Leffebloggen - en sjukt ospännande blogg!

Sådärja.

2010-11-10T21:21:00.002+01:00

Länge leve, hurra hurra, osv!

Och därmed är Leffe död.

Gästspel.

2010-09-08T00:02:00.002+02:00

Aj. Ajajaj. Mitt hjärta kommer gå sönder snart om jag inte får skrika rakt ut hur jag känner, vad som händer. Om livet. Passionen. Kärleken. Eller okärleken. Och allt däremellan.

Leffebloggen är död. Sedan länge. Ingen nyhet.

Någon dag alldeles väldigt snart kommer jag inte kunna hålla mig längre från att sätta igång igen.

Ny blogg blir det hur som. Hemlig eller öppen, jag vet inte än. Det enda jag vet är att jag måste lätta hjärtat. Nu.

Rekordkort sammanfattning!

2010-04-16T00:34:00.001+02:00

Klockan är skitmycket, jag kan inte sova men måste. Har varit hemma i hundra år med en liten son som aldrig blir frisk.

Först höstblåsor (googla det, vidrigare skit får man leta efter, men mest för smärtan, stackars barn!) och nu senast idag så började det droppa gult vatten från hans ena öra. Heja, spräckt trumhinna och öroninflammation.

Sen har vi varit hos sjukgymnast med Olle också, pga hans sneda huvudhållning, som alla tycker är så gulligt men snarare är en defekt som vi måste rehabilitera, yey.

Jag har knappt orkat/hunnit/kunnat andas eller tänka egna tankar senaste två veckorna.

Mitt uppe i detta har jag gått igenom en rättstvist med min arbetsgivare och på tisdag ska jag - efter nästan en månad som arbetsbefriad - åter infinna mig på kontoret igen. Bland alla som stod för den härliga kränkningen och helt olagligt felaktiga behandlingen.

Jag fattar inte varifrån orken kommer, just nu går jag på automatik för jag har inget annat val.

Men i helgen smäller det! Då ska jag äntligen gå min efterlängtade och sjukt läskiga burleskutbildning. Hurra! Och HJÄLP! Vad har jag gett mig in på?

Ajaja, blabla. Hur som helst, livet är en jävla berg- och dalbana varav knappt hälften av den nuvarande skiten finns med i detta smsinlägg.

Men vi överlever såklart. Livet går vidare. Jag känner mig betydligt mer ärrad idag än för en månad sen, men hur frikyrkligt det än må låta så är jag övertygad om att den senaste tidens sjukliga jävla motgångar bara har gjort mig starkare.

För jag är fan sjukt stark. Det känns bra.

Istället för det väsentliga.

2010-03-31T13:30:00.002+02:00

Jag hade tänkt börja skriva ett inlägg om vad som har hänt på jobbfronten. Det verkar som att vi (jag + arbetsgivaren + jurister) har kommit till en slags brytpunkt där jag faktiskt skulle kunna berätta om saken, vilket jag verkligen vill för jag behöver er input på saken. Ni är så kloka allihop.

För första gången på två outhärdligt vidriga dygn kände jag helt plötsligt ett sting av den där styrkan igen, det där jävlar anammat, lite från ingenstans. Att nu fan ska jag visa alla de här idioterna var skåpet ska stå.

Och så slog det mig att de har påskfirande på Olles dagis idag. Man skulle vara utklädd. Om man ville, såklart. Och Olle vet ju inte ens om han vill, han är bara 19 månader. Men alla barn kommer vara utklädda och söta i små röda kinder och kajalfräkniga näsor. De ska även äta popcorn och ha avtackning för en utav Olles favoritfröknar som slutar idag.

Så ja. Här sitter jag nu och har ont i hela magen av dåligt samvete.

Över att jag inte målade hans små kinder imorse. Över att jag inte köpte en bukett tulpaner till hans fröken, som jag hade tänkt. Över att jag bad Christian att hämta Olle idag eftersom att jag knappt orkar plocka ur diskmaskinen. Över att jag inte är där med Olle och tittar på bussarna utanför dagis, som han älskar att göra. Över att Olle gråter hela kvällarna hemma för att ingenting är som vanligt, för att hans mamma inte orkar göra de mest basala sakerna längre.

Luften bara gick ur mig. Igen.

Det är liksom det som är grejen. Hade allt det här med jobbet hänt innan jag fick Olle så hade jag bara gett upp, kapitulerat. Tillåtit mig att känna efter, få tycka synd om mig själv.

Istället läggs all energi på att mest av allt racka ner på mig själv i min roll som mamma. Fastän jag vet att jag gör ett bra jobb, att han älskar mig precis som jag är, för det gör ju barn. På gott och ont. Att han är som lyckligast när han helt enkelt får sitta i mitt knä och ha lite hudkontakt medan han kollar på Timmy Lamm. Det borde ju vara enkelt ordnat kan man tycka.

Ändå är det inte det.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget. Bara.. äsch.. jag vet inte. Om jag bara hade vetat hur det skulle vara att bli mamma. Ingen och ingenting hade kunnat förbereda mig på den här känslostormen.

Självcensur.

2010-03-25T15:11:00.001+01:00

Av olika skäl, som ni säkert kan förstå, ni som har hängt med på fejan, så kan jag inte låta de två senaste blogginläggen ligga kvar just nu. Jag återkommer så snart som möjligt med detaljer om hur saker och ting går, men tyvärr inte förrän allt är över.

Tack för allt stöd, ni är världens bästa.

En historisk kväll. Och vi var där.

2010-03-03T19:57:00.017+01:00

Allt började med ett oskyldigt litet skämt från Jennies sida om att man borde gå och se Fadde göra bort sig som ståuppkomiker, lite bara sådär mitt i veckan för att det är en otippad gratisgrej att göra. För att man ändå alltid bara sitter hemma och glor på teven/laptopen hela kvällarna när ens barn sover.

Fadde - en man att ta på allvar.

Sen slog det oss att man ju faktiskt kunde göra just det, bara dra ut. Så vi bokade bord, tänkte att det var lika bra ifall det nu mot förmodan skulle dyka upp mer än en handfull människor.

Samma kväll fick vi bevittna det. Det fruktansvärda, det avgrundsobehagliga och urvidrigt pinsamma Klippet. Faddes smypremiärframträdande på Aschbergs talkshow. Detta klipp, som efter bara några timmar i princip nådde samma fenomenstatus som när Kräk-Eva la sin spya i direktsänd teveounderhållning.

Detta klipp gjorde mig så illa till mods att jag inte kunde skaka av mig känslan av att ha blivit djupt skändad. Jag var tvungen att stänga av öronen och slutligen hela datorn efter bara någon minut av försök till tittande.

Det var nog ungefär i samband med detta som vi insåg att vi med största sannolikhet skulle komma att få bevittna någonting historiskt dagen efter, på den riktiga klubbpremiären.

Jag mailade även lite med Calle Schulman (jag måste uppenbarligen fånga alla!) som också hade sett klippet och desperat sökte efter någon som kunde filma eländet åt honom mot betalning - och vem är jag att inte nappa på snabba pengar i kombination med nöje? (fast nu lyckades såklart Aftonbladet sno filmningen från mig, bu!)

Så kom då äntligen premiärkvällen, gårkvällen. Vi trotsade skitvädret, den pissiga snön och vinande isvindar, allt för att mötas av en kö som ringlade sig längs hela gatan utanför haket Underbara Bar, där all magi skulle ske. Det var visst inte bara vi som hade sett klippet och anat storheten.

Vi ställde oss längst bak i kön, väntade tålmodigt och fint trots att vi ju faktiskt hade bokat bord. Men att fultränga sig förbi kön kändes liksom aldrig som något alternativ just då. Vi är ju snela beskedliga svenssonhestar.

Samtidigt plöjde sig ju såklart allehanda a/b/c-kändisar rakt genom folkmassan och förbi allt vad vett och ettikett heter. Ja, ända tills Peter Siepen dök upp, piffig som en hel påfågelsklan och så förbannat snygg för att vara nästan 50 år gammal att man var tvungen att kisa för att inte må dåligt.

