Det är vackert att frysa. Ja.

Jag är mitt uppe i min allra första vabbning för Olle, han blev hemskickad från dagis trots att vi själva tyckte att han verkade helt okej.

Iofs låg han såhär i lördags kväll, som en utslagen liten naken cherub på mitt bröst. Så är det alltid med Olle, han blir tvärdålig i några timmar, sen är allt hux flux som vanligt igen bortsett från lite hosta och snor.

Men nu har jag alltså varit hemma med Olle i tre dagar. En hyperenergisk och tokbusig 18-månaders kille som vill ha stimulans ungefär varje vaken minut. På sin höjd kan han förvisso sitta stilla i min famn och klämma ihärdigt på mina tuttar medan han kollar på Drömmarnas Trädgård (häromdagen klämde han så pass intensivt att det börjde spruta mjölk - 7 månader efter att jag slutade amma, härligt!).

Så, imorse sken solen från en klarblå himmel, det var alldeles vindstilla och "bara" -10 grader, (för framtida referensers skull måste jag inflika att det nu har varit runt -20 grader i flera dagar och konstant snöstorm, så nu känns det helt plötsligt som att det är vårväder vi har fått) med andra ord som upplagt för en utflykt till lekparken.

Att hänga i lekparken är ungefär min tråkigaste grej att göra, om jag ska vara ärlig. Barn i det här åldern går mest omkring som uppstoppade michelingubbar och försöker göra allt sånt som inte går att göra när man inte ens har några händer att ta emot med om man trillar eller vill klättra på saker. Helt värdelöst. Men Olle var glad och vi fick frisk luft och sol i ögonen, gott så.

Allt var trivsamt och mysigt och bra i ungefär en sisådär 10 minuter, knappt. Tills Olle fick för sig att gå rakt in i en snödriva med lössnö och först gå ner på knä, vända sig om och flina mot mig, för att sedan avsluta med den stora finalen: en regelrätt mulning. Av sig själv.

Alltså, jag fattar inte grejen! Varför gör han såhär, gång på gång? Trycker ner hela ansiktet i en snödriva, får panik och kommer inte upp. Vad händer när han gör så på dagis och ingen fröken är inom synhåll? Dör han snökvävningsdöden? Det verkar ju jätteonödigt.

Vi hann alltså vara ute allt som allt i ungefär en kvart innan Olle helt på eget bevåg gav sig själv förfrysningsskador i hela ansiktet och sedan självömkansgrät halva vägen hem.

Det är i sådana stunder man är extra nöjd med att det tog ungefär en halvtimma att få på Olle alla lager av kläder som behövdes för den där kvarten av rolig utomhusvistelse. Snälla sommar, kom snabbt.

Behöver jag ens säga vilken sjukt stor respekt jag har för alla förskolepedagoger där ute, som spenderar hela dagarna med på- och avklädning, handtvättning, blöjbyten, bordstorkning osv osv. Jag som tycker att jag själv förtjänar en medalj efter tre dagar med min alldeles egna enda son.

Alla dessa bestyr med påklädningen fick mig att osökt erinra mig om hur det var när man själv var liten. Eller ja, snarare tonåring. Vad hade jag för vinterkläder egentligen? Jag minns inga termobyxor direkt, inte ens en endaste vinterjacka om jag ska vara ärlig. Ändå stod man ju ute i klungor och tjuvrökte och snackade skit i hundra timmar hela vintrarna, hur klarade man det?

Jo! Jag minns en jacka. En enda. Jag köpte den på Myrorna för 45 spänn, den gick precis till höfterna och var ungefärintealls fodrad, inte mer än en vindjacka, men snygg för att vara på 90-talet. Jag kände mig ashet i den. Men fan vad dumt det måste ha sett ut.

Lika dumt som dagens tonåringar som går runt med dessa förbannade västar(!) och typ bara en munkjacka under. Kan någon förklara för mig vad dealen är med dunvästar? Sen när skulle man frysa bara om bröstkorgen? Och inte om armarna? Åh vad idiotiskt. Och tvärfult.

Jag undrar lite var man får den där uppfattningen om, att frysa = coolt. Eller snarare att ytterkläder är ugly as fuck. Jo okej, det är väl så generellt men om alla ändå ser ut som stora stoppade bollar på vintern så spelar det väl ingen roll?

Nu ska jag iofs inte komma här och moralisera. Man har ju själv trippat runt i en alldeles för tunn jacka och ofodrade högklackade skor mitt i midvintern ett antal gånger. Men det finns ju gränser.

Och den gränsen nåddes nog helt klart av min syster, anno 1995. Vi skulle åka upp till Grövelsjön med våra gammelmorföräldrar. Inget fancy med andra ord, bara vi, oändligt med skog, inga grannar, längdskidåkning på dagen och ett parti UNO på kvällen.

Ändå känner min syster att den ultimata outfiten för skidåkning är följande: En ofodrad kort mockajacka. En tröja. Ett par jeans. Ingen halsduk. Ingen mössa. Dock ett par vantar! Men that's it.

Och hon var min allra största idol.