För första gången på två outhärdligt vidriga dygn kände jag helt plötsligt ett sting av den där styrkan igen, det där jävlar anammat, lite från ingenstans. Att nu fan ska jag visa alla de här idioterna var skåpet ska stå.
Och så slog det mig att de har påskfirande på Olles dagis idag. Man skulle vara utklädd. Om man ville, såklart. Och Olle vet ju inte ens om han vill, han är bara 19 månader. Men alla barn kommer vara utklädda och söta i små röda kinder och kajalfräkniga näsor. De ska även äta popcorn och ha avtackning för en utav Olles favoritfröknar som slutar idag.
Så ja. Här sitter jag nu och har ont i hela magen av dåligt samvete.
Över att jag inte målade hans små kinder imorse. Över att jag inte köpte en bukett tulpaner till hans fröken, som jag hade tänkt. Över att jag bad Christian att hämta Olle idag eftersom att jag knappt orkar plocka ur diskmaskinen. Över att jag inte är där med Olle och tittar på bussarna utanför dagis, som han älskar att göra. Över att Olle gråter hela kvällarna hemma för att ingenting är som vanligt, för att hans mamma inte orkar göra de mest basala sakerna längre.
Luften bara gick ur mig. Igen.
Det är liksom det som är grejen. Hade allt det här med jobbet hänt innan jag fick Olle så hade jag bara gett upp, kapitulerat. Tillåtit mig att känna efter, få tycka synd om mig själv.
Istället läggs all energi på att mest av allt racka ner på mig själv i min roll som mamma. Fastän jag vet att jag gör ett bra jobb, att han älskar mig precis som jag är, för det gör ju barn. På gott och ont. Att han är som lyckligast när han helt enkelt får sitta i mitt knä och ha lite hudkontakt medan han kollar på Timmy Lamm. Det borde ju vara enkelt ordnat kan man tycka.
Ändå är det inte det.
Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget. Bara.. äsch.. jag vet inte. Om jag bara hade vetat hur det skulle vara att bli mamma. Ingen och ingenting hade kunnat förbereda mig på den här känslostormen.
8 kommentarer:
Amanda. Jag vet att vi inte har pratat på hundra år men strunt samma, jag måste säga det här ändå och jag önskar så att nån hade sagt det här till mig när Gabi var liten.
Olle är fortfarande ytte-pytteliten. Han struntar i att du inte köpt tulpaner. Han struntar i att du inte orkar diska. Barn är ledsna ofta, det är så.
ALLA barn gråter när de precis har börjat på dagis, de är så trötta när de kommer hem så de inte ens orkar äta. Och ibland är de ledsna bara för att de är ledsna, och det är helt ok.
Man får vara ledsen.
Du får vara ledsen och man får känna sig nere, fast man är mamma. Och allt kommer att bli mycket, mycket lättare. Det blir det!
Men du. Du är ju en jättebra mamma! Herregud - jag ser ju upp till ditt mammaskap ju!
Jessica - så jävla fint skrivet av dig. Jag ska spara den texten och läsa den när Sigge börjar på dagis :)
Sluta gärna att skriva sådär på dagen.. Jag fick såklart tjuthaka och fick sitta och låtsas att jag hade skräp i ögat på jobbet :)
Ja vad fan Amanda, skärp dig nu!
Alla har dåliga dagar där man enligt egen utsago är den sämsta föräldern som funnits, man glömmer det ena och det andra, man är trött och skrattar inte dagarna i ända, ungarna bölar, du bölar. Men vet du, Olle tycker du är BÄST vad du än gör (eller inte gör) och det är allt som betyder något.
Lyssna på Jessicas visdomsord, spar dom och titta på dom lite då och då för det var tamejfan det finaste jag hört på länge.
Kärlek!
från konsum city faktiskt! fanns flera olika, alla såg svingoda ut :D
Amanda: Stor kram till dig mitt i gråtsnorseländet. Det kommer bättre dagar och det kommer sämre. Det är de bästa som vi minns (och möjligen de mest katastrofala då.) Så lägg inte så himla stor vikt vid huruvida du orkat ditt eller datt. Nu har du det tufft. Men du klarar det. Det kommer att bli bättre. Alla lever. Alla är friska. (Olle och du och familjen.) Snart är det vår och snart är allt avslutat med jobbstruleriet och du kommer kunna börja titta frammåt igen. Två steg frammåt, ett tillbaks.
Jessica: Jag håller med alla andra: Så fint och klokt och bra sagt. Jag tar det till mig jag också. Kram till dig!
Amanda...
Bara så du vet så finns det andra som känner preciiiis som du...jag också.
Man skulle fått nån föreberedande kurs på hur man känner sig som mamma innan man fick barn så skulle det inte bli en sådan himla chock. Man skulle skippa: det här och det här KAN hända under din förlossning. Och satsa på: så HÄR kommer det att kännas att bli mamma!
Kram på dig! Och du ÄR en BRA mamma oavsett...*frånensomocksåglömdeattgepåskblommatilldagmamman*
Stor kram
Skicka en kommentar