Han gick kaxigt förbi pöbeln, för att bara någon minut senare vända moloket tillbaka och behöva möta en förvånad och småförnöjd skara helt vanliga köande människor. Eftersom att skam nu gick på torra land kände sig Siepen tvungen att utropa följande osannolikt pinsamma klargörande:

-"Hörrni, det är ingen idé att ni fortsätter köa, ni kan lika gärna vända hem! De släpper inte in någon mer, inte ens JAG fick komma in och jag står på listan!"

Man ba wöööhöööt? Oh noes, Peter Siepen sätter ribban, we're all doomed!

Ingen gick hem.

Däremot uppstod någon slags turbulens och missnöje ungefär här. Tonen hade tidigare varit lättsam och skämtsam, jag och Jennie hade roat oss med en alldeles egen spontan standup oss emellan som bl.a. innefattade snubbelkomik i form av upprepade omedvetna omkullknuffningar av killen framför oss - som av någon anledning ändå tog det som en invit - och alldeles för höga åtlöjelseskämt om Fadde utan att alls ha i åtanke att hans familj och vänner kunde stå där i kön precis runt omkring oss. Vilket de såklart gjorde, blev vi varse.

Lagom tills vi hade lyckats ta oss in i foajén så blev det tvärstopp. Inte en käft till blev insläppt trots bordsbokning - förutom Josefine Bornebusch men det beror ju såklart på att hon är ungefär Vackraste Svenska Kvinnan Någonsin - och i samband med denna insikt inträffade ett fenomen som inte är allt för främmande för oss Stockholmare sedan några veckor tillbaka:

SL-syndromet.

Ingredienser: skitmycket folk med vissa förväntningar som inte är helt orimliga att kunna genomföra (typ som att bli insläppta när man faktiskt har bokat bord), extrem jäkla kyla (det är MARS nu, kom igen! Var är uteserveringarna och majstängerna och paraplydrinkarna?) och en desperation som slutligen övergår i uppgivenhet, ilska, skratt och gemenskap. I detta fall dog ingen förvisso, annars är likheten med den senaste SL-veckan slående.

Efter ett tag kändes hela situationen så löjlig att man började fantisera om att slå läger där i foajén. Det var ju ändå rätt mysigt och en oerhört tillpiffad tant med guldglitter i hela ansiktet sa att hon kunde tänka sig att dela med sig till mig och Jennie av chokladen som hon hade tänkt ge till Fadde.

Det visade sig sen att hon var någon slags släkting till Fadde, därför kändes det hela lite smått sorgligt när jag och Jennie av någon totalt outgrundlig anledning blev handplockade att bli insläppta ändå. Precis efter att både släktingar, vänner och tjeeeendisar blivit nekade inträde.

Kanske berodde det på att vi vågade säga ifrån och bibehålla en trevlig ton samtidigt. Sånt är tydligen skitsvårt för de flesta.

Så, in kom vi alltså - tillslut - efter att ha stött på ytterligare patrull när vi blev krävda på garderobsavgift och försökte komma undan med några enkronor och femtioöringar (det gick!).

Resterande kväll kan sammanfattas i några få meningar. Få för att vara mig, såklart.

Stället var riktigt mysigt, mellanblonda killar med långt hår i slarvig knut är sjukt snyggt, min ostbricka var både skitgod och överkomligt billig (till och med värt att trotsa laktosintoleransen för!) och de övriga 9 ståuppkomikerna var av varierande rolighetsgrad. Mest lite sådär bra, förutom en skön blattetjej (man får skriva så. jag får, eftersom att hon själv pratade så, ja.)som drog skämt om sitt eget unibrow.

Sammanvuxna ögonbryn kommer alltid vara i samma rolighetskaliber som Torsomannen på Jerry Springer och vässankändisen Skogsturken.

Kille med knut och suddig förgrundsperson som gillart.

Nöjd ostbrickekäkare.

Lagom tills att den andra akten skulle börja var publiken nästan i upplösningstillstånd, trycket och förväntan inför detta spektakel som stavades Fadde var helt enorm.

Dumt nog hade de satt en sjukt rolig kille, Behrad Rouzbeh, som numret precis innan Fadde. För första gången på hela kvällen skrattade vi så vi grät, han levererade poäng på poäng så sjukt snabbt och bra att det kanske liksom hade varit smartare att sätta honom först eller sist.

Istället så dyker då alltså denna helt hjärndöda sönderbotoxade stureplansdörrvakt upp och allt liksom bara... faller. Och faller så förbannat hårt.

Legenden.

Jag vet inte vad jag ska skriva här för att kunna förklara exakt hur obehagligt hans framträdande var (Jennie har dock beskrivit det himla bra i sitt inlägg om samma kväll, som vi lyckades skriva helt samtidigt och oberoende av varandra /reds. anm. såhär i efterhand).

Det var som en fruktansvärd mardröm, en sån där där man drömmer att man går typ i mellanstadiet och ska uppträda på roliga timmen och ingen skrattar och så mitt uppe i allt så kommer man på att man dessutom är naken. Och inte har någonstans att gömma sig.

Så obehagligt var det.

Tillslut mådde jag så dåligt av eländet att jag var tvungen att fly på något sätt, bara försöka koppla bort allt. Så jag åt ost. Skitmycket ost, satt ensam vid borden som var helt tomma eftersom att alla andra stod paralyserade vid scenen som rådjur framför en lastbil. Häppåre, nu är du död. Så kändes det.

Hetsätarn.

Sympatidrickarn.

Ja, jag tror faktiskt att en liten liten bit av mig dog där inne.

Mest av allt för att jag aldrig i hela mitt liv har skådat en sån uppenbar sammansvetsad vuxenmobbing. Folk som med flit skrattade på helt fel ställen, ropade glåpord som huvudpersonen var för nervös för att ens kunna uppfatta.

Jag må vara ganska elak och cynisk själv bitvis, man är ju inte den som är den och särskilt om man utsätter sig för något sånt här när man är en sån som Fadde, ja då kanske man får ta efterföljande skit också.

Men jag kan bara inte känna mig bekväm i en sådan situation, där en enda person är totalt utelämnad till 300 pers som beter sig som ett pack med liksugna gamar.

Den absolut enda person jag kan komma på på rak arm i modern tid som jag med gott samvete skulle kunna utstå att se få en sådan behandling skulle väl möjligtvis kunna vara Christine Schürrer.

Hur som helst, denna ofantligt utdragna tortyrstund till trots (nästan som det här inlägget, det tar ju aaaaaaaldrig slut!) så lyckades jag och Jennie på något magiskt sätt (kanske tack vare vår skitfina crumping och hetsätning/drickning?) vända hela kvällen till något som inte kan beskrivas som någonting annat än den stördaste, roligaste kvällen sedan förra årets kryssningsfotosession med skräckfilmstema.

Crumping - underbettstyle!

Skräckfilmsbåten!

Jag och Jennie må inte ofta ha de djupaste existensiella samtalen om livets vedermödor, men kanske är det just det som är så jävla bra med oss två tillsammans. För i rent terapisyfte, vad är kvasifilosofiskt grubbelältande mot flera timmars hysteriskt kissapåsigochfultjuthakegrinskrattande en helt ovanlig vardagskväll i mars?

Nä just det. Ingenting.

(ps, för den som känner sig helt omåttligt nyfiken på vad det var för jäkla spektakel vi fick bevittna igårkväll så har ni länken till youtubeklippet HÄR)

Hur man imponerar på sig själv.

2010-02-26T11:23:00.004+01:00

Man vet att man har ett visst problem med köpberoende när man måstemåstemåste fynda onödiga saker på Tradera för under 10 spänn inklusive frakt. Gärna då ett par barnstrumpor i storlek 35. Med skelettfötter på. Eventuellt inte ens nya.

Man vet även att man är en hyfsat lättskrämd person när man - sekunden innan toalettlyset börjar fungera - blir skiträdd för sig själv.

