verkar liksom inte ha fattat - eller kanske snarare glömt bort - hur elaka en del barn faktiskt är.
Nåja, nu ska jag kanske inte stå här och kasta en väldig massa sten i glashus, Olle lyckades själv välta omkull en och samma lilla kille tre gånger genom att dra tag i pojkens hängslen. Han lyckades även skrämma livet ur en del smittohysteriska föräldrar med sin jätteblodblåsa på läppen. Det kändes dock inte riktigt som läge att säga "nänä, det är inte smittsamt, han har bara slagit sig skitmycket!" Trots allt ligger socialförvaltningen bara några steg därifrån.
Beträffande sprutan så grät Olle så hjärtskärande när han blev stucken att jag trodde mina ögon skulle sprängas av empatigråt, men jag behärskade mig. Sen somnade han i vagnen fem minuter senare - vilket ungefär aldrig händer annars - så det var nog ingen större fara med honom mer än själva chocken.
Inatt hade han så hög feber att hans hud gjorde ont mot min. Han låg som en utslagen hund över min bröstkorg och yrade hela natten. Stackars lilla barn..
Men stackers även mej, hoppfallerej! Jag fick tack och lov också lite plåster på såren för gårdagens strapats. (Tilläggas bör att jag precis innan vaccineringen även lyckades ta mig ut i spöregnet med en påbylsad Olle till Arbetsförmedlingen för 3:e gången under en veckas tid, enbart för att bli bemött som ett avskum. Jag återkommer till detta i ett separat inlägg, för trots allt så är det så att inget ont som inte för något gott med sig och jag tror verkligen att det stämmer i det här fallet. Men igår - ojoj vad ledsen jag var då.)
När Christian kom hem från jobbet hade han köpt med sig en påse lyxchoklad från ICAs den där skitdyra lösgodishyllan med bara frestande choklad inslagen i staniol. Det var nog en utav de bästa vardagsgåvor jag har fått.
Ty ja, precis så klyshiga är vi tjejer tydligen allt som ofta, choklad är verkligen vägen rakt in i hjärtat ibland.
Ps, såhär dagen efter sprutan måste jag nog säga att - bortsett från en del gnäll och extra klängighet - så verkar Olle onekligen vara vid hyfsat god vigör ändå.
Jo, vi är ju fortfarande sjuka allihop här hemma. Christian beskrev träffande att det känns som att man har gråtit non stop i fem timmar. Eller dagar. Nåt sånt.
Han gjorde dock ett tappert försök att ta sig till jobbet igår, vilket innebar att jag blev alldeles allena här hemma med fläskläppsbarnet som helst bara ville käka på sitt äpple hela dagen till Pomos Piano.
Men ut skulle vi, ty jag hade läst på vår lokala vårdcentrals hemsida att de skulle släppa en drös med vaccindoser just denna dag för de som är i riskgrupperna. Jag var inte sådär jätteensam om min plan, visade det sig...
Mottagningen öppnade klockan 14. Vi var där 13:25 och då ringlade kön drygt 100 meter lång säkert. Lagom tills att klockan faktiskt blev 14 så var de tvungna att skicka hem halva kön, som vid det laget ringlade sig en bra bit in i Sundbybergs centrum (vårdcentralen ligger precis i utkanten).
Väl uppe i det provisoriska vaccinlägret möttes jag av något som inte kan beskrivas som något annat än masshysteri. Det var helt vansinnigt. Känslan av att vara med i en kass katastroffilm var påtaglig.
Tänk er själva: några hundratal trötta föräldrar som har släpat dit sina högst ovilliga barn från dagis, alternativt sina små jollerpaket som låg på filtar här och var bland snubblande ettåringar som gick bärsärkargång bland precis allt och alla.
Lägg gärna till ett gäng gnälliga pensionärer, rullstolsburna åldringspaket och svettarga höggravida kvinnor så kanske ni får en hyfsat klar bild om läget.
Ja, så ska vi icke heller förglömma hur sjukt oorganiserat allting var, att ingen visste någonting och att alla var som galna hökar i jakt på någon vidrig person som kanske skulle TRÄNGA SIG eller ännu värre: som inte tillhörde någon riskgrupp! Ve och fasa!
Vi samsades alla om utrymmet i en väldigt liten, institutionsliknande lokal där folk fick roa sig bäst de kunde i sin evighetsväntan. Vissa föräldrar hade varit förutseende och fjäskade järnet för sina barn med stora 7eleven-påsar fyllda till bredden med nybakta godsaker. Till alla andra föräldrars/barns stora förtret såklart. Hur tänker man om man låter ens ungar sitta och käka sånt mitt på golvet bland en massa andra, ledsna och trötta små barn som tultar runt helt oförtstående om mitt och ditt?
Olle tyckte förvisso att det hela var rätt lajbans, eftersom att han tyvärr inte är så van att umgås på daglig basis med många andra barn. Han röjde loss som en tok och hittade genast en massa nya lekkompisar, dock av varierande lämplighetsgrad.
Två större killar i 5-årsåldern bestämde sig för att ta sig an Olle, men tyvärr på ett ganska tvivelaktigt sätt. Nämligen genom att ställa honom mellan sig och putta honom hårt fram och tillbaka till varandra och asgarva. Väldigt uträknat och väldigt hjärtekrossande både för mig och för Olle som såklart föll till golvet två gånger med världens smäll och för sitt liv inte kunde förstå varför de gjorde som de gjorde.
Det är ju det som är problemet med att Olle är så vuxenorienterad, han fattar verkligen inte hur man umgås med äldre barn och att de kan ha mindre trevliga intentioner. Det värsta är ju att som förälder blir man ju den här hönsmorsan direkt som vill ta de stora barnen i öronen och lära dom veta hut. I princip kändes det som att hela lokalen var fylld av föräldrar som samtliga tyckte att alla andras ungar var potentiella minor och uppviglare.
Vilket förvisso var sant med just dessa ouppfostrade odågor (yey, tantpoäng till mig för det uttalandet!) eftersom att de senare sågs i akt med att försöka strypa varandra i ett mörkt hörn, varav den ena nästan lyckades. Hu.
Allt som oftast brukar jag längta efter att Olle ska få börja på dagis och vi har tänkt oss att det kan vara bra för honom att börja på en avdelning med blandade åldrar. Men efter gårdagens uppvisning i dålig uppfostran och elakheter så vrider det sig lite i magen på mig ändå. Jag verkar liksom inte ha fattat - eller kanske snarare glömt bort - hur elaka en del barn faktiskt är.
Nåja, nu ska jag kanske inte stå här och kasta en väldig massa sten i glashus, Olle lyckades själv välta omkull en och samma lilla kille tre gånger genom att dra tag i pojkens hängslen. Han lyckades även skrämma livet ur en del smittohysteriska föräldrar med sin jätteblodblåsa på läppen. Det kändes dock inte riktigt som läge att säga "nänä, det är inte smittsamt, han har bara slagit sig skitmycket!" Trots allt ligger socialförvaltningen bara några steg därifrån.
Beträffande sprutan så grät Olle så hjärtskärande när han blev stucken att jag trodde mina ögon skulle sprängas av empatigråt, men jag behärskade mig. Sen somnade han i vagnen fem minuter senare - vilket ungefär aldrig händer annars - så det var nog ingen större fara med honom mer än själva chocken.
Inatt hade han så hög feber att hans hud gjorde ont mot min. Han låg som en utslagen hund över min bröstkorg och yrade hela natten. Stackars lilla barn..
Men stackers även mej, hoppfallerej! Jag fick tack och lov också lite plåster på såren för gårdagens strapats. (Tilläggas bör att jag precis innan vaccineringen även lyckades ta mig ut i spöregnet med en påbylsad Olle till Arbetsförmedlingen för 3:e gången under en veckas tid, enbart för att bli bemött som ett avskum. Jag återkommer till detta i ett separat inlägg, för trots allt så är det så att inget ont som inte för något gott med sig och jag tror verkligen att det stämmer i det här fallet. Men igår - ojoj vad ledsen jag var då.)
När Christian kom hem från jobbet hade han köpt med sig en påse lyxchoklad från ICAs den där skitdyra lösgodishyllan med bara frestande choklad inslagen i staniol. Det var nog en utav de bästa vardagsgåvor jag har fått.
Ty ja, precis så klyshiga är vi tjejer tydligen allt som ofta, choklad är verkligen vägen rakt in i hjärtat ibland.
Ps, såhär dagen efter sprutan måste jag nog säga att - bortsett från en del gnäll och extra klängighet - så verkar Olle onekligen vara vid hyfsat god vigör ändå.
onsdag 18 november 2009
I can has sleep?
Tuppen ja, alla som har varit vakna sedan 04 inatt och fått tuttarna omvridna!
Allvarligt, ska det vara såhär? Att så fort man skryter om sin förträffliga unge som har sovit 20:00-06:30 sedan han föddes (med uppehåll för amning då och då under de första 11 månaderna) så kommer lagen om alltings jävlighet och biter en i röven?
Sedan en vecka tillbaka så har Olle vaknat runt 03-tiden och varit vaken ca två timmar brevid mig i sängen. Det är inte som att han vill upp och leka eller så, utan han är bara intresserad av att sitta där brevid mig, stirrandes ut i tomma luften/mörkret, småpratandes och vridandes på mina tuttar eller bankandes med huvudet mot min bröstkorg.
Men hittills har det funkat att tillslut ge upp, fixa i ordning en flaska ersättning och efter matintaget få honom att somna om igen ända till 08.
Men nänä. Inte denna natt. Ty detta var natten av vaka.
Och nu sover han minsann, den lilla pojkvaskern! Nu, NU när jag för första gången i hela hans liv skulle vara en God Präktig Mor och ta honom till Öppna Förskolan som öppnar om exakt en minut. Vi skulle ut! I dagsljus! Och dessutom ha god marginal att skriva in mig på Arbetsförmedlingen efteråt, innan lunchvilan.
Tji fick jag.
Till råga på allt så hittade jag det här klistermärket (väldigt diskret utmärkt på bilden ovan) noga bortpillat från pallen och tuggummituggat tillsammans med några utav gårdagens lunchköttbullar. Det var tacken det för att man var en pysselmorsa för en dag.
