Sanningen om varför jag inte duger åt Alex Schulman.

Faktiskt, på allvar, jag hade inte tänkt börja blogga igen. Inte alls. (Ni tror mig så hårt, jag känner hur ni nickar jätteuppriktigt. Precis som i Bolibompa där programledarna gör konstpauser så att barnen framför teven kan få svara på frågor och tro att de är delaktiga).

Anledningen till att jag fick för mig att börja igen var egentligen extremt självupptagen och lite skämmig, men here it goes. Jag såg nämligen en viss händelse som ett tecken.

Ni som bloggkänner mig vet ju kanske vid det här laget att Alex Schulman är en utav de svenska skribenter jag ser upp till allra mest. Han må ha ett förflutet som inte är allt för smickrande ur mobbingaspekt men precis som de flesta så skärpte han till sig och fick en stor dos empati sköljd över sig i samband med att han blev pappa. Det hade man ju utan problem kunnat förutspå.

Jaja, rätt och slätt: Jag gillar Alex Schulman.

Jag gillar det han gör, jag gillar det han skriver och jag gillar hans humor. Skulle det finnas en fanclub så skulle jag säkert vara med. Detsamma gäller med lillbrorsan, han är grym.

Häromveckan läste jag i Alex blogg om en förfrågan, han efterlyste donationer till sin nystartade bokhandel där han säljer begagnad skräplitteratur.

Av någon outgrundlig anledning drog jag iväg ett mail och erbjöd honom rariteter såsom mina nyligen utrensade exemplar av "Skilda världar - Mötet, vad hände innan TV-serien?" och "Sjustegsmetoden" av Dr Phil.

Jag vet inte vad jag egentligen hade tänkt mig när jag mailade, det var ju knappast så att jag skulle våga ta mig dit till bokhandeln. Hallå, jag är ju faktiskt värsta rädda, magontsblyga tjejen i verkligheten, när det kommer till att träffa nya människor.

Det tog max fem minuter innan jag fick svar:

"Hej!

Alltså, av de mail jag fått så är dina böcker överlägsna.
JAG MÅSTE HA DEM!! Kan du inte komma förbi?

Regeringsgatan 91

Messa innan på 0735 **** ** innan du kommer!

Alex"


Ja, i det ögonblicket dog jag osannolikhetsdöden litegrann.

Inte av någon slags starstruckness utan helt enkelt för att jag ser upp till killen och är samtidigt skiträdd för honom. Begåvade personer skrämmer mig. Långa personer skrämmer mig.

Kombinationen begåvad + lång = skitläbbig.

Men det är klart att man måste våga lite ibland, så jag tog mig i kragen och mailade tillbaka. En mailkonversation som i äkta utdragen Amandaanda blev alldeles för omständig men i slutändan utmynnade i att jag meddelade att jag kunde komma förbi följande morgon klockan 09, men att det inte var säkert att jag skulle våga eftersom att han känns lika underlig att träffa som om jag skulle möta en seriefigur på gatan.

Dagen därpå stod jag - helt tvärtemot vad jag skulle ha trott om mitt hariga jag - med bultande hjärta och knackade på dörren till bokhandeln, varpå Alex Schulman öppnar.

Och så visar han sig vara kanske världens varmaste, trevligaste och ofarligaste människa.
Snacka om att bygga upp ett luftslott av onödiga dåliga egenskaper kring sig själv, vilket hästjobb!

Otippat snel hest.

Jag vet att många säkert har frågat sig hur en inte-så-jättesnygg-kille kan ha lagt vantarna på kanske landets vackraste kvinna, Amanda Widell. Men jag hajar, jag fattar verkligen vad hon ser. Precis som det uttjatade uttrycket, det är insidan som räknas. En hel del utsida, men mest insida när det faktiskt kommer till kritan.

Hur som helst.

Olle var charmerande, hjälpte till att visa upp högen med böcker jag hade med mig och passade även på att försöka snatta med sig Alex iPhone varpå jag fick tantsvettningar igen - mest för att jag vet att det bara tar en sekund för Olle att demolera en mobiltelefon om han lägger manken till.

Jag samtalade så avslappnat jag kunde med både Alex och Pontus Gårdinger, som var på besök samtidigt, och sedan avslutades mötet med att Alex frågade om han kunde få ta en bild på mig och Olle till bloggen.

Okejrå, sa jag lite sådär lagom ivrigt och nonchalant på en och samma gång och la huvudet på sned precis som sig bör när man ska vara fin inför hela svenska folket.

Sedan krävs det ju inte direkt en kärnfysiker för att fatta att jag bodde på laptopens F5-knapp resten av dagen. Tänk er själva, skolkatalogsångest x 1000, jag hade ju ingen aning om hur bilden blev eller hur inlägget skulle se ut.

Timmarna gick... och gick... och gick.

Och sen kom det. Inlägget om mina skänkta böcker.
Fast först dagen efter. Och utan mig och Olle.

En ilning av både lättnad och besvikelse gick igenom mig när jag såg inlägget. Den realistiska sidan av mig tänkte att "hallå, han driver faktiskt en kommersiell blogg, klart att det här inlägget har större intressevärde för läsarna än en idolbild på någon osnuten unge och dess schletna morsa!" medan egoisten inom mig inte kunde låta bli att undra exakt hur ful bilden måste ha blivit.

Jag blev alltså lite besviken och putt, jag hade ju till och med tänkt göra ett överraskningsinlägg i min gamla blogg enbart för att kunna knyta ihop påsen snyggt och visa att jag minsann hade fått träffa min stora bloggidol Alex Schulman. Och så gick den planen i stöpet, för vad bevisar egentligen en bild på en bok?

Dagarna gick. Tre dagar närmare bestämt. Jag tänkte inte ens vidare på saken utan kunde med distans till det hela se det som en kul grej.

Tills detta inlägg dök upp.

Alltså. Det här känns inte riktigt okej.

Ett helt inlägg tillägnat alla trevliga besökare och bokdonatorer, med bilder på glada tanter och allt. Inget fel med det, tänker ni. Om det inte vore för att flera av dessa möten faktiskt skedde INNAN jag var där. För Alex berättade för mig om dem. Om besökarna, om tjejen som frågade om priset och han svarade att det var skitdyrt och så blev hon förlägen och gick.

Och så Pontus. Pontus! Bilden är ju för fasen tagen samma dag som jag var där!

Som ni förstår kan jag inte känna mig annat än förrådd. Och kanske lite kränkt. Jag behöver helt enkelt svar! Varför platsade inte jag och Olle i bloggen? Först fick man höra att ens böcker var kronan på hela verket och skulle få stå på hedersplats och aldrig säljas för några pengar i världen. Men nu är man helt plötsligt ingenting värd alls, när det kommer till kritan.

Eller? Eller!

Eller var det helt enkelt så att han skonade mig? Skonade mig från förnedringen?

Ja, så måste det vara! Alex Schulman - denna godhjärtade medmänniska - skonade mig från att bli förnedrad och förlöjligad inför hela bloggläsarsverige.

För nog var det helt enkelt så att det måste ha varit min förbaskade dolda genetiska och högst ärftliga (tack mor!) defekt som slog till, just där och då?

Mitt Chandler Face.
Gott så. Vi kör på det.