Mvh /*karriärskvinnahusfruochömmodersnart30år*

Det är vackert att frysa. Ja.

2010-02-24T11:30:00.006+01:00

Jag är mitt uppe i min allra första vabbning för Olle, han blev hemskickad från dagis trots att vi själva tyckte att han verkade helt okej.

Iofs låg han såhär i lördags kväll, som en utslagen liten naken cherub på mitt bröst. Så är det alltid med Olle, han blir tvärdålig i några timmar, sen är allt hux flux som vanligt igen bortsett från lite hosta och snor.

Men nu har jag alltså varit hemma med Olle i tre dagar. En hyperenergisk och tokbusig 18-månaders kille som vill ha stimulans ungefär varje vaken minut. På sin höjd kan han förvisso sitta stilla i min famn och klämma ihärdigt på mina tuttar medan han kollar på Drömmarnas Trädgård (häromdagen klämde han så pass intensivt att det börjde spruta mjölk - 7 månader efter att jag slutade amma, härligt!).

Så, imorse sken solen från en klarblå himmel, det var alldeles vindstilla och "bara" -10 grader, (för framtida referensers skull måste jag inflika att det nu har varit runt -20 grader i flera dagar och konstant snöstorm, så nu känns det helt plötsligt som att det är vårväder vi har fått) med andra ord som upplagt för en utflykt till lekparken.

Att hänga i lekparken är ungefär min tråkigaste grej att göra, om jag ska vara ärlig. Barn i det här åldern går mest omkring som uppstoppade michelingubbar och försöker göra allt sånt som inte går att göra när man inte ens har några händer att ta emot med om man trillar eller vill klättra på saker. Helt värdelöst. Men Olle var glad och vi fick frisk luft och sol i ögonen, gott så.

Allt var trivsamt och mysigt och bra i ungefär en sisådär 10 minuter, knappt. Tills Olle fick för sig att gå rakt in i en snödriva med lössnö och först gå ner på knä, vända sig om och flina mot mig, för att sedan avsluta med den stora finalen: en regelrätt mulning. Av sig själv.

Alltså, jag fattar inte grejen! Varför gör han såhär, gång på gång? Trycker ner hela ansiktet i en snödriva, får panik och kommer inte upp. Vad händer när han gör så på dagis och ingen fröken är inom synhåll? Dör han snökvävningsdöden? Det verkar ju jätteonödigt.

Vi hann alltså vara ute allt som allt i ungefär en kvart innan Olle helt på eget bevåg gav sig själv förfrysningsskador i hela ansiktet och sedan självömkansgrät halva vägen hem.

Det är i sådana stunder man är extra nöjd med att det tog ungefär en halvtimma att få på Olle alla lager av kläder som behövdes för den där kvarten av rolig utomhusvistelse. Snälla sommar, kom snabbt.

Behöver jag ens säga vilken sjukt stor respekt jag har för alla förskolepedagoger där ute, som spenderar hela dagarna med på- och avklädning, handtvättning, blöjbyten, bordstorkning osv osv. Jag som tycker att jag själv förtjänar en medalj efter tre dagar med min alldeles egna enda son.

Alla dessa bestyr med påklädningen fick mig att osökt erinra mig om hur det var när man själv var liten. Eller ja, snarare tonåring. Vad hade jag för vinterkläder egentligen? Jag minns inga termobyxor direkt, inte ens en endaste vinterjacka om jag ska vara ärlig. Ändå stod man ju ute i klungor och tjuvrökte och snackade skit i hundra timmar hela vintrarna, hur klarade man det?

Jo! Jag minns en jacka. En enda. Jag köpte den på Myrorna för 45 spänn, den gick precis till höfterna och var ungefärintealls fodrad, inte mer än en vindjacka, men snygg för att vara på 90-talet. Jag kände mig ashet i den. Men fan vad dumt det måste ha sett ut.

Lika dumt som dagens tonåringar som går runt med dessa förbannade västar(!) och typ bara en munkjacka under. Kan någon förklara för mig vad dealen är med dunvästar? Sen när skulle man frysa bara om bröstkorgen? Och inte om armarna? Åh vad idiotiskt. Och tvärfult.

Jag undrar lite var man får den där uppfattningen om, att frysa = coolt. Eller snarare att ytterkläder är ugly as fuck. Jo okej, det är väl så generellt men om alla ändå ser ut som stora stoppade bollar på vintern så spelar det väl ingen roll?

Nu ska jag iofs inte komma här och moralisera. Man har ju själv trippat runt i en alldeles för tunn jacka och ofodrade högklackade skor mitt i midvintern ett antal gånger. Men det finns ju gränser.

Och den gränsen nåddes nog helt klart av min syster, anno 1995. Vi skulle åka upp till Grövelsjön med våra gammelmorföräldrar. Inget fancy med andra ord, bara vi, oändligt med skog, inga grannar, längdskidåkning på dagen och ett parti UNO på kvällen.

Ändå känner min syster att den ultimata outfiten för skidåkning är följande: En ofodrad kort mockajacka. En tröja. Ett par jeans. Ingen halsduk. Ingen mössa. Dock ett par vantar! Men that's it.

Och hon var min allra största idol.

Ijenklien vill jag bara vara mig själv för en stund.

2010-02-23T22:11:00.008+01:00

Men vafan!

Det är ju inte sånt här trams jag vill skriva. Buhubuhu, livet hit och livet dit. Jag orkar inte, jag har inte tid. Och framförallt känns det så jävla trist att vara så emo. Särskilt när man aldrig ens har varit i närheten av att skära sig i armarna, vilket gör att jag orimligtvis kan få till den rätta självdestruktiva touchen i mina inlägg.

Egentligen vill jag skriva om skitfåniga grejer som att jag idag är ASPEPP på Jempas bästa skvaller om att Pattinson och Kristen Stewart är ett par i verkligheten. Ja jag är ett sånt där löjligt Twilightfan, men inte ens ett äkta sådant utan en läbbig tant som mest bara vill se filmerna och få sig ett hett runkobjekt i Edward.

Sen skulle jag mycket hellre vilja berätta anekdoter från förr, som den jag drog för Daniel igår om när jag av stort jättemisstag följde med en pårökt poesikille hem från krogen när jag var sisådär 19, vilket inleddes med mys i soffan och diktuppläsning till Visa från Utanmyra, för att senare eskalera till en hetsig dialog som avslutades med frasen "VISA PATTARNA!" från poeten och ett väldigt övertygande "tyvärr, vi kan inte ligga, jag är allergisk mot penisar" från min sida.

Eller samtida historier om att jag just i detta nu går omkring och är så läskigt skendräktig att jag blir mörkrädd ibland. Magen står rakt ut som om jag vore åtminstone halvvägs gången, jag kräks helt utan anledning lite då och då, får helt sjuka cravings och bäst av allt: jag känner fantomsparkar inne i magen. Ibland så pass påtagliga att även Christian känner dom från utsidan när han lägger handen på magen. Det är inte okej.

(*sjukt_het_inbillningsgravid_tjej82* som när denna bild togs hade käkat en mjölkbaserad thaisoppa, vilket är skitsmart när man varken tål stark mat eller laktos...)

Allt detta blev ju dessutom uppförstorat när jag häromveckan befann mig hos värsta bästa oldschoolspåtanten (som ser ut som en snäll liten gremlin) som påstod med stor övertygelse att jag var gravid. Trots att jag har haft regelbunden mens i över ett halvår. Och hade det även just då. "Nänä, du vet, man kan ju vara gravid i sju månader och ha regelbunden mens hela tiden! Du är gravid, du ÄRT du ÄRT!"

Jaba, shit vad coolt. Jungfrufödsel. Ty det var vid den tidpunkten en sisådär 8 månader sedan vi låg sist, jag och Christian. Hepp!

EDIT: efter önskemål från tidigare nämnda sexuellfrustrationshjälte så måste jag poängtera att vi har legat sedan dess. En gång. Så med vår frekvens kan Christian räkna med ett redigt födelsedagsskjut i augusti.