Hädanefter ska jag köpa allt, allt, allt fixat och klart på Billiga Nisses istället.
Allvarligt, ska det vara såhär? Att så fort man skryter om sin förträffliga unge som har sovit 20:00-06:30 sedan han föddes (med uppehåll för amning då och då under de första 11 månaderna) så kommer lagen om alltings jävlighet och biter en i röven?
Sedan en vecka tillbaka så har Olle vaknat runt 03-tiden och varit vaken ca två timmar brevid mig i sängen. Det är inte som att han vill upp och leka eller så, utan han är bara intresserad av att sitta där brevid mig, stirrandes ut i tomma luften/mörkret, småpratandes och vridandes på mina tuttar eller bankandes med huvudet mot min bröstkorg.
Men hittills har det funkat att tillslut ge upp, fixa i ordning en flaska ersättning och efter matintaget få honom att somna om igen ända till 08.
Men nänä. Inte denna natt. Ty detta var natten av vaka.
Och nu sover han minsann, den lilla pojkvaskern! Nu, NU när jag för första gången i hela hans liv skulle vara en God Präktig Mor och ta honom till Öppna Förskolan som öppnar om exakt en minut. Vi skulle ut! I dagsljus! Och dessutom ha god marginal att skriva in mig på Arbetsförmedlingen efteråt, innan lunchvilan.
Tji fick jag.
Till råga på allt så hittade jag det här klistermärket (väldigt diskret utmärkt på bilden ovan) noga bortpillat från pallen och tuggummituggat tillsammans med några utav gårdagens lunchköttbullar. Det var tacken det för att man var en pysselmorsa för en dag.
Hädanefter ska jag köpa allt, allt, allt fixat och klart på Billiga Nisses istället.
tisdag 17 november 2009
Kvällen i bilder.
*ängslig_Pk-morsa_82* goes leksaksshopping på Stadsmissionen och kommer såklart hem med dessa tvenne leksaker för att främja valfriheten. Nä, man kan liksom inte alltid satsa på kottar och pinnar utan ibland får det bli såhär könsstereotypt, men då kan man i alla fall göra det åt båda hållen.Jag vill ju såklart att Olle ska vilja leka med dockor eftersom att jag själv tyckte det var sjukt roligt när jag var liten (min första docka hette Amanda - hej narcissist redan då!) men samtidigt är jag ju Agnes Cecilia-skadad sedan Maria Gripe-tiden och kan för mitt liv inte leva i närheten av dockor eller annat som har mänskliga drag. Men jag bestämde mig där i affären för att detta var dagen då jag stålsätter mig, växer upp och låter mitt barn ha en docka. Jag skall icke vara rädd längre.
Det första Christian sen säger när han beskådar hemmets nyinförskaffade leksak och Olles därtill överlyckliga dockälskaransikte, är följande:
-Jaha, vad smart. Hur avslappnat kommer det kännas egentligen när du går upp på natten för att göra käk till Olle och hittar dockan med en kniv i handen?
Alltså. Jättekul skämt. Verkligen.
Sen visade han mig att det satt en batterilucka på baksidan av dockan, men tydligen funkade inte den funktionen trots batteri. Tack och lov, tänker ni kanske. Helvete, tänker jag. För nu kommer den säkert börja låta ändå, fastän det inte sitter några batterier i. Det gör alltid sånadär skräckfilmsdockor.
Så nu vet ni, kolar jag vippen i hemmet helt utan förklaring den närmaste tiden, så kan ni ge er fan på att det är dockan som ska hållas till svars.
Olle tappade ganska snabbt intresset för både dockan och den coola actiontigern. Istället blev denna femkronorsaskavnågotslag värsta bästa presenten. Go figure. Jag kommer aldrig fatta barns preferenser. Lika lite som mina egna föräldrar fattade varför förpackningsasken till Glada Kossans partykuber alltid var bästabästa leksaken (Den perfekta dvärgbarbiesängen! Man tager vad man haver, helt enkelt).
Tur att jag var lite förutseende med mina halvt om halvt misslyckade leksaksinköp. Jag tröstade nämligen mig själv i förskott med att också införskaffa denna ryska träburk med lock (sjukt poppis hos Olle iofs, fram tills han kastade den med all kraft rakt på en nerv på min fot när jag stod och diskade, varvid han fick höra svordomar helt nya för hans små öron) samt en käck folklorisk dalahästwannabespargris.
Det bidde även en ful barndomstavla a'la Gråtande Barn/Fiskegubbe/Grindslanten. Jag gillart!
Och när vi ändå är inne på gamla konstklassiker: en alldeles äkta reproduktion av Stina Sunesson. Alla vi med rötterna djupt begravda i Dalom vet vikten av att kröna sitt hem med en Stina. Nu är det gjort.Efter en härligt svennig tacomiddag (för Olles del bestod den i att kasta så mycket grönsaker som möjligt på golvet innan det hann bli något över till oss andra, samt att äta upp ALLA majsbitar för att på så sätt kunna försäkra sig om en redig bajsblöjekavalkad åt mig imorgon) följde ett entimmas pass av galenskap med en sällan skådat energihög kille.
Allt går att prata i telefon med. Allt. Här: ett linsskydd. Samtalet låter som följer: "aah. AA. MM. mm. herrå." Man skulle helt klart kunna säga att Amandavardet är en inspirationskälla för Olle på många plan.
Tittut med farsan, som har en gravallvarlig och superviktig stund framför regionala nyheterna. Höjdpunkten på dagen, skulle man kunna säga. Ja, för Christian alltså.
Alltså, den här bilden fyller liksom ingen riktig funktion. Mer än att Olle är veeeersta gyliga kilän. Eller okej, jag kan berätta att han rev av ett helt stort blad från blomman en sekund senare. Hans första växtbyte. Mamman blev Väldigt Arg och Besviken.
Här visar Olle stolt upp Väggen Med Väldigt Många Betongkrokar som säkerligen inte kommer underlätta för oss som bevis i tävlingen Bästa Nyinflyttade Grannen -09.
Plötsligt blev det en himla massa pussande på bokhyllan, följt av "tittut" med något/någon jag inte fattade vad det var. (ps, älskar att han står lite på tå!)
Sen föll alla bitarna på plats. Gubbarna såklart! Gubbarna i mönstret på vår nya fina bokhylla, det är ju de som Olle leker tittut med (han håller alltså för ögonen på gubbarna med sina kupade händer, sjukt gulligt och ganska avancerat måste jag säga!) och pussar på. Fiiiint!
Ny spännande grej: springa runt, runt, runt mig när jag sitter på golvet. Gärna hållandes i mitt finger samtidigt, som en prima ballerina. Det känner jag inte aaaaalls igen från min egen barndom.
Det var då, mitt uppe i allt snurrande och pussande, som jag på nära håll såg hur illa det faktiskt gick med Olles läpp när han trillade och slog sig tidigare idag. Stackars barn!Jamen, ni ser ju själva! Borde det inte vara ett brott att ha en sån kraftig fläskläpp med tillhörande blodblåsa när man har sån där liten nyföddpersikohud i ansiktet fortfarande? Buuuu!
Åååååh! Vad gör man? Ringer 112? Larmar säpo? Skapar folkstorm i Aftonhoran? Utfäster belöning till den som lyckas sätta dit det hemska stolsbenet som fällde honom i hans framfart?
Eller ännu hellre, en belöning till den som helt magiskt kan göra så att läppen läker och så att han aldrig aldrig mer behöver ha ont någonstans.
JA! Så får det bli.
Sverige, man måste ju älska det ändå.
Klockan fyra på eftermiddagen. Sonen klädd som en Michelingubbe, i princip ensam på den enorma öde lekplatsen i duggregnet och mörkret. Sånär som på mamman, pappan, den stora blodblåsan han fick på läppen nyss när han trillade, samt Monstergungan där i slutet av filmen.
Festligt.
Tur ändå att vi har saker som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra härliga grejer som väger upp.
Familjen Timell.
Alltså, ibland får vi till det så himla bra, jag och Christian. Vilket teamwork, vilket samarbete!
Som den tokigt tråkfula pallen vi köpte på IKEA häromveckan och nu har förvandlat med enkla medel. Olle älskar sin pall, högre än alla stjärnor på himlen, alla leksaker, allt! Mest för att han kan nå saker med den, saker som Diskhon. Den fantastiska Diskhon.
Men det är ett kapitel för sig...
Hur som, vi köpte pallen och den var bra (kanske en utav de bästa köpen sen vi fick barn) men stenful och för att få passa in med allt annat himla fint vi har här hemma så krävdes lite makeover.
Inspirerad av Elin och Joels fina identiska kökspall målade vi även om våran röd (jag hade helst sett att den blev rosa eller turkos först men de fina färgerna fanns inte färdigblandade, bu, men å andra sidan går hela vårat kök omedvetet i rött ändå, även fast så aldrig var tanken från början. Har Leffeintresseklubben hunnit anteckna färdigt nu? Bra.).
Så, här har vi en bild på hur pallen såg ut före makeovern:
Tråkig pall.
Och här är det slutliga resultatet, inklusive leksuget barn som PEKAR PÅ DEN FANTASTISKA PALLEN!
Strategiskt utplacerade klistermärken, som förhoppningsvis kommer undslippa så mycket diskvatten och matspill som möjligt här på kanten av pallen.
Kökspall "Bekväm", IKEA 99 spänn.
Lackfärg, Bauhaus 99 spänn.
Klistermärken, Lagerhaus 10 spänn.
Klart!
(Perfektionisten i mig får sönderkliade fingrar och lite ont i hjärtat av att behöva lägga upp bilder av denna bedrövliga kvalité, men vi har väldigt dålig belysning i köket = väldigt hög ISO och skakningsoskärpa och den externa blixten låg nerpackad i en väska i garderoben = lat fotograf som tar dåliga bilder.)
Förresten, for all you crazy likasinnade rådjursälskare out there (okej, Elin åtminstone): Nu finns denna skönhet till reapris på Lagerhaus i Forum Nacka, ska jag plocka upp en åt dig? Så kan vi byta rådjur mot dockhus nästa gång vi ses?
Som den tokigt tråkfula pallen vi köpte på IKEA häromveckan och nu har förvandlat med enkla medel. Olle älskar sin pall, högre än alla stjärnor på himlen, alla leksaker, allt! Mest för att han kan nå saker med den, saker som Diskhon. Den fantastiska Diskhon.
Men det är ett kapitel för sig...
Hur som, vi köpte pallen och den var bra (kanske en utav de bästa köpen sen vi fick barn) men stenful och för att få passa in med allt annat himla fint vi har här hemma så krävdes lite makeover.
Inspirerad av Elin och Joels fina identiska kökspall målade vi även om våran röd (jag hade helst sett att den blev rosa eller turkos först men de fina färgerna fanns inte färdigblandade, bu, men å andra sidan går hela vårat kök omedvetet i rött ändå, även fast så aldrig var tanken från början. Har Leffeintresseklubben hunnit anteckna färdigt nu? Bra.).
Så, här har vi en bild på hur pallen såg ut före makeovern:
Tråkig pall.Och här är det slutliga resultatet, inklusive leksuget barn som PEKAR PÅ DEN FANTASTISKA PALLEN!
Strategiskt utplacerade klistermärken, som förhoppningsvis kommer undslippa så mycket diskvatten och matspill som möjligt här på kanten av pallen.Lackfärg, Bauhaus 99 spänn.
Klistermärken, Lagerhaus 10 spänn.
Klart!
(Perfektionisten i mig får sönderkliade fingrar och lite ont i hjärtat av att behöva lägga upp bilder av denna bedrövliga kvalité, men vi har väldigt dålig belysning i köket = väldigt hög ISO och skakningsoskärpa och den externa blixten låg nerpackad i en väska i garderoben = lat fotograf som tar dåliga bilder.)
Förresten, for all you crazy likasinnade rådjursälskare out there (okej, Elin åtminstone): Nu finns denna skönhet till reapris på Lagerhaus i Forum Nacka, ska jag plocka upp en åt dig? Så kan vi byta rådjur mot dockhus nästa gång vi ses?
måndag 16 november 2009
Det här är så sjukt coolt. Det liksom bara sköljer över en ibland, knockar en totalt.
Jag har en son. Ett barn. Han är min! Han växte, levde inuti min kropp. En avbild av mig. Av mig och en av de bästa männen man skulle kunna få som far till sitt barn.
In the words of Olle själv: Wow!
Livets cirkel osv osv..
Alltså hur är det meningen att man ska få något vettigt gjort egentligen?
Ja, vi är alltså sjuka igen allihop. Mina stackars pajade luftvägar har återigen krashat men ännu är inga revben brutna, taiträtaiträ.
Olle spenderar hela förmiddagarna med att vara jetelesen bebishest och klänga vid mina ben/klättra på kökspallen och göra livsfarliga cirkustrix. Att ens försöka antyda att vi ska gå ut på promenad eller till lekparken slutar i vansinnesutbrott.
Sen stupar han så sent som vid 11:30 efter ungefär en timmas fruktlösa sövningsförsök (varvid det aldrig lyckas intas någon lunch för varken mig eller Olle = jättebra blodsockernivå) och sen vaknar han stup i kvarten tills jag ger upp och lägger mig brevid honom och halvslumrar. Och då sover han helt plötsligt som en stock, bara för att han har free access till att klämma på mina tuttar.
Sen sover vi alltså tillsammans. Till halv fyra på eftermiddagen! Då vi bor i fantastiska Sverige, är det som ni vet mörkt vid den tiden.
Och en halvtimma kvar till Arbetsförnedringen stänger, jag kommer aldrig aldrig lyckas skriva in mig där och få mina festliga tvåhundra spänn om dagen före skatt.
And so are the days of our lives. Om och om igen. Med några inslag av panikångestutbrott om sena kvällarna från min sida. Tjipp och hej!
lördag 14 november 2009
Skräddarn säger nej!
Eftermiddagen har tillbringats med min gamla mammagrupp från tiden då vi bodde på landet. Ni som har följt med sen förr minns kaoset kring landettiden.
Denna gång var vi hemma hos Emeli som bor kvar i samma radhusområde som vi bodde i tidigare, fast hon bor på andra sidan området.
På väg därifrån sa jag till Christian att det kändes helt absurt att tänka sig att vi faktiskt bodde där för bara några månader sedan. Absurt, men ändå så väldigt lätt att sätta sig in i.
Ångesten alltså, hjärtklappningen så fort bilen svängde in på området. Den är fortfarande överväldigande.
Jag sa, när vi var på väg att åka ut därifrån, att jag ville att han skulle fortsätta köra bort mot vårat gamla hus. Att vi skulle låtsas som att det var som förr i tiden.
Mitt allra första rollspel och så handlar det om något så extremt oupphetsande som ett gammalt radhus.
Christian spelade med fint, frågade vilken parkering jag föredrog, jag sa att vi kunde ta den där vi brukade få däcken söndeskurna. Vi skrattade till lite uppgivet och samtidigt lättat, såg hur det lyste från ovanvåningen på vårat gamla hem. Såsom det alltid gjorde hos oss, även när vi inte var hemma, för att dämpa min ångest inför att komma hem. Det funkade förövrigt inte alls.
Vi vände på parkeringen och började färden hem in mot Stockholm igen. Christian frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka dit om jag fick 1 miljon kronor skattefritt, direkt i handen, mot att jag var tvungen att bo i vårat gamla radhus i två år.
Jag sa nej. Väldigt bestämt nej.
Försökte föreställa mig hur många ovikta tior* jag skulle kräva för att faktiskt gå med på ett sådant villkor. Jag slutade kompromissa med mig själv vid mors gamla räknesätt för Oändliga Tal: "spegel, stjärnstopp, kasta nycklarna i sjön!" (det funkar på allt!) och det var väl ungefär där jag landade.
Aldrig aldrig mer radhuset från helvetet.
Ibland brukar jag fantisera om hur de har det nu, de som flyttade in efter oss. En desperat och tacksam mamma med sina tonårspojkar. De har det säkert jättebra. Tanken på något annat får mig att vilja kräkas av dåligt samvete.
*Suneskämt, kom igen gott folk!
Män gu asså.
Wow, det här måste väl ändå vara något slags rekord? Att man tar en bloggpaus efter knappt två veckors bloggande. Det känns faktiskt lite löjligt nästan, men det behövdes.
Det känns som att allt bara blev pannkaka trots att allt flöt på så himla fint där i början. Allt tack vare den där plumpa kommentaren till mitt allra första blogginlägg och mitt efterföljande raseriutbrott. (Ja, ni var ett helt gäng som hann läsa och komma med en massa vettiga kommentarer, tack för det! Jag valde dock tillslut att radera mitt inlägg och därmed också alla kommentarer för det kändes som att allt bara blev besudlat så länge det låg kvar.)
Jag vet inte om det hela kanske kan förklaras av något så simpelt som PMS från helvetet, men det var som att någon slags propp gick i min skalle när det där plumpa inlägget dök upp. Det kändes inte bra alls, jag vill inte ha en massa puckokommentarer gällande min egen son. Det känns inte okej alls och i fortsättningen tänker jag inte godkänna något sådant. Jag kan ta hur mycket glåpord som helst, men Olle ska inte behöva bli inblandad.
Så. Nu har vi bestämt det.
I efterdyningarna av mitt PMS-utbrott har jag även hunnit råka lite i blåsväder med två vänner helt i onödan, varav det ena har blivit uppklarat - tack och lov - och det andra samlar jag energi till. Vilket går skitkasst just nu eftersom att hela familjen har dukat under i någon slags löjlig mastodontförkylning och så har det varit sorglig begravning mitt uppe i allt.
Och DESSUTOM har jag gått upp i vikt igen! OMG, det finns ingen ände på hemskheterna!
Sorgligheter åsido, det har hänt fina saker också. Som exempelvis min resa söderut. Den var himla fin den. Så fin att jag inte riktigt kan acceptera att jag är hemma igen, även om det såklart också känns bra på sitt sätt.
Hon den där Elin. <3
Men Elin alltså! Och Joel, och Sigge! Men mest Elin såklart!
Alltså, vad är det för mening med att man hittar en människa som man vill vara jättebästis med, och så bor hon i SKÅNE av alla ställen? Skåne! Och vi bor i Stockholm. Och ingen utav familjerna är flyttbara. Buhuhuhu. Jag klarar inte av detta långdistansförhållande.
Sådärja, färdiggnällt, nu går vi vidare!
Olle har börjat prata en massa, det är så sjukt coolt att jag smäller av litegrann av stolthet. Mitt barn, min präktiga arvsmassa, mina fantastiska gener har skapat detta underverk! (Christian stod mest för lite liggande där för en sisådär exakt 2 år sedan, vi säger så.)
Följande coola grejer kan Olle åstadkomma med sin lilla plutmun vid knappa 15 månaders ålder:
mamma
pappa
titta
där
wooooooow! (med ett väldigt hänfört suckljud och uppspärrade ögon till)
Christian [titiaaa]
mjau
katt
hallå
hejdå
Olle [alle]
mer
nej
aaaisha (som vi inte vet vad det betyder än, men det säger han femhundra gånger om dagen och vi hoppas verkligen att det inte har något med nämnda skitlåt att göra)
äta
tutte
försiktigt [föschichi] (min personliga favorit!)
Hedvig [heddi] (Olles mosters fru och tillika gudmor. Det har han bara sagt i närheten av henne)
Magdalena [ginna] (lustigt nog samma smeknamn som Olles kusiner också använde på sin moster när de var små, helt oberoende av varandra!)
Utöver ovanstående har han också börjat härma längre meningar och apar efter precis likadant som vi utan att egentligen fatta vad han säger. Som igår, när jag fick honom att ungefär femtio gånger på raken säga "älskar dig" och smällde av av lycka varje gång, fastän jag visste att han bara härmades. Hehe.. *beräknande mor*
Men sen ibland får han till det helt på eget bevåg också, som häromveckan när vi satt vid matbordet och han började med sitt sedvanliga sträckande efter saker på bordet och vinkande med handen vänd upp och ner - vilket betyder mer/vill ha - varpå jag frågade om han vill ha mer vatten ur sitt glas som stod längre bort på bordet. Döm om min omkullvältningschock när pyttelilla grabben svarar klockrent:
-Jag vill ha vatten!