Förtröstan.

2010-02-23T10:57:00.007+01:00

Går det för lång tid mellan mina blogginlägg så blir jag lätt lite anal. Lite väl nitisk.

Vill helst skriva allt som har hänt i punktform, med en massa fina bilder till. Måste måste måste få med ALLT, gärna välformulerat och fyndigt också. Nänä, ingen press liksom.

Så skit i det nu, nu kör jag på istället där läget är nu, så gott det går. Osammanhängande, ofyndigt och kanske även lite ointressant.

Det blev alltså inget med flytten och särboskapet. Jag håller såklart ett litet parabolöra öppet när jag hör folk snacka om sina lägenhetsbestyr, men mest av ren gammal vana. I den här stan är det skamligt att inte hela tiden ha tentaklerna ute i jakt på något nytt, något bättre. En spektakulär chans som man inte får missa.

Nu missade jag en fantastisk chans, hoppade på en annan, blev av med den, blev erbjuden ytterligare en, tackade nej på eget initiativ då det alternativet var så deprimerande att jag inte stod ut med tanken. Det hade varit värre än att flytta tillbaka till landethelvetet där vi bodde förra året.

Istället har vi fått tänka om helt och hållet, jobba med det vi har här och nu inom våra fyra väggar. Bara en sån enkel sak som att måla om, äntligen! Slippa se de förbannade deprimerande mörkgråa och blodröda väggarna som de tidigare ägarna envisades med att besudla hemmet med.

Istället har vi nu väggar i fantastiskt uppiggande kulörter såsom cremerosa, turkost och lindblomsgrönt. Så förbannat fint att jag nästan aldrig vill gå hemifrån.

Vi kommer även försöka få ändan ur vagnen och på riktigt flytta ut ur vårat sovrum så att Olle får ett alldeles eget rum. Inte för att det är något han särskilt hett eftertraktar, tvärtom. Han skulle nog gärna krypa in under mitt skinn och sova där om det gick. Ju närmare dess ju bättre. Och visst, det är mysigt men ger inte många timmars nattsömn för min del.

Så jag och Christian flyttar ut vår säng i vardagsrummet nu. Det kommer bli trångt och fult och lite tajkon men kanske precis vad som behövs för att vi ska kunna hitta tillbaka till varandra lite.

Utöver det där med sovarrangemanget så har vi även blivit bättre på att be om barnvakt, lyckades till och med med konststycket att få barnvakt över en natt två helger i rad!

Den första helgen var vi bjudna på finfest på en abbonnerad krog. Vi kände ungefär ingen, var nervösa och lite stirriga över att faktiskt göra någonting helt på egen hand för en gångs skull. Vin och mat i mängder serverades, vi pratade i princip bara med varandra (sjukt otrevligt mot de andra gästerna, men skit samma, de hade förstått om de visste exakt hur unik den situationen var för oss) och lyckades till och med hångla(!) ett antal gånger under kvällen.

Låter kanske inte så extraordinärt, men att gå från att inte ens orka ta initiativ till mer än möjligtvis en kram, men absolut inte en kyss - till detta! Bara sådär! Stort.

Det känns liksom ändå som att vi är på rätt väg tror jag. Vi är i princip aldrig osams (förutom när jag får mina berömda elakkärringutbrott men jag tror faktiskt att det till mångt och mycket är avhängt ett röksug som har börjat göra sig påmint mer och mer på sistone, skit också!) och allt liksom bara flyter på så himla bra här hemma.

Dagis är bästa grejen och Olle babblar halvt ihjäl oss och hittar på hyss och galenskap hela tiden, men fantastiskt nog så växer kärlekskänslorna för honom mer och mer för varje dag och varje hyss som går.

Mitt jobb är däremot ett kapitel för sig, jag tror att jag får ta det i ett helt separat inlägg för det är en historia värd att få ner på pränt. Summan av kardemumman gällande den biten är i alla fall att jag mestadels av tiden verkligen kräks på allt, allt utom mina närmaste kollegor som jag verkligen har börjat tycka om, trots - eller kanske just tack vare - deras konstiga små egenskaper. Men jobbet i sig, det suger ut varenda gnutta livslust ur en kan jag känna. Så. Sjukt. Jävla. Tråkigt.

Fördelen är dock att jag är så pass oengagerad att jag aldrig någonsin kommer att släpa med mig jobbet hem. Jag stämplar ut och tänker inte en sekund mer än nödvändigt på jobbet förrän jag stämplar in nästa dag igen. Och det är ju faktiskt ganska skönt ändå på sitt sätt, till skillnad från när jag jobbade på Tradera och sov/åt/andades allt som hade med jobbet att göra under de första två åren. Vilket ju inte funkar när man har barn, det hade aldrig gått.

Dagarna spenderas nu alltså med helt vardagliga saker såsom att jobba 8-10 timmar i sträck, hänga med grintrötta Olle efter dagis, käka toktidig middag, hänga med Christian framför sjukt roliga Chatroulette och skratta åt runkisar och sms:a eller prata i telefon väldigtjättelänge med emo-Daniel som har gått från fjolårets *rolig_och_farlig_sommarspännande_skejtarkille79* till en alldeles förträffligt uppskattad nära killkompis. Och sådana har inte vuxit på träd de senaste åren. Himla efterlängtat har det varit.

Hade jag varit en bölkärring - vilket jag ju ofta är även om tårarna aldrig riktigt lyckas tränga igenom utan bara ligger och retas till förbannelse där bakom ögonlocken - så skulle jag nog kunna påstå att det känns som att ha fått den där brorsan som man alltid fantiserade om när man var liten.

En sån som kunde driva en till vansinne men också vara den som på en gång fattade när man behövde tröstas och få vara lite liten. En sån som man kan garva med så mycket att man måste hålla fast kinderna för att käken krampar tillslut. Så är det och det är fint. Det hade jag inte trott för ett år sedan, att det skulle bli så.

Här skulle jag nu kunna bara lägga ner allt, skriva "slutet gott allting gott, FIN och ajö". Men så är det ju inte riktigt.

Vardagen funkar, livet funkar. Det är upp och ner, ibland känner jag för att dö lite av tristess eller regelrätt sorgsenhet över att allt bara är så platt och utan varesig toppar eller dalar. Men så ska det väl vara antar jag.

Det enda jag verkligen känner att jag inte riktigt kan komma över, och som har varit ett ständigt återkommande tema i många utav mina blogginlägg, är det här med passionen.

Jag är bara 27 år gammal. Var en sjukskriven sönderrökt kattkärringstjockis under de år då alla andra verkade leva Livet. Jag levde iofs livet, men kanske lite väl hårt och självdestruktivt på sina ställen.

Det känns som att jag missar något. Jag har hamnat där många strävar efter att landa. I ett hem med en fantastisk man, gulligt barn, fast jobb och bostadsrätt i en väldigt bra stad.

Ändå kan jag inte sluta fantisera om ett endaste litet hångel med en främling. Kanske inte ens ett hångel utan bara en kyss. Den där sekunden precis innan, när man inte ens vet om det kommer bli av, man kanske missar allt om man fegar ur och inte lutar sig in. Man har byggt upp allt kring den sekunden, en hel dag eller kanske veckor av flörtar, fnitter och uppvaktande.

Ibland tänker jag att jag skulle kunna byta ut varendaste framtida sexuellt umgänge i hela världen mot den känslan. Känslan av den första kyssen med någon som man är så nyförälskad i att man nästan exploderar av längtan. Den där elektriciteten så fort man råkar nudda den andras hand. Åh. Fan.

Äta kakan, behålla kakan, gräset är inte grönare osv osv. Ja, jag har hört allt det där förut och det är ju så himla jättesant. Ändå kan jag inte stänga av, fantisera, undra och drömma.

Kanske är det en konsekvens av att ha världens tråkigaste, mest monotona och samtidigt skitsvåra jobb som jag tillbringar tillsammans med ett gäng elaka gnällkärringar (bortsett från mina närmaste kollegor, som sagt), man kan helt enkelt inte stå ut med att tillbringa hela sin vakna tid där om man inte får drömma.

Så jag drömmer. Dagdrömmer till förbannelse. Och så länge det bara är drömmar så skadar det ju faktiskt ingen annan än möjligtvis min egen verklighetsuppfattning, eftersom att det ibland är svårt att veta var verkligheten tar vid, när man dagdrömmer tillräckligt hårt.

Hur som helst, nu ska jag återgå till vardagen som vabbande småbarnsmorsa. Det är inte fy skam det heller. Jag och Olle leker att vi är katter, brygger låtsaskaffe, bakar alldeles riktiga rykande färska scones och tittar på bilarna som kämpar sig upp för backen i snöinfernot.

Snön ja. Vintern, den kan ju ta knäcken på vem som helst.

Den här bilden här nedan togs runt den 20:e april förra året, inne på en toalett på en krog på söder. Inte världens hetaste bild, men den säger mig allt.

Det var den allra första riktigt varma kvällen på året. Jag hade världens finaste klänning på mig, utsläppt hår som inget barn slet i, mjölkstinna tuttar och lite för mycket alkohol i kroppen. Sjukt glad och lycklig var jag också.

Minns hur jag sprang ensam längs söders gator, korsade mellan vårberusat nattfolk. Jag hade ballerinaskor på mig, den axelbanslösa klänningen och ingenting mer. Den kändes som att jag flög när jag sprang mot tunnelbanan, sista tåget hem. Så förbannat lycklig, förväntansfull och proppfylld av vårkänslor.

Det är två månader kvar. Bara två månader. Sen flyger jag igen.

Snabb lägesrapport, inget mer.

2010-02-05T21:27:00.003+01:00

Jag är för trött och har för ont i huvudet för att orka förklara utförligt vad som händer, men jag skriver det här ändå så jag slipper förklara för vänner och familj hundra gånger om. Är så splittrad inombords att jag inte kan komma med någon förklaring eller framtidsplan, bara fakta:

Av olika skäl blev det ingen lägenhet i Midsommarkransen. Ej heller på Söder som det såg ut först, fram till ikväll. Och det var meningen, jag vet det ju innerst inne, har känt det på mig hela tiden. Det hade inte blivit bra, med hänsyn till alla inblandade parter som hade med dessa lägenheter att göra. Men fan, nog är det surt ändå att veta att man har tackat nej till ett andrahandskontrakt i Midsommarkransen, världens finaste lägenhet kanske dessutom. Med walk in closet. I rosa!!

Så. Jag behöver fortfarande flytta och står nu på ruta ett igen i bostadsmarknaden i den här förbannade älskade staden, för typ femte gången i ordningen sedan sommaren 2008 och det suger.

Jag behöver bo ensam. Starta om från noll. Inte som inneboende eller i en möblerad lägenhet, jag behöver bo själv. Tips mottages tacksamt.

Känner mig lite lite livstrött just nu helt ärligt, av så många fler anledningar än just dessa som har med bostadsbekymret att göra. Men skitsamma, nu ska jag fortsätta leka martyr offline istället och kräva in en nackmassage.

Tack och hej och godnatt.

Kära Leffebloggen!

2010-01-30T22:00:00.005+01:00

Hej.

Jag tänkte bara berätta om en fantastisk grej som hände igår.

Jag fick ett sms från Lindex Club om att de från och med denna fredag körde igång sin eftertraktade halva-reapriset-drive på mellandagsrean. Man ba *w00t!!* *dagiskläder!!*

Eller nä, mest tänkte jag att i mitt sjuka tillstånd skulle jag på min höjd lyckas ta mig till Lindex här i Sumpan innan jag skulle hämta Olle på dagis. Och den Lindexbutiken är ungefär lika stor och välsorterad som en städskrubb, så chansen att hitta någonting var säkert lika med noll.

Men det var ju värt ett försök, tänkte jag, och släpade mig dit med tunga förkylningssteg och en tom barnvagn (ett skumt fenomen som jag aldrig kommer vänja mig vid - så många gånger har jag sett föräldrar på väg till dagis med sina tomma vagnar och fattat varför, men ändå tyckt att det ser helpuckat ut. Nu är jag en utav dom!).

Givetvis möttes jag av en klädställning med ungefär 10 barnplagg kvar som reades ut. Skitprutt tänkte jag och skulle precis till att vända när jag hittar följande plagg bland de ca fem fula jeanskjolar och militärgröna pikétröjor som hänger kvar.

Precis i Olles kommande storlek, som han just har börjat kunna fylla ut, perfekt till våren. Jag dog, här ser ni varför:

Tjockt fleecefodrad grövre regnjacka med reflexer och luva, i finaste mönstret!
Ordinarie pris 349:-, nu 99:-!

Tillhörande byxor i samma storlek, fleecefodrade med förstärkta knän.
Ordinarie pris 199:-, nu 75:-!

Alltså fatta!! Sprillans nya ytterplagg (allt Olle har är ärvt hittills, tack och bock för det!) för 174:- istället för 548 spänn! Det är ju helt sjukt!

(Ps, det är alltså nu ni ska utropa era uppriktiga *oooooooh!!* och *aaaaaaah!!!*)

Alldeles yr av köpgalenskap slog jag även till på denna ljuvliga lilla mössa, för bara 14 kronor, som jag egentligen skulle vilja ha till mig själv.

Men nu får Olle ha den (minus rosett. kanske), vilket kommer passa honom bra eftersom att vi ju alla vet hur gärna jag vill göra honom till en flicka/homosexuell. (kan någon annars snälla förklara för mig varför man helt plötsligt, från strl 86, ENBART kan hitta blå/grå/militärgröna actionkläder till pojkar på de vanliga barnklädesbutikerna? BU!)

Okejtackbrahejdåleffebloggen!

Det var det där med förutsättningar.

2010-01-29T12:25:00.006+01:00

I snart två veckor har jag varit hemma från mitt sprillans nya jobb (bra start, heja!) i en härlig blandad kompott av massiv förkylning+begynnelse till hejkomochhjälpmigdepression+laktosintoleranskarusell.

Jag kan omöjligt förneka att det har varit himla skönt att för första gången på 1,5 år vara alldeles ensam hemma och göra absolut ingenting, medan jag vet att Olle har det hur bra som helst på sitt alldeles underbara dagis.

Men detta ingenting övergick snart i enorm tristess och en social längtan som blivit på gränsen till tragisk. Detta har alla mina stackars facebookvänner blivit varse genom tramsiga statusuppdateringar, fjortiskonversationer, hysteriska mobilfilmklippskavalkader och en sisådär 200 bilder på Olle i alla möjliga vinklar och situationer.

Allt detta för att in i det längsta undvika att ta itu med att sätta allt det jag tänker på i pränt. Något som kanske helt enkelt måste göras.

För såhär är det: I samband med att jag vågade ta bladet från munnen och skriva ner alla svåra ord och tankar i mitt förra blogginlägg, så fullkomligen överöstes jag av så himla mycket bra feedback från alla möjliga håll och kanter. Bloggkommentarer, facebookmail, sms och telefonsamtal.

Och de såg alla tämligen likadana ut. Stöttande, uppmuntrande, igenkännande. Ja, igenkännande!

Här sitter ni, fantastiska kända och okända människor runt om i landet, och upplever så mycket liknande känslor och tankar kring erat eget föräldraskap, som jag inte hade en aning om tidigare!

Vid så många tillfällen under resans gång har jag kunnat konstatera att det är inte själva barnahavandet som är det svåra när man blir förälder, det är relationen till sin partner, till sig själv, som är det jobbiga.

Jag har alltid föreställt mig att första åren av föräldraskap bara består av vakna nätter, blöjbyten, tandagnissel och gråt. Och visst, så är det ju till en viss del. Men där emellan ryms så oändligt mycket skratt, glädje och lycka över att få följa varenda litet framsteg i utvecklingen. Det är ju för fasen barnet i sig som gör att man uthärdar!