-Eeeeeh, vasarusaru? Vill du ha vatten?!
-Ja! Vatten!
Jättejättekonstigt. Jag satt där med hjärtat dunkandes ända uppe i ögongloberna medan Olle i triumf sörplade i sig sitt vatten. Sedan dess har han aldrig sagt en flerordsmening igen eller ordet vatten heller för den delen. Så den som vill kan få påstå att jag drömde hela grejen. Förutom det faktum att jag inte gjorde det. Vilket var coolt.
En annan cool grej är att Olle har fått kläm på det här med att räkna saker. Mindre coolt är att det har med ersättningspulvret att göra - ja alltså det är inte sådär jättecoolt att mitt barn inte vill äta mat utan helst bara svindyr bröstmjölksersättning fortfarande.
Hur som helst, han får tre flaskor om dagen med 7 strukna mått i och varje gång jag gör en flaska så är han med, så har det varit sedan han var liten. Jag måste alltid räkna högt för att inte tappa bort mig i hur många mått jag har haft i, men inte tänkt på att han såklart snappar upp vad jag sysslar med.
Men nu räknar han faktiskt, klart och tydligt! Fast bara 3, 6 och 7. Alla andra siffror är ointressanta, men ändå. Duktiga, duktiga barn! Hurra, jag är så mallig att jag skulle kunna smälla av!
Eller hänga på i någon präktig skryttråd på familjelivsforumet, men så långt ska vi inte gå. Och som vi alla vet så är skrytbarnen på familjeliv ("mitt spädbarn kan minsann rabbla gångertabellen baklänges samtidigt som han spelar Bachs Air med förbundna ögon" osv osv) lika autentiska som den beryktade genomsnittliga 30-centimeters Flashbackkuken.
Olle däremot, han är på riktigt. Och han är bäst!
Det känns som att allt bara blev pannkaka trots att allt flöt på så himla fint där i början. Allt tack vare den där plumpa kommentaren till mitt allra första blogginlägg och mitt efterföljande raseriutbrott. (Ja, ni var ett helt gäng som hann läsa och komma med en massa vettiga kommentarer, tack för det! Jag valde dock tillslut att radera mitt inlägg och därmed också alla kommentarer för det kändes som att allt bara blev besudlat så länge det låg kvar.)
Jag vet inte om det hela kanske kan förklaras av något så simpelt som PMS från helvetet, men det var som att någon slags propp gick i min skalle när det där plumpa inlägget dök upp. Det kändes inte bra alls, jag vill inte ha en massa puckokommentarer gällande min egen son. Det känns inte okej alls och i fortsättningen tänker jag inte godkänna något sådant. Jag kan ta hur mycket glåpord som helst, men Olle ska inte behöva bli inblandad.
Så. Nu har vi bestämt det.
I efterdyningarna av mitt PMS-utbrott har jag även hunnit råka lite i blåsväder med två vänner helt i onödan, varav det ena har blivit uppklarat - tack och lov - och det andra samlar jag energi till. Vilket går skitkasst just nu eftersom att hela familjen har dukat under i någon slags löjlig mastodontförkylning och så har det varit sorglig begravning mitt uppe i allt.
Och DESSUTOM har jag gått upp i vikt igen! OMG, det finns ingen ände på hemskheterna!
Sorgligheter åsido, det har hänt fina saker också. Som exempelvis min resa söderut. Den var himla fin den. Så fin att jag inte riktigt kan acceptera att jag är hemma igen, även om det såklart också känns bra på sitt sätt.
Hon den där Elin. <3Men Elin alltså! Och Joel, och Sigge! Men mest Elin såklart!
Alltså, vad är det för mening med att man hittar en människa som man vill vara jättebästis med, och så bor hon i SKÅNE av alla ställen? Skåne! Och vi bor i Stockholm. Och ingen utav familjerna är flyttbara. Buhuhuhu. Jag klarar inte av detta långdistansförhållande.
Sådärja, färdiggnällt, nu går vi vidare!
Olle har börjat prata en massa, det är så sjukt coolt att jag smäller av litegrann av stolthet. Mitt barn, min präktiga arvsmassa, mina fantastiska gener har skapat detta underverk! (Christian stod mest för lite liggande där för en sisådär exakt 2 år sedan, vi säger så.)
Följande coola grejer kan Olle åstadkomma med sin lilla plutmun vid knappa 15 månaders ålder:
mamma
pappa
titta
där
wooooooow! (med ett väldigt hänfört suckljud och uppspärrade ögon till)
Christian [titiaaa]
mjau
katt
hallå
hejdå
Olle [alle]
mer
nej
aaaisha (som vi inte vet vad det betyder än, men det säger han femhundra gånger om dagen och vi hoppas verkligen att det inte har något med nämnda skitlåt att göra)
äta
tutte
försiktigt [föschichi] (min personliga favorit!)
Hedvig [heddi] (Olles mosters fru och tillika gudmor. Det har han bara sagt i närheten av henne)
Magdalena [ginna] (lustigt nog samma smeknamn som Olles kusiner också använde på sin moster när de var små, helt oberoende av varandra!)
Utöver ovanstående har han också börjat härma längre meningar och apar efter precis likadant som vi utan att egentligen fatta vad han säger. Som igår, när jag fick honom att ungefär femtio gånger på raken säga "älskar dig" och smällde av av lycka varje gång, fastän jag visste att han bara härmades. Hehe.. *beräknande mor*
Men sen ibland får han till det helt på eget bevåg också, som häromveckan när vi satt vid matbordet och han började med sitt sedvanliga sträckande efter saker på bordet och vinkande med handen vänd upp och ner - vilket betyder mer/vill ha - varpå jag frågade om han vill ha mer vatten ur sitt glas som stod längre bort på bordet. Döm om min omkullvältningschock när pyttelilla grabben svarar klockrent:
-Jag vill ha vatten!
-Eeeeeh, vasarusaru? Vill du ha vatten?!
-Ja! Vatten!
Jättejättekonstigt. Jag satt där med hjärtat dunkandes ända uppe i ögongloberna medan Olle i triumf sörplade i sig sitt vatten. Sedan dess har han aldrig sagt en flerordsmening igen eller ordet vatten heller för den delen. Så den som vill kan få påstå att jag drömde hela grejen. Förutom det faktum att jag inte gjorde det. Vilket var coolt.
En annan cool grej är att Olle har fått kläm på det här med att räkna saker. Mindre coolt är att det har med ersättningspulvret att göra - ja alltså det är inte sådär jättecoolt att mitt barn inte vill äta mat utan helst bara svindyr bröstmjölksersättning fortfarande.
Hur som helst, han får tre flaskor om dagen med 7 strukna mått i och varje gång jag gör en flaska så är han med, så har det varit sedan han var liten. Jag måste alltid räkna högt för att inte tappa bort mig i hur många mått jag har haft i, men inte tänkt på att han såklart snappar upp vad jag sysslar med.
Men nu räknar han faktiskt, klart och tydligt! Fast bara 3, 6 och 7. Alla andra siffror är ointressanta, men ändå. Duktiga, duktiga barn! Hurra, jag är så mallig att jag skulle kunna smälla av!
Eller hänga på i någon präktig skryttråd på familjelivsforumet, men så långt ska vi inte gå. Och som vi alla vet så är skrytbarnen på familjeliv ("mitt spädbarn kan minsann rabbla gångertabellen baklänges samtidigt som han spelar Bachs Air med förbundna ögon" osv osv) lika autentiska som den beryktade genomsnittliga 30-centimeters Flashbackkuken.
Olle däremot, han är på riktigt. Och han är bäst!
torsdag 5 november 2009
Trolleri trollera.
Hej och hå, tack för en trevlig bloggdag med mången skratt och tårar och kast mellan olika sinneslägen. Sånt som får en att känna att man lever, det är ju lite fint ändå.
Nu skiter vi i det här och kör vidare, häppåer mina kära vänner!
Nu skiter vi i det här och kör vidare, häppåer mina kära vänner!
söndag 1 november 2009
Jo, jag vet. Dåligt med bloggande nu, men det enda jag kan tänka, andas, prata om just nu är en annalkande tågsemester jag och Olle ska åka på imorgon, helt själva.
Jag ser så enormt mycket fram emot själva målen med resan (ja, det är både Kinna, Göteborg, Kungälv, Hässleholm och kanske även Malmö som ska hinnas med denna vecka) men det är just själva resandet som får mig att nästan kräkas av stress och ångest.
Kan inte fatta att SJ är så enormt obarnvänliga, att jag på allvar kommer behöva resa utan vagn. Att ha en ettårig överenergisk unge i bärsjal känns lite sådär bra. Vi provade hemma idag och efter två minuter gav han uop.
Nåväl, allt kommer ordna sig för det gör det alltid. Inför alla sånahär jobbiga situationer försöker jag visualisera mig en målbild som utspelar sig lite längre fram i tiden, där jag har det läskiga bakom mig och skrattar och är glad igen.
Det funkar faktiskt skitbra och får mig att spy lite färre spindlar av nervositet.
Så med andra ord kan ni förvänta er lite kortare och sporadiska inlägg kommande vecka, skrivna från mobilen, som detta.
Själv ska jag mest bara njuta av att få träffa otroligt efterlängtade familjemedlemmar och vänner. Ojoj, lyllos mig!
fredag 30 oktober 2009
Det blir tydligast såhär när han sover, hur vacker han är. Och jag påminns om att jag älskar honom. Alltså på riktigt, inte bara på det där tråkiga sättet man häver ur sig det i förbifarten, för att man ska.
Bra eller anus.
Såhär är det va:
Denna dag har kastats mellan högsta förhoppningar, djup besvikelse, ren och skär ilska och allra största kärlek och lycka.
Släng därtill på en skopa överjordisk allergi mot finaste lilla hunden (som periodvis bor hos min syster = lite problem) så kan man förstå varför jag sitter härmed känslan av att vara all cried out och tom som ett jävla skitskal.