Vad absolut ingen hade kunnat förbereda mig på, var hur relationen förändras, hur man själv förändras. Hur nästintill omöjligt uppdraget är att gå från jämställd aktiv karriärskvinna till hushållerska och hemmafru och samtidigt känna pressen på sig att någon gång slutligen komma ur dimman och bli en passionerad älskarinna till sin man igen. Det är smått omöjligt, skulle jag vilja säga. Men jag kan såklart också bara tala för mig själv.

Mycket - om inte allt - hänger ju också på vad man har för grundförutsättningar innan man väl blir förälder.

I vårat fall så var vi två stycken 25-åringar som hade tvingats till att bli brådmogna på olika sätt. Jag genom mitt förflutna som sjukskriven, självföraktande, kedjerökande, överviktig trasdocka med alla möjliga kriser och trauman i bagaget.

Christian med sin allt igenom trygga och lyckliga uppväxt, som i en handvändning kastades omkull när han plötsligt fann sig föräldralös och tvungen att sätta sig in i fullkomligt omänskliga saker som att planera begravningar, dela upp dödsbon, sätta sig in i gravvårdsskötsel och någonstans där mitt uppe i allt även vara ett stöd för mig i mina psykiska och fysiska åkommor.

Med facit i hand borde vi kanske ha väntat. Bara lite grann, något år. Gett oss själva den välförtjänta livssemester vi hade behövt för att kunna bygga en ännu mer stabil grund.

Vi hade behövt få njuta av frukten vi skördat av våra gemensamma ansträngningar helt enkelt.

Jag hade efter 12 år äntligen lyckats sluta röka, gått ner en himla massa i vikt och skaffat mig ett bra jobb. Vi knegade på, hade en helt okej gemensam inkomst, fina vänner och en fritid fylld av goda restaurangmiddagar, fester, spontana hotellvistelser mitt i veckan och besök på både kungliga operan, teatrar och konserter.

Vi hade helt enkelt den där tillvaron som kanske egentligen är vad man kan förvänta sig av två helt vanliga unga människor med bra ekonomi i en storstad. Och nu säger jag inte att det är såhär alla vill ha det, men det var den typen av liv vi uppskattade och strävade efter.

Men vi hann bara ha det såhär några ynka månader, hann precis bara börja landa i den tillvaro vi jobbat så hårt för att komma till. Och då tyckte jag såklart att det var på tiden att försöka bli med barn, för i min värld så var liksom livet inte riktigt komplett utan ett barn i familjen. Någonting jag har varit övertygad om och längtat efter sedan jag i princip blev könsmogen.

Christian var kanske inte lika övertygad. Till en början.

Ja, resten vet ni ju. Om inte annat är det ju i inlägget här nedan som resten av vår resa tar vid.

Och det jag menar är alltså att kanske hade det varit smart om vi hade väntat lite, bara levt vidare i den där bubblan ett tag. Kanske rest lite tillsammans, upplevt sol och värme.

Vi borde ha gjort något så skittråkigt men i vårat fall livsnödvändigt som att gå i terapi. På varsitt håll och kanske även tillsammans tagit itu med våra gamla garderobsspöken och hittat ett sätt att bli okej med det, gå vidare.

Istället dyker alla dessa fragment från förr upp i vår vardag fortfarande med jämna mellanrum. Som en nagel i ögat, skit i hörnen som aldrig riktigt går att putsa bort eftersom att vi bara valde att ignorera problemen tills de nu upplevs permanenta.

Men vi är i alla fall medvetna om problemen, vi pratar om dom, vrider och vänder, försöker hitta lösningar och är inte ett dugg främmande för att ta till hjälp utifrån. Christian har redan börjat, jag ska bara ta mig i kragen och fixa en remiss. Lättare sagt än gjort när jag har den dåliga ovanan att alltid dra mig för alla samtal som har någonting att göra med myndigheter och landsting. Men det ska bli av, jag lovar. Mig själv.

Hur som helst, vad jag vill återkomma till är att det är så himla viktigt det här med igenkänningsfaktorn! Att vi vågar öppna oss för varandra, prata om sådana här saker. Få andra människor i samma situation att inse att de inte är ensamma och att det finns en väg ut ur sörjan, att man själv kanske är det levande beviset som kan funka som morot och förebild för andra.

Och om man inte sitter på den universella nyckeln - som ju så sällan finns - så kan det ju i de allra flesta fall vara oändligt välgörande att bara få prata om saken. Älta lite, kräkas ur sig all nattsvart sörja och sätta ord på allt som liksom bara har växt till ett oändligt sopberg inombords. Vi har nog alla varit i en sån sits någon gång, oavsett om det rör sig om livet som förälder, barn eller vilsen tonåring.

Ändå sitter vi där allihop på varsitt håll. Skriver bloggar, lägger upp bilder i olika sociala forum som sammantaget ger ett sken av att allting är så himla bra, roligt och lyckligt. För det är så alla andra gör, visar den soliga sidan av allt. Och man vill ju inte vara sämre.

Men visst, jag är helt med på positivt tänkande. Jag får ofta höra/läsa om hur gnällig och negativ jag är och det är väldigt sant att jag säkert skulle må bra av att inte älta allt in i oändlighet. Samtidigt, om man väl kan tillåta sig själv att få känna även de här mörka känslorna och tankarna ibland så blir det nog också lättare att ge utrymme för allt det fina. Då har man liksom det negativa avklarat redan.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om vad som händer just nu i vår tillvaro, om hur allt bara svänger fram och tillbaka från hopp till förtvivlan på en och samma dag. Om hur längtan efter ett liv i självständighet stångar sig blodig mot skräcken att inte få sova varenda natt tätt tätt med näsan inborrad i nacken på sitt djupt slumrande barn.

Det är som en alldeles egen liten skärseld jag befinner mig i och jag vet inte riktigt hur jag ska släcka den och ta mig ut på andra sidan.

Jag hade i det här inlägget egentligen bara tänkt rabbla upp en massa fakta kring hur vi har tänkt oss den närmaste framtiden. Christian läste igenom det förra inlägget och godkände det med undantaget att han tyckte att det inte riktigt framgick hur vi noggrant har planerat vardagen tillsammans för att den ska bli så pass bra som möjligt för Olle. För vi har en plan, en väldigt bra plan.

Eller hade, ska jag väl säga, för sedan jag skrev sist så har det hänt en massa andra grejer som vi nu måste ta med i beräkningen. Det kommer exempelvis inte bli Midsommarkransen som blir mitt nya hem, utan en fantastisk lägenhet mitt på allra käraste Söder, tillsammans med sötaste smällkaramellen Stina. Kanske. För nu ser inte det heller helt klart ut, det är så många detaljer som måste klaffa när det finns tre barn med i bilden.

Och mitt uppe i osäkerheten kring det där med boendet så måste jag försöka bli bekväm i tanken att jag på måndag ska tillbaka till jobbet. Ett jobb där jag känner att arbetsuppgifterna är hur glassiga som helst, men där den sociala biten är helt upp och ner. Att jobba med ett gäng anonyma 40-någontingkvinnor vars största intresse tycks vara aerobics och tramsiga dieter av alla möjliga orimliga slag, det känns så oändligt främmande.

Jag hade föreställt mig en kontorstillvaro där jag trippade runt i snajdiga klackskor och snäva kjolar, med små oskyldiga flörtar vid kopiatorn (sakta i backarna nu eventuella moralpredikare, Christian är helt införstådd med det roliga och viktiga i sådana små vardagskickar!) men istället känns det som att jag befinner mig i en ankdamm av intriger och grupperingar som inte direkt välkomnar nytillskott i form av 20-någontingsmåbarnsmorsor.

Jag vet, jag är expert på att gnälla och man FÅR INTE gnälla när man mitt uppe i en lågkonjunktur har lyckats fixa ett heltidsjobb. Och jag ÄR INTE otacksam. Jag är bara lite vilsen. Eller kanske inte så lite alls för den delen.

Men dagis, det funkar ju hur bra som helst och för det är jag så lycklig att jag kan spricka av glädje ibland! Det är nästan så jag får dåligt samvete när jag hämtar Olle därifrån, han älskar det verkligen. Och med det som utgångsläge och fast punkt så ska vi nog få det här att funka. På ett eller annat sätt, jag bara vet inte riktigt längre vilket spår vi är inne på och det känns lite läbbigt. Bra och dåligt på en och samma gång.

Vi får se vad tiden utvisar helt enkelt.

Det är allt vi kan göra.

Ett annat sätt att vara oss.

2010-01-23T20:56:00.009+01:00

Så, var börjar man egentligen när man ska skriva ett inlägg som man inte vill skriva? Eller okej, som man vill men nästan inte kan skriva för att hjärnan bara är ett totalt virrvarr av helt nya okända känslor och tankegångar som det inte finns något facit till.

Vi börjar för ungefär exakt ett år sedan.

Väldigt lång historia kort (i mina mått mätt, trodde ni något annat?): Radhusliv på landet, massiv förlossningsdepression. Isolering, förföljelsemani, desperation. En ekonomi som först låg så mycket på plus att vi köpte ALLT vi ville ha, prylar i överflöd. För att sedan behöva lägga alla våra sista pengar på omsorg av mig och mitt dåliga mående, som i slutändan innebar att vi var tvungna att sälja vårat hem, gå i massiv förlust men åtminstone äntligen lyckas komma ifrån radhusskiten.

Flytt in till stan igen, till en fantastisk lägenhet, sommar och frihet.

Jag gick bananas, regresserade till ett fjortisliv utan dess like, ville varken ha man eller barn mer än nödvändigt. Trodde att lösningen på alla mina problem var att fly, medan Christian tappert men frustrerat stod kvar vid min sida och försökte leva upp till precis alla förväntningar jag sa mig behöva. Det gick skitdåligt.

Så kom hösten. Vardagen.

Christian började jobba igen efter åtta månader hemma som familjens fasta punkt och trygghet. Jag slungades rakt in i depressionen igen. Började så smått känna förföljelsemanin krypa in under huden, men valde att inte ge mig hän i det utan istället bara låta mig bli känslomässigt avtrubbad. Helt bedövad både fysiskt och psykiskt. Ett tomt skal som inte kunde åstadkomma mer än att städa, städa, städa och få panik vid minsta lilla kaos eller motgång. Vilket det ju lätt blir när man har småbarn och en son som går igenom femton trotsåldrar om dagen.

Ja, som ni förstår så kommer år 2009 inte gå till historien som det mest lättsamma året, eller ens något jag vill minnas, mer än möjligtvis som det året jag förvandlade mig till ett benrangel, vilket ju är rätt lattjo att se tillbaka på ur en rent (o-)estetisk synvinkel. Men det var väl allt.

Nu står vi här inför ett nytt år. Ett år då Olle nu går på dagis, börjar formas av både oss och andra. Kräver mer, behöver mer. Ser mer.

Ser en mamma och en pappa som inte längre fungerar som de ska, varken som sig själva eller med varandra. Inte så som vi har det nu. Vi bråkar inte, skriker inte på varandra eller har vilda diskussioner. Ingen passion varken åt det ena eller det andra hållet, för inte heller kan jag uppbåda mig själv ens att orka möta en kyss eller besvara en omfamning. Jag känner mig helt likgiltig inför oss som par. Nej, rättelse! Jag agerar likgiltigt.

Men inombords river en storm. En storm av känslor innefattande sorg, frustration, obehag, lust och olust på samma gång. En total förvirring och vansinnesledsenhet över hur det kunde bli såhär, att jag helt plötsligt inte längre är kär i den man som jag faktiskt redan från dag 1 visste skulle bli pappa till mitt barn. För så var det, jag sa det tyst för mig själv redan första gången vi träffades. Det låter klyschigt, men så var det.

Det finns ingen man som älskat mig så som Christian gör. Som har vänt så ut och in på varenda molekyl av sig själv för att se till att jag har det bra, att jag har allt jag vill ha och lite därtill, så fort jag ens hunnit tänka en tanke av begär. Han finns ALLTID där.

Och det är ju på gott och ont. Det är själva fan att jag inte har haft vett att uppskatta det, samtidigt som man kanske kan förstå att en sådan egenskap också sakta sakta kan kväva ens eld, när man aldrig riktigt får chans att längta, drömma och tråna efter något. Eller någon.

Så, någonstans i den här sörjan som det senaste året hade att bjuda på, tappade jag alltså bort min kärlek till Christian. För att finna mig i en situation där vi inte är någonting annat än ett väloljat familjemaskineri.

Vi har stött på problem, vi har försökt lösa dom. Vi har agerat föredömligt vuxet, gått i familjeterapi. Fått redskap för att kunna pussla ihop en fungerande vardag, som vi sedan satt i verk i praktiken. Så långt allt väl.

Men kärleken då? Passionen? Eller bara något så basalt som att mötas av en avskedskyss på morgonen, men helt plötsligt inse att man instinktivt drar sig undan, vänder sig bort. Bokstavligen.

Det är inte okej. Det här är INTE OKEJ.

Vi kan inte ha det såhär, det är respektlöst mot Christian. Mot Olle. Mot mig själv. Mitt beteende gör våld på oss alla och det är bara en tidsfråga innan allt raserar om jag fortsätter köra vår redan sköra relation i 180 rakt in i göraslutväggen. För det är såklart åt det hållet vi är på väg. Krävs inget snille för att lista ut.

Ni som har följt oss under årets lopp har sett varningssignalerna kanske tydligare än vad vi själva gjort. Hört våra syrliga pikar, lyssnat på mitt jämmer om att jag inte vet vad jag vill, att det enda jag vet är att jag inte vill det här. Där jag är nu.

Men ni vet hur det är. Normen.

Man träffas, flyttar ihop, skaffar barn. Det skiter sig, man gör slut, flyttar isär. Växelvist boende kommer som ett brev på posten och just den posten skrämmer skiten ur en så mycket för man vet att ens hjärta kanske inte kommer hålla bara av tanken på att vara ifrån sitt barn. Sitt älskade, älskade barn. Missa halva vardagen, halva uppväxten, hälften av alla pussar och kramar. Hälften, allt delas upp i hälften, så även ens barn.

Och det är där, i den återvändsgränden, jag hela tiden har hamnat. Olle, min Olle. Aldrig att jag tänker vara utan mitt barn. Inte en sekund mer än jag måste.

Men måste det vara såhär? Måste allting vara så jävla konventionellt hela tiden? Stöpt i samma form, efter samma regler som alla andra lever i det här förbannade normsamhället, som inte ger utrymme för sidospår och småstigar i andra riktningar.

Nu har vi stött och blött vårat förhållande in i oändlighet, jag och Christian. Försökt komma fram till någonting, vad som helst, som får oss att komma till en punkt där vi kan bli lyckliga igen på något vis. Börja respektera varandra fullt ut, ge varandra utrymme och närhet i en lagom balans. Vara så bra föräldrar för Olle som vi bara kan. Vara bra förebilder, visa vår son att han har ett värde likväl som att vi även har det, inte bara som föräldrar utan som individer.

Att vi kan vara lyckliga alla tre. Tillsammans. Och på varsitt håll, samtidigt.

Efter jordens största omsvep och utan ännu mer omständliga utläggningar så har jag äntligen kommit fram till kontentan i det här obeskrivligt svårskrivna inlägget. Om ni tyckte att det här var på gränsen till outhärdligt segt att ta sig igenom i skriftform så är det inte ens en bråkdel av hur svårt det har varit att komma fram till och besluta i verkligheten.

Men såhär är det. Vi ska separera.

Och försöka bli tillsammans igen. Sakta men säkert.

Leva isär. Börja om från ruta ett. Börja dejta varandra igen. Bjuda varandra på fjäskiga middagar. Ringa varandra om kvällarna för att säga godnatt. Trevande försöka ta reda på om vi kanske är lite kära i varandra möjligtvis. Precis som i början, när man inte riktigt vet. Man vet att det finns någonting där, men man vet inte alls hur det kommer att te sig, hur det ska se ut eller hur det kommer bli.