Det har varit den sämsta av dagar och den bästa av dagar helt enkelt och jag vet inte om jag kommer orka förklara mer exakt vad som har hänt idag eller ens imorgon, så det får bli en snabbis, utan ingående detaljer.
Jag fick inte jobbet. Det så kallade drömjobbet.
Jag fick dessutom höra av mig själv till arbetsgivaren och ligga på för att få det svaret.
"Du var så himla trevlig och snäll och söt och sådär, men jobbet gick till någon som var mer kompetent än du. Vi hade bara så mycket att göra här att vi glömde höra av oss."
Ja. Glömde.
Pissfittabajskukkorv.
Så. Nu fick jag äntligen svära lite över det hela också.
Surast av allt är att jag står på ruta 1 igen. Tillbaka på noll, absolut noll.
Måste börja fiska igen, gå igenom den här känslomässiga berg- och dalbanan. Promota mig själv som någon jävligt bra och eftertraktad person, när jag mest bara känner mig som ett roadkill med läskiga uppspärrade vafan-hände-egentligen-rådjursögon.
Piss.
Men!
Som tur är så har jag i alla fall fått chans att försöka skifta fokus från detta skitbesked idag, genom att jag fick äran att delta i en helt underbar överraskningsfest för min älskade syster som har fyllt år.
Det var precis som på film. En bra film, där alla är vackra och glada och det bjuds på mängder med söta kakor och nybakta scones med hemlagad lemon curd och ost och allt bara är helt himla fantastiskt.
Tvära, tvära kast. Ojoj. Nu behöver jag egentligen bara få grina riktigt jävla ordentligt så att jag får det här överstökat.
Kände att det var det som gjorde att jag hela tiden höll någon slags distans på kalaset och jag ber om ursäkt för det till er som läser bloggen och var kalasdeltagare denna kväll. Jag var så rädd för att bryta ihop att jag inte vågade släppa in någon riktigt.
Alla var så fina och bra och omtänksamma, ställde frågor och.. ja.. var så himla bra.
Fasen vad jag älskar er, alla underbara människor jag har äran att få ha i min närhet. Tack vare er behöver jag aldrig låta puckoarbetsgivare ta sig hela vägen in i hjärtat, det är redan fullt.
Ps, jag hade tänkt krydda och lätta upp detta inlägg med lite fina bilder från dagens äventyr, men det får bli imorgon. Eller på facebook, som vanligt. Jag är för hjärndöd just nu för att palla. Hejrå.
Denna dag har kastats mellan högsta förhoppningar, djup besvikelse, ren och skär ilska och allra största kärlek och lycka.
Släng därtill på en skopa överjordisk allergi mot finaste lilla hunden (som periodvis bor hos min syster = lite problem) så kan man förstå varför jag sitter härmed känslan av att vara all cried out och tom som ett jävla skitskal.
Det har varit den sämsta av dagar och den bästa av dagar helt enkelt och jag vet inte om jag kommer orka förklara mer exakt vad som har hänt idag eller ens imorgon, så det får bli en snabbis, utan ingående detaljer.
Jag fick inte jobbet. Det så kallade drömjobbet.
Jag fick dessutom höra av mig själv till arbetsgivaren och ligga på för att få det svaret.
"Du var så himla trevlig och snäll och söt och sådär, men jobbet gick till någon som var mer kompetent än du. Vi hade bara så mycket att göra här att vi glömde höra av oss."
Ja. Glömde.
Pissfittabajskukkorv.
Så. Nu fick jag äntligen svära lite över det hela också.
Surast av allt är att jag står på ruta 1 igen. Tillbaka på noll, absolut noll.
Måste börja fiska igen, gå igenom den här känslomässiga berg- och dalbanan. Promota mig själv som någon jävligt bra och eftertraktad person, när jag mest bara känner mig som ett roadkill med läskiga uppspärrade vafan-hände-egentligen-rådjursögon.
Piss.
Men!
Som tur är så har jag i alla fall fått chans att försöka skifta fokus från detta skitbesked idag, genom att jag fick äran att delta i en helt underbar överraskningsfest för min älskade syster som har fyllt år.
Det var precis som på film. En bra film, där alla är vackra och glada och det bjuds på mängder med söta kakor och nybakta scones med hemlagad lemon curd och ost och allt bara är helt himla fantastiskt.
Tvära, tvära kast. Ojoj. Nu behöver jag egentligen bara få grina riktigt jävla ordentligt så att jag får det här överstökat.
Kände att det var det som gjorde att jag hela tiden höll någon slags distans på kalaset och jag ber om ursäkt för det till er som läser bloggen och var kalasdeltagare denna kväll. Jag var så rädd för att bryta ihop att jag inte vågade släppa in någon riktigt.
Alla var så fina och bra och omtänksamma, ställde frågor och.. ja.. var så himla bra.
Fasen vad jag älskar er, alla underbara människor jag har äran att få ha i min närhet. Tack vare er behöver jag aldrig låta puckoarbetsgivare ta sig hela vägen in i hjärtat, det är redan fullt.
Ps, jag hade tänkt krydda och lätta upp detta inlägg med lite fina bilder från dagens äventyr, men det får bli imorgon. Eller på facebook, som vanligt. Jag är för hjärndöd just nu för att palla. Hejrå.
Romantikförbud och pudelfrippan.
Jag har hela nio minuter på mig att författa ett inlägg, så detta får gå fort.
Ledsen för ljuget igår, jag hann ju inte alls skriva ett smaskigt inlägg om herr Schulman och tyvärr hinner jag inte det nu heller. Det får helt enkelt bli ikväll.
Hur som, igår var vi som sagt på bio och såg 500 days of Summer vilket är en alldeles utsökt liten film om kärlek och livsöden och allt sånt där som man gillar om man är lite blödig, som jag.
Jag och mitt fina biosällskap som uppenbarligen gick under parollen "störst huvud när man dör vinner!"
och jag vann med stor marginal. Jag vill också vara en söt liten toppluvetjej!
För ungefär ett år sedan gav jag mig själv förbud att se allt som hade med skräck, mord och läskigheter att göra. Det funkade skitbra, jag blev betydligt mindre harig faktiskt. Förstår inte ens varför jag var tvungen att plåga mig igenom en massa skräckfilmer helt i onödan, jag har ju uppenbarligen inte förmågan att ta det hela med en nypa salt.
Nu funderar jag nästan på om jag borde göra samma sak med romantiska filmer. Det funkar helt enkelt inte, jag blir alldeles för lättpåverkad. Varenda liten kärleksscen välter omkull mig totalt och får mig att ifrågasätta varenda kyss som någonsin landat på mina läppar.
Det är inte okej. Jag har inte tid med sånt i varken hjärta eller hjärna. Jag måste försöka börja leva i nuet och verkligheten och sluta romantisera saker och ting.
Tyvärr är jag ju lite utav en kickknarkare. Jag lever för förälskelsen och tröttnar så fort det blir vardag. Ofta har jag undrat om jag ens borde leva i en relation eftersom att jag inte kan hantera när allt bara flyter på bra, jag måste liksom ha den här intensiva passionen som faktiskt bara verkar gå att få tag i när man är nykär.
Det där trevandet, händer som söker sig efter varandra, de allra sista sekunderna innan första kyssen. Fan! Jag skulle kunna stanna där. Och sen börja om. Och om. Och om igen.
Ajajaja tillbaka till den krassa verkligheten.
Jag lockade ju håret med pincurls igår. Det gick åt helvete. Jag vet inte vad som gick fel men håret var rakt på fem sekunder när jag drog iväg till bion.
Men så testade jag att göra om det nu natten till idag, med en massa mer läggningsvätska i. Och såhär blev resultatet precis när jag tog ur alla hårnålar, utan att göra någonting alls:
Voíla!
Haha, okej nu var det kanske inte det resultatet jag var ute efter riktigt, att se ut som en gammal såpaskådis från början av 90-talet.
Lite piffning och borstning och påklädning senare ser jag nu ut såhär:
Sidotofs och s.k. Victory Roll (fast fejkad,utan "rat") i luggen.
Jomenvisst. Det blev la bra? Det här tåls helt klart att göras om.
Nu ska jag väcka Olle och åka ner på stan för att träffa min syster, födelsedagsbarnet-i-efterskott. Tjarå!
Ledsen för ljuget igår, jag hann ju inte alls skriva ett smaskigt inlägg om herr Schulman och tyvärr hinner jag inte det nu heller. Det får helt enkelt bli ikväll.
Hur som, igår var vi som sagt på bio och såg 500 days of Summer vilket är en alldeles utsökt liten film om kärlek och livsöden och allt sånt där som man gillar om man är lite blödig, som jag.
Jag och mitt fina biosällskap som uppenbarligen gick under parollen "störst huvud när man dör vinner!"och jag vann med stor marginal. Jag vill också vara en söt liten toppluvetjej!
För ungefär ett år sedan gav jag mig själv förbud att se allt som hade med skräck, mord och läskigheter att göra. Det funkade skitbra, jag blev betydligt mindre harig faktiskt. Förstår inte ens varför jag var tvungen att plåga mig igenom en massa skräckfilmer helt i onödan, jag har ju uppenbarligen inte förmågan att ta det hela med en nypa salt.
Nu funderar jag nästan på om jag borde göra samma sak med romantiska filmer. Det funkar helt enkelt inte, jag blir alldeles för lättpåverkad. Varenda liten kärleksscen välter omkull mig totalt och får mig att ifrågasätta varenda kyss som någonsin landat på mina läppar.
Det är inte okej. Jag har inte tid med sånt i varken hjärta eller hjärna. Jag måste försöka börja leva i nuet och verkligheten och sluta romantisera saker och ting.
Tyvärr är jag ju lite utav en kickknarkare. Jag lever för förälskelsen och tröttnar så fort det blir vardag. Ofta har jag undrat om jag ens borde leva i en relation eftersom att jag inte kan hantera när allt bara flyter på bra, jag måste liksom ha den här intensiva passionen som faktiskt bara verkar gå att få tag i när man är nykär.
Det där trevandet, händer som söker sig efter varandra, de allra sista sekunderna innan första kyssen. Fan! Jag skulle kunna stanna där. Och sen börja om. Och om. Och om igen.
Ajajaja tillbaka till den krassa verkligheten.
Jag lockade ju håret med pincurls igår. Det gick åt helvete. Jag vet inte vad som gick fel men håret var rakt på fem sekunder när jag drog iväg till bion.
Men så testade jag att göra om det nu natten till idag, med en massa mer läggningsvätska i. Och såhär blev resultatet precis när jag tog ur alla hårnålar, utan att göra någonting alls:
Voíla!Haha, okej nu var det kanske inte det resultatet jag var ute efter riktigt, att se ut som en gammal såpaskådis från början av 90-talet.
Lite piffning och borstning och påklädning senare ser jag nu ut såhär:
Sidotofs och s.k. Victory Roll (fast fejkad,utan "rat") i luggen.Jomenvisst. Det blev la bra? Det här tåls helt klart att göras om.
Nu ska jag väcka Olle och åka ner på stan för att träffa min syster, födelsedagsbarnet-i-efterskott. Tjarå!
torsdag 29 oktober 2009
Kiss och skit.
Det är skitsvårt att ens försöka prestera ett blogginlägg idag tydligen. Nerverna är på helspänn!
Dels sover Olle så ytligt att babymonitorn sprakar konstant och då känns allt som en läskig skräckfilm såklart. Det gör också att jag inte vågar gå på toa för tänk om han vaknar då av vår gnissliga badrumsdörr. Bububu för ljudkänsligt barn. Vilket såklart bara är vårat eget fel, att det har blivit så alltså.
Jag är så sjukt kissnödig och så sjukt nervös! Nu har det gått 4 dagar av denna vecka, jag väntade ett viktigt samtal redan i måndags. Varenda timma som har gått sedan dess har varit tortyr.
Ja, det är alltså drömjobbet jag väntar på besked ifrån, så det här är minst sagt kräksframkallande jobbigt. De sa förra onsdagen, på intervjun, att de skulle fatta ett beslut "väldigt snart och höra av sig redan i början av nästa vecka". Nu är det nästa vecka. Torsdag räknar jag inte som början av en vecka.
För varje dag som går är jag mer och mer övertygad om att jag inte har fått jobbet. Och eftersom att jag säkert inte har fått det så är det lätt hänt att bara råka glömma bort att säga det till mig. Bu. Jättebu.
Så! För att inte deppa ihop fullständigt roar jag mig med att snartsnartjättesnart äntligen få släppa ut håret och se resultatet av gårdagens fixning. Jag använde för första gången Glimor läggningsvätska - hårfixering peeeiinsjonerstyle! - och rullade upp håret på mängder av pincurls.
Jag gillar den här heta liklooken man får i hyn av mobilkameror + fotografering vid fönster. Annars känns det bra.
Nu jävlar ska jag bli fin - ty ikväll är det dags för romantik på hög nivå till biofilmen "500 days of Summer" med undersköna Zooey Deschanel, i sällskap av de lika undersköna fellow bloggerskorna Elina (detta är ett gästinlägg då hennes omåttligt populära f.d. blogg Tungviktaren har gått i graven/blivit hemlig) och Johanna.
Jamen kolla själva, hur skulle man inte kunna vara pepp?
Om jag inte är helt nerknarkad av romantik eller trötthet när jag kommer hem ikväll, så tänkte jag försöka plita ner ett fantastiskt fortsättningsinlägg om Alex Schulman. Jag har grävt upp lite skit med min fantastiska skitgrävarnäsa (den fick jag när jag gick journalistlinjen, ungefär i samband med mitt möte med Janne Josefsson skulle jag tro) och skrattat obehagligt högt för mig själv vid synen av det jag hittat.
Trevlig väntan!
Dels sover Olle så ytligt att babymonitorn sprakar konstant och då känns allt som en läskig skräckfilm såklart. Det gör också att jag inte vågar gå på toa för tänk om han vaknar då av vår gnissliga badrumsdörr. Bububu för ljudkänsligt barn. Vilket såklart bara är vårat eget fel, att det har blivit så alltså.
Jag är så sjukt kissnödig och så sjukt nervös! Nu har det gått 4 dagar av denna vecka, jag väntade ett viktigt samtal redan i måndags. Varenda timma som har gått sedan dess har varit tortyr.
Ja, det är alltså drömjobbet jag väntar på besked ifrån, så det här är minst sagt kräksframkallande jobbigt. De sa förra onsdagen, på intervjun, att de skulle fatta ett beslut "väldigt snart och höra av sig redan i början av nästa vecka". Nu är det nästa vecka. Torsdag räknar jag inte som början av en vecka.
För varje dag som går är jag mer och mer övertygad om att jag inte har fått jobbet. Och eftersom att jag säkert inte har fått det så är det lätt hänt att bara råka glömma bort att säga det till mig. Bu. Jättebu.
Så! För att inte deppa ihop fullständigt roar jag mig med att snartsnartjättesnart äntligen få släppa ut håret och se resultatet av gårdagens fixning. Jag använde för första gången Glimor läggningsvätska - hårfixering peeeiinsjonerstyle! - och rullade upp håret på mängder av pincurls.
Jag gillar den här heta liklooken man får i hyn av mobilkameror + fotografering vid fönster. Annars känns det bra.Nu jävlar ska jag bli fin - ty ikväll är det dags för romantik på hög nivå till biofilmen "500 days of Summer" med undersköna Zooey Deschanel, i sällskap av de lika undersköna fellow bloggerskorna Elina (detta är ett gästinlägg då hennes omåttligt populära f.d. blogg Tungviktaren har gått i graven/blivit hemlig) och Johanna.
Jamen kolla själva, hur skulle man inte kunna vara pepp?
Om jag inte är helt nerknarkad av romantik eller trötthet när jag kommer hem ikväll, så tänkte jag försöka plita ner ett fantastiskt fortsättningsinlägg om Alex Schulman. Jag har grävt upp lite skit med min fantastiska skitgrävarnäsa (den fick jag när jag gick journalistlinjen, ungefär i samband med mitt möte med Janne Josefsson skulle jag tro) och skrattat obehagligt högt för mig själv vid synen av det jag hittat.
Trevlig väntan!
onsdag 28 oktober 2009
Tecken på att man ändå inte är en askass mor, del 1
Så, man kanske har varit borta en hel dag från familjen, har lite dåligt samvete. Ni fattar scenariot.
Finner en stor skål på köksbänken med en härligt vacker knallrosa kaksmet i och blir glatt uppmanad att smaka på den goda kakan som sonen och den helige fadern har bakat tillsammans medan man var borta.
Och man smakar lika glatt. Såklart. En kaka innehållandes följande:
Vatten, karamellfärg, potatismjöl, havregryn, vanillinsocker och några väl gömda bonusrussin på botten (eventuellt redan lite nafsade på av sonen) samt saker jag inte ens vill veta (och inte heller visste vid smakningstillfället).
Jag åt. Nickade artigt mot bokmärkesängelsmännen med de tindrande ögonen och tvingade tillbaka den kvalmiga spyan som var på väg upp, medan Christian skrockade skadeglatt:
"fyfan vad äckligt, jag hade ALDRIG ätit det där om jag visste vad som var i!"
Ja, så det här bådar ju gott inför alla framtida sandkakor med kattkiss i som Olle kommer bjucka på under de kommande åren. Jag är en god moder som smakar på allt, bara jag inte vet vad det innehåller.
Finner en stor skål på köksbänken med en härligt vacker knallrosa kaksmet i och blir glatt uppmanad att smaka på den goda kakan som sonen och den helige fadern har bakat tillsammans medan man var borta.
Och man smakar lika glatt. Såklart. En kaka innehållandes följande:
Vatten, karamellfärg, potatismjöl, havregryn, vanillinsocker och några väl gömda bonusrussin på botten (eventuellt redan lite nafsade på av sonen) samt saker jag inte ens vill veta (och inte heller visste vid smakningstillfället).
Jag åt. Nickade artigt mot bokmärkesängelsmännen med de tindrande ögonen och tvingade tillbaka den kvalmiga spyan som var på väg upp, medan Christian skrockade skadeglatt:
"fyfan vad äckligt, jag hade ALDRIG ätit det där om jag visste vad som var i!"
Ja, så det här bådar ju gott inför alla framtida sandkakor med kattkiss i som Olle kommer bjucka på under de kommande åren. Jag är en god moder som smakar på allt, bara jag inte vet vad det innehåller.
Flott skareva.
Dagens lunch:
Pasta med spenat- och ädelostsås
samt bruchetta vid sidan om.
Den makalöst goda måltiden avnjöts tillsammans med kockassistenten som grät oavbrutet, klängde i vederbörande gästs bröst och vägrade äta den mat han själv stolt lagat.
(Jag vet, mycket gnäll om hur jobbigt kockassistenten beter sig nuförtiden, men han är verkligen helt ovanligt krävande och gnällig. Kan ju såklart bero på att Christian plötsligt inte är hemma längre om dagarna, efter 10 månader av den varan. Det är en stor omställning för oss båda.)
Sanningen om varför jag inte duger åt Alex Schulman.
Faktiskt, på allvar, jag hade inte tänkt börja blogga igen. Inte alls. (Ni tror mig så hårt, jag känner hur ni nickar jätteuppriktigt. Precis som i Bolibompa där programledarna gör konstpauser så att barnen framför teven kan få svara på frågor och tro att de är delaktiga).
Anledningen till att jag fick för mig att börja igen var egentligen extremt självupptagen och lite skämmig, men here it goes. Jag såg nämligen en viss händelse som ett tecken.
Ni som bloggkänner mig vet ju kanske vid det här laget att Alex Schulman är en utav de svenska skribenter jag ser upp till allra mest. Han må ha ett förflutet som inte är allt för smickrande ur mobbingaspekt men precis som de flesta så skärpte han till sig och fick en stor dos empati sköljd över sig i samband med att han blev pappa. Det hade man ju utan problem kunnat förutspå.
Jaja, rätt och slätt: Jag gillar Alex Schulman.
Jag gillar det han gör, jag gillar det han skriver och jag gillar hans humor. Skulle det finnas en fanclub så skulle jag säkert vara med. Detsamma gäller med lillbrorsan, han är grym.
Häromveckan läste jag i Alex blogg om en förfrågan, han efterlyste donationer till sin nystartade bokhandel där han säljer begagnad skräplitteratur.
Av någon outgrundlig anledning drog jag iväg ett mail och erbjöd honom rariteter såsom mina nyligen utrensade exemplar av "Skilda världar - Mötet, vad hände innan TV-serien?" och "Sjustegsmetoden" av Dr Phil.
Jag vet inte vad jag egentligen hade tänkt mig när jag mailade, det var ju knappast så att jag skulle våga ta mig dit till bokhandeln. Hallå, jag är ju faktiskt värsta rädda, magontsblyga tjejen i verkligheten, när det kommer till att träffa nya människor.
Det tog max fem minuter innan jag fick svar:
"Hej!
Alltså, av de mail jag fått så är dina böcker överlägsna.
JAG MÅSTE HA DEM!! Kan du inte komma förbi?
Regeringsgatan 91
Messa innan på 0735 **** ** innan du kommer!
Alex"
Ja, i det ögonblicket dog jag osannolikhetsdöden litegrann.
Inte av någon slags starstruckness utan helt enkelt för att jag ser upp till killen och är samtidigt skiträdd för honom. Begåvade personer skrämmer mig. Långa personer skrämmer mig.
Kombinationen begåvad + lång = skitläbbig.
Men det är klart att man måste våga lite ibland, så jag tog mig i kragen och mailade tillbaka. En mailkonversation som i äkta utdragen Amandaanda blev alldeles för omständig men i slutändan utmynnade i att jag meddelade att jag kunde komma förbi följande morgon klockan 09, men att det inte var säkert att jag skulle våga eftersom att han känns lika underlig att träffa som om jag skulle möta en seriefigur på gatan.
Dagen därpå stod jag - helt tvärtemot vad jag skulle ha trott om mitt hariga jag - med bultande hjärta och knackade på dörren till bokhandeln, varpå Alex Schulman öppnar.
Och så visar han sig vara kanske världens varmaste, trevligaste och ofarligaste människa.
Snacka om att bygga upp ett luftslott av onödiga dåliga egenskaper kring sig själv, vilket hästjobb!
Otippat snel hest.
Jag vet att många säkert har frågat sig hur en inte-så-jättesnygg-kille kan ha lagt vantarna på kanske landets vackraste kvinna, Amanda Widell. Men jag hajar, jag fattar verkligen vad hon ser. Precis som det uttjatade uttrycket, det är insidan som räknas. En hel del utsida, men mest insida när det faktiskt kommer till kritan.
Hur som helst.
Olle var charmerande, hjälpte till att visa upp högen med böcker jag hade med mig och passade även på att försöka snatta med sig Alex iPhone varpå jag fick tantsvettningar igen - mest för att jag vet att det bara tar en sekund för Olle att demolera en mobiltelefon om han lägger manken till.
Jag samtalade så avslappnat jag kunde med både Alex och Pontus Gårdinger, som var på besök samtidigt, och sedan avslutades mötet med att Alex frågade om han kunde få ta en bild på mig och Olle till bloggen.
Okejrå, sa jag lite sådär lagom ivrigt och nonchalant på en och samma gång och la huvudet på sned precis som sig bör när man ska vara fin inför hela svenska folket.
Sedan krävs det ju inte direkt en kärnfysiker för att fatta att jag bodde på laptopens F5-knapp resten av dagen. Tänk er själva, skolkatalogsångest x 1000, jag hade ju ingen aning om hur bilden blev eller hur inlägget skulle se ut.
Timmarna gick... och gick... och gick.
Och sen kom det. Inlägget om mina skänkta böcker.
Fast först dagen efter. Och utan mig och Olle.
En ilning av både lättnad och besvikelse gick igenom mig när jag såg inlägget. Den realistiska sidan av mig tänkte att "hallå, han driver faktiskt en kommersiell blogg, klart att det här inlägget har större intressevärde för läsarna än en idolbild på någon osnuten unge och dess schletna morsa!" medan egoisten inom mig inte kunde låta bli att undra exakt hur ful bilden måste ha blivit.
Jag blev alltså lite besviken och putt, jag hade ju till och med tänkt göra ett överraskningsinlägg i min gamla blogg enbart för att kunna knyta ihop påsen snyggt och visa att jag minsann hade fått träffa min stora bloggidol Alex Schulman. Och så gick den planen i stöpet, för vad bevisar egentligen en bild på en bok?
Dagarna gick. Tre dagar närmare bestämt. Jag tänkte inte ens vidare på saken utan kunde med distans till det hela se det som en kul grej.
Tills detta inlägg dök upp.
Alltså. Det här känns inte riktigt okej.
Ett helt inlägg tillägnat alla trevliga besökare och bokdonatorer, med bilder på glada tanter och allt. Inget fel med det, tänker ni. Om det inte vore för att flera av dessa möten faktiskt skedde INNAN jag var där. För Alex berättade för mig om dem. Om besökarna, om tjejen som frågade om priset och han svarade att det var skitdyrt och så blev hon förlägen och gick.
Och så Pontus. Pontus! Bilden är ju för fasen tagen samma dag som jag var där!
Som ni förstår kan jag inte känna mig annat än förrådd. Och kanske lite kränkt. Jag behöver helt enkelt svar! Varför platsade inte jag och Olle i bloggen? Först fick man höra att ens böcker var kronan på hela verket och skulle få stå på hedersplats och aldrig säljas för några pengar i världen. Men nu är man helt plötsligt ingenting värd alls, när det kommer till kritan.
Eller? Eller!
Eller var det helt enkelt så att han skonade mig? Skonade mig från förnedringen?
Ja, så måste det vara! Alex Schulman - denna godhjärtade medmänniska - skonade mig från att bli förnedrad och förlöjligad inför hela bloggläsarsverige.
För nog var det helt enkelt så att det måste ha varit min förbaskade dolda genetiska och högst ärftliga (tack mor!) defekt som slog till, just där och då?
Mitt Chandler Face.
Gott så. Vi kör på det.
Anledningen till att jag fick för mig att börja igen var egentligen extremt självupptagen och lite skämmig, men here it goes. Jag såg nämligen en viss händelse som ett tecken.
Ni som bloggkänner mig vet ju kanske vid det här laget att Alex Schulman är en utav de svenska skribenter jag ser upp till allra mest. Han må ha ett förflutet som inte är allt för smickrande ur mobbingaspekt men precis som de flesta så skärpte han till sig och fick en stor dos empati sköljd över sig i samband med att han blev pappa. Det hade man ju utan problem kunnat förutspå.
Jaja, rätt och slätt: Jag gillar Alex Schulman.
Jag gillar det han gör, jag gillar det han skriver och jag gillar hans humor. Skulle det finnas en fanclub så skulle jag säkert vara med. Detsamma gäller med lillbrorsan, han är grym.
Häromveckan läste jag i Alex blogg om en förfrågan, han efterlyste donationer till sin nystartade bokhandel där han säljer begagnad skräplitteratur.
Av någon outgrundlig anledning drog jag iväg ett mail och erbjöd honom rariteter såsom mina nyligen utrensade exemplar av "Skilda världar - Mötet, vad hände innan TV-serien?" och "Sjustegsmetoden" av Dr Phil.
Jag vet inte vad jag egentligen hade tänkt mig när jag mailade, det var ju knappast så att jag skulle våga ta mig dit till bokhandeln. Hallå, jag är ju faktiskt värsta rädda, magontsblyga tjejen i verkligheten, när det kommer till att träffa nya människor.
Det tog max fem minuter innan jag fick svar:
"Hej!
Alltså, av de mail jag fått så är dina böcker överlägsna.
JAG MÅSTE HA DEM!! Kan du inte komma förbi?
Regeringsgatan 91
Messa innan på 0735 **** ** innan du kommer!
Alex"
Ja, i det ögonblicket dog jag osannolikhetsdöden litegrann.
Inte av någon slags starstruckness utan helt enkelt för att jag ser upp till killen och är samtidigt skiträdd för honom. Begåvade personer skrämmer mig. Långa personer skrämmer mig.
Kombinationen begåvad + lång = skitläbbig.
Men det är klart att man måste våga lite ibland, så jag tog mig i kragen och mailade tillbaka. En mailkonversation som i äkta utdragen Amandaanda blev alldeles för omständig men i slutändan utmynnade i att jag meddelade att jag kunde komma förbi följande morgon klockan 09, men att det inte var säkert att jag skulle våga eftersom att han känns lika underlig att träffa som om jag skulle möta en seriefigur på gatan.
Dagen därpå stod jag - helt tvärtemot vad jag skulle ha trott om mitt hariga jag - med bultande hjärta och knackade på dörren till bokhandeln, varpå Alex Schulman öppnar.
Och så visar han sig vara kanske världens varmaste, trevligaste och ofarligaste människa.
Snacka om att bygga upp ett luftslott av onödiga dåliga egenskaper kring sig själv, vilket hästjobb!
Otippat snel hest.Jag vet att många säkert har frågat sig hur en inte-så-jättesnygg-kille kan ha lagt vantarna på kanske landets vackraste kvinna, Amanda Widell. Men jag hajar, jag fattar verkligen vad hon ser. Precis som det uttjatade uttrycket, det är insidan som räknas. En hel del utsida, men mest insida när det faktiskt kommer till kritan.
Hur som helst.
Olle var charmerande, hjälpte till att visa upp högen med böcker jag hade med mig och passade även på att försöka snatta med sig Alex iPhone varpå jag fick tantsvettningar igen - mest för att jag vet att det bara tar en sekund för Olle att demolera en mobiltelefon om han lägger manken till.
Jag samtalade så avslappnat jag kunde med både Alex och Pontus Gårdinger, som var på besök samtidigt, och sedan avslutades mötet med att Alex frågade om han kunde få ta en bild på mig och Olle till bloggen.
Okejrå, sa jag lite sådär lagom ivrigt och nonchalant på en och samma gång och la huvudet på sned precis som sig bör när man ska vara fin inför hela svenska folket.
Sedan krävs det ju inte direkt en kärnfysiker för att fatta att jag bodde på laptopens F5-knapp resten av dagen. Tänk er själva, skolkatalogsångest x 1000, jag hade ju ingen aning om hur bilden blev eller hur inlägget skulle se ut.
Timmarna gick... och gick... och gick.
Och sen kom det. Inlägget om mina skänkta böcker.
Fast först dagen efter. Och utan mig och Olle.
En ilning av både lättnad och besvikelse gick igenom mig när jag såg inlägget. Den realistiska sidan av mig tänkte att "hallå, han driver faktiskt en kommersiell blogg, klart att det här inlägget har större intressevärde för läsarna än en idolbild på någon osnuten unge och dess schletna morsa!" medan egoisten inom mig inte kunde låta bli att undra exakt hur ful bilden måste ha blivit.
Jag blev alltså lite besviken och putt, jag hade ju till och med tänkt göra ett överraskningsinlägg i min gamla blogg enbart för att kunna knyta ihop påsen snyggt och visa att jag minsann hade fått träffa min stora bloggidol Alex Schulman. Och så gick den planen i stöpet, för vad bevisar egentligen en bild på en bok?
Dagarna gick. Tre dagar närmare bestämt. Jag tänkte inte ens vidare på saken utan kunde med distans till det hela se det som en kul grej.
Tills detta inlägg dök upp.
Alltså. Det här känns inte riktigt okej.
Ett helt inlägg tillägnat alla trevliga besökare och bokdonatorer, med bilder på glada tanter och allt. Inget fel med det, tänker ni. Om det inte vore för att flera av dessa möten faktiskt skedde INNAN jag var där. För Alex berättade för mig om dem. Om besökarna, om tjejen som frågade om priset och han svarade att det var skitdyrt och så blev hon förlägen och gick.
Och så Pontus. Pontus! Bilden är ju för fasen tagen samma dag som jag var där!
Som ni förstår kan jag inte känna mig annat än förrådd. Och kanske lite kränkt. Jag behöver helt enkelt svar! Varför platsade inte jag och Olle i bloggen? Först fick man höra att ens böcker var kronan på hela verket och skulle få stå på hedersplats och aldrig säljas för några pengar i världen. Men nu är man helt plötsligt ingenting värd alls, när det kommer till kritan.
Eller? Eller!
Eller var det helt enkelt så att han skonade mig? Skonade mig från förnedringen?
Ja, så måste det vara! Alex Schulman - denna godhjärtade medmänniska - skonade mig från att bli förnedrad och förlöjligad inför hela bloggläsarsverige.
För nog var det helt enkelt så att det måste ha varit min förbaskade dolda genetiska och högst ärftliga (tack mor!) defekt som slog till, just där och då?
Mitt Chandler Face.
Gott så. Vi kör på det.
tisdag 27 oktober 2009
Nu kan man lätt lockas att tro att jag är en oempatisk skitmorsa som lämnar mitt otröstade barn vind för våg.
I Olles ögon är det väl iofs just det jag är:
Den vedervärdiga mamman som inte lät honom snatta tre bananplättar från lunchen och stoppa under sin kudde i den nybäddade sängen. Bu. Hu. Hu.
Ps, för den som sitter redo att slå numret till socialen eller skriva ett argt inlägg på Familjeliv.se så kan jag upplysa om att han nu - tre minuter senare - sitter i mitt knä och skrattar åt mina tuttar.
Tjejen som sitter på alla fakta, del 1.
Ibland tänker jag att jag har så himla bra teorier om saker, som just därför måste vara sanning.
En av dessa teorier grundar sig i det faktum att ända sedan jag blev gravid med Olle så upptäckte jag att precis ALLT vara så himla noga utstuderat av naturen/Gud/Jehova/Makka Pakka.
Som det här med att jag som f.d. rökare sedan 13-årsåldern, helt plötsligt bara för att jag var gravid, ville kräkas vid bara synen av en cigarett. Det är ju helt fantastiskt fiffigt uträknat av min kropp.
Jag tänker ofta på det där med vad som egentligen är naturens sätt att försöka fixa bra grejer för en, så att man - om man är lyhörd - bara kan glida med på en räkmacka och få allt schysst serverat.
En sån sak, som jag faktiskt är helt övertygad om, är att det omöjligtvis kan vara meningen att man ska hålla på och samlaga en massa under det första sisådärirundaslängar året efter att man har fått barn. Det är ren och skär biologi/fysilogi vi snackar om här:
Man föder ut en unge (alternativt blir snittad, vilket kanske inte gör så ont i underlivet men däremot i typ resten av hela kroppen) och det är ju inte så läckert rent könsmässigt. Sen kanske man ammar ett tag.
Amning = jättejätteuttorkade slemhinnor och överdos av fysisk närhet mellan barn och mor = skapligt svalt intresse för sin partner rent sexuellt, däremot större intresse på en massa andra plan som också styrker förhållandet där under de skälvande småbarnsåren.
För att förtydliga: Nej, jag tror faktiskt inte att man (jag) är skapad att vilja ligga så länge man ammar och är mitt uppe i bebistiden.
Det är kroppens sätt att säga till en att man inte ska fortsätta reproducera sig än på ett tag, man har liksom fullt upp ändå. Varför skulle man annars (oftast) slippa mensen medan man ammar? Tydligare än så kan det väl knappast bli?
Det är verkligen inte särskilt jätteskönt alls att trycka in stora saker i någonting som är litet, kruttorrt och påminner om en sur kärringmun.
Detta jättelånga försvarstal till trots, bara för att få slippa ligga, så finns det ju såklart folk som är helt annorlunda.
Jag känner en tjej (snittad x2) som hävdar att hon låg som en kanin samma dag som hon kom hem från förlossningen. Båda gångerna. Vilket jag iofs tycker låter som en klassisk Glitterspray-i-fittan-historia (som samma person på allvar också har dragit för mig som om den vore självupplevd - jättejobbigt!) men det ska väl finnas folk till det också och det är väl bara att gratulera till ett blomstrande sexliv och en inte allt för sexuellt frustrerad sambo. Det måste kännas fint.
En av dessa teorier grundar sig i det faktum att ända sedan jag blev gravid med Olle så upptäckte jag att precis ALLT vara så himla noga utstuderat av naturen/Gud/Jehova/Makka Pakka.
Som det här med att jag som f.d. rökare sedan 13-årsåldern, helt plötsligt bara för att jag var gravid, ville kräkas vid bara synen av en cigarett. Det är ju helt fantastiskt fiffigt uträknat av min kropp.
Jag tänker ofta på det där med vad som egentligen är naturens sätt att försöka fixa bra grejer för en, så att man - om man är lyhörd - bara kan glida med på en räkmacka och få allt schysst serverat.
En sån sak, som jag faktiskt är helt övertygad om, är att det omöjligtvis kan vara meningen att man ska hålla på och samlaga en massa under det första sisådärirundaslängar året efter att man har fått barn. Det är ren och skär biologi/fysilogi vi snackar om här:
Man föder ut en unge (alternativt blir snittad, vilket kanske inte gör så ont i underlivet men däremot i typ resten av hela kroppen) och det är ju inte så läckert rent könsmässigt. Sen kanske man ammar ett tag.
Amning = jättejätteuttorkade slemhinnor och överdos av fysisk närhet mellan barn och mor = skapligt svalt intresse för sin partner rent sexuellt, däremot större intresse på en massa andra plan som också styrker förhållandet där under de skälvande småbarnsåren.
För att förtydliga: Nej, jag tror faktiskt inte att man (jag) är skapad att vilja ligga så länge man ammar och är mitt uppe i bebistiden.
Det är kroppens sätt att säga till en att man inte ska fortsätta reproducera sig än på ett tag, man har liksom fullt upp ändå. Varför skulle man annars (oftast) slippa mensen medan man ammar? Tydligare än så kan det väl knappast bli?
Det är verkligen inte särskilt jätteskönt alls att trycka in stora saker i någonting som är litet, kruttorrt och påminner om en sur kärringmun.
Detta jättelånga försvarstal till trots, bara för att få slippa ligga, så finns det ju såklart folk som är helt annorlunda.
Jag känner en tjej (snittad x2) som hävdar att hon låg som en kanin samma dag som hon kom hem från förlossningen. Båda gångerna. Vilket jag iofs tycker låter som en klassisk Glitterspray-i-fittan-historia (som samma person på allvar också har dragit för mig som om den vore självupplevd - jättejobbigt!) men det ska väl finnas folk till det också och det är väl bara att gratulera till ett blomstrande sexliv och en inte allt för sexuellt frustrerad sambo. Det måste kännas fint.
Själv har jag alltid en Tulo mellan knäna.
Än så länge har han bara fått ett enda utbrott - det kom några regndroppar i ögonen när han käkade sin banan - så jag är optimistisk! Idag kanske vi lyckas ta oss hela vägen fram för att tjuvkolla på hans eventuella framtida dagis. Som förövrigt vunnit priser för sitt genusarbete, jojomen!
En dag som denna då irritationen lätt tar överhand, kan jag spexa till det på ett så enkelt sätt som att sätta på Olle denna fula bajskluttliknande hjälmmössa och gotta mig i tanken att jag fortfarande har den makten över honom.
Han har ju faktiskt ingen aning om att hans annars så söta lilla huvud just denna dag ser ut som en velig bajskorvstumme.
Som kompensation för gårdagens inlägg.
Hej.
Ibland när jag har stått och slavat med jordens övermäktigaste disk i en halv levnadstid, så har det hänt att jag har spanat in slutresultatet - alla blänkande rena ytor, doften av rengöringsmedel, glänsande smulfritt köksbord - och konstaterat att den tillfredsställelsen på allvar klår att ligga.
Okejbratackhejdå.
Ibland när jag har stått och slavat med jordens övermäktigaste disk i en halv levnadstid, så har det hänt att jag har spanat in slutresultatet - alla blänkande rena ytor, doften av rengöringsmedel, glänsande smulfritt köksbord - och konstaterat att den tillfredsställelsen på allvar klår att ligga.
Okejbratackhejdå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