Vi gör helt enkelt resan igen, från början. Utan några löften, utan några krav.

Inga andra krav än att vi fokuserar på varandra, på oss som familj. Även om vi inte kommer befinna oss under samma tak längre, hela tiden.

Olle kommer att ha två hem, med två lika närvarande föräldrar, varje dag. Som träffas och äter middag tillsammans precis som vanligt fast ändå inte. Men som inte vaknar upp i samma säng bredvid varandra varje morgon och börjar dagen med att vara otrevliga mot varandra. För vi kan bättre. Och vi förtjänar bättre, alla tre.

Vi kommer ta det lugnt nu, sakta och försiktigt. Vårda det frö som jag vet ändå finns där, jag har bara glömt bort det någonstans på vägen. Kanske medvetet förträngt, för att jag som person hellre lägger benen på ryggen och springer till den gräsmattan jag inbillar mig är grönare någon annanstans.

Jag kommer alltid vara ett skilsmässobarn, präglad av att uppbrott är enda lösningen. Även innan mina egna föräldrars skilsmässa fick jag lära mig att motgång innebär att fly, istället för att ta itu med problemen och försöka hitta alternativa lösningar. Pappa stötte på problem på jobbet: jaha, dags att flytta! Bryta upp, dra upp oss med rötterna, börja om på helt ny kula. Helt utan tanke på de djupgående konsekvenserna.

Jag tänker inte fortsätta i de spåren. Nu gör vi det här på vårat sätt. Det får bära eller brista. Det här är vår enda utväg, den enda utvägen som inte följer normen, för den normen skrämmer vettet ur mig. Det här kanske går att fixa, vi är i alla fall skyldiga oss ett försök. Vi är skyldiga vår familj att ge oss utrymme för att kunna hitta tillbaka till någonting mer välfungerande, passionerat och värdigt.

Det kanske funkar. Kanske inte. Men ingen kan anklaga oss för att vi aldrig försökte och gav oss en chans. Eller hundra.

Om lite drygt en månad flyttar jag till Midsommarkransen.

Julen i en massa bilder och lite text, för ovanlighetens skull.

2009-12-26T23:49:00.009+01:00

Julhelgen alltså. Vilken grej! Det kan utan tvekan konstateras att denna julhelg har varit den bästa i mitt liv, då även inräknat alla dessa magiska barndomsjular i Leksand med två meter snö och alldeles äkta jultomtar, julmödrar och nissar.

Vanligtvis brukar vi fira gammeldags Madickenjul tillsammans med Christians systrar och deras familjer, men denna jul blev inte riktigt som vanligt eftersom att Christians mormor nyss dött - det känns tomt och konstigt - och dessutom kom hans syster just hem med sin lilla adoptivdotter från Taiwan så tanken var att vi skulle ge dom lite lugn och ro.

Vi firade istället jul hemma hos min syster Magdalena och hennes fru Hedvig, tillsammans med vår mor+man, hennes mor och exmän och en himla massa vuxna barn+vänner och expojkvänner och så mitt uppe i allt en ljuvlig hund som jag såklart är allergisk mot.

Denna otippat genomlyckade konstellation av människor toppades med sjukt mycket god julmat och kopiösa mängder bakverk. Alltså, här snackar vi TRE BORD fyllda med sötsaker!

Helst av allt skulle jag vilja lägga upp varenda en av de dryga 700 bilder som togs under julhelgen (detta efter en gallring av de misslyckade bilderna!) men det sparar jag till er stackare som jag är vän med på Facebook, höhö!

Här kommer istället en väldigt okomplett guldkornssummering av helgen, varsigoda (bilderna är klickbara, som vanligt):

Så kom julen till Sundbyberg, en vit jul för en gångs skull. Med Silvias fina pepparkakor och den rosa glitterpudeln i fönstret.

Och en guldig julfågel(?) som kissar(?) ut en gul fjäder! Bästa köpet på ICA Maxi, 8 spänn, jomenvisst! (i bakgrunden skymtar min mors julklapp till Christian, hans hett efterlängtade Tuttmemo)

Nostalgiker som jag är så går jag igång på nu-och-då-montage. Tänk vad saker och ting kan ändras på 1 ynka år! Vi bor t.ex. i Sundbyberg nu istället för i radhushelvetet på landet. Både Christian och Olle har fått hår på huvudet. Enda likheten mellan nu och då är att Olle fortfarande inte äter någon mat, utan mest sitter med vid bordet för syns skull...

På plats hemma hos värdinnorna blev Olle den självklara mittpunkten, inte bara för sin ljusa stämma utan även då han sänkte snittåldern i gänget med sisådär ett decennium, enda barnet på plats som han var.

Det vankades sötsaker som hade räckt till ett helt litet land. Och fantastiska korsstygnsbonader lite här och var i hemmet, tillverkade av min kära syster som har gått bananas på gammalt husmoderspyssel, jag älskart!

Jooojagsadetatt: Det vankades sötsaker! Och en alldeles förträfflig rosa minigran, pyntad med tasslar (bröstdekorationer) i äkta burleskanda. Hurra så tjusigt!

Jag var en tramspotta och gav far-och-son-julklappar till min familj. Kan man så måste man, det blir liksom så jagdödendörgullegulligt alltihop! Jag är halv, Olle är söt, Christian är FIERCE!

Jag fick så sjuuuuuukt fina julklappar av alla att jag blev helt tårögd. Vi hade ju liksom bestämt att vi skulle go easy on the julklapps, sådär som man alltid bestämmer. Men det var bara jag som tog fasta på det, mest för att plånkan inte tillät några utsvävningar mer än typ mössorna här ovan. Skittrist. Christian däremot tömde besparingarna och köpte mig bl.a. dessa helt himla underbara pojkbabushkorna. Ja. Jag dog.

Sen fick jag dessa dyrgripar av Magdalena och Hedvig. Då återuppstod jag och dog igen. Alltså FATTAR NI hur sjukt fina grejer jag fick? Och detta var liksom bara en bråkdel av allt fint... ja herrejävlar. Min familj är fasen bäst på att ge genomtänkta och personliga grejer.

Jag sa till Magdalena en gång att jag önskade mig någon fin korsstygnsbonad av henne. Min beställning löd "något med könsord och gärna the Hoff också." Men det var tydligen skitsvårt att korsstygnsbrodera David Hasselhoff så det fick bli könsord istället. Med tillhörande musiksagostylat presentkort. Så förbannat fint!

Ni som har följt mina följetongar på Fejan vet hur jag har letat mig blodig efter den perfekta huvudbonaden inför mina eventuella framtida burleskäventyr. Förstår ni hur abnormt lyckligt lottad jag då är som helt ovetandes visar mig ha en svägerska som GÖR DESSA KREATIONER SJÄLV? Alltså, hon pysslar och knåpar och sen blir det såhär himla vackert! Och jag fick den här! Det är ju helt sjukt fantastiskt bra. Jag vet, nu haglar superlativen, men är det så himla konstigt?

Precis som jag och Christian fick, så fick även Olle en himla massa fantastiska julklappar - men som sagt, dessa får visas upp på Fejan istället för den som är intresserad. En utav storfavoriterna blev såklart denna nästan-lifesize-tigern som mamma hade lite svårt att skiljas från, gosedjursfanatiker som hon är. Olle red förtjust på tigern både bakåtvänd, framåtvänd och tjejsadel.

Juldagen spenderades i vanlig ordning hemma hos Christians äldsta syster, där det åts jullunch, öppnades Ollejulklappar, dansades disco tillsammans med storkusinerna och julgransbeundrades. Älskar det här montaget, här ser man liksom klart och tydligt hur mycket som hänt med vår lilla skruttkorv under ett års tid. Han ser liksom inte längre ut som en tandlös Skalle-Per. Nästan. <3

Vi hade tänkt skicka julkort, men insåg snabbt att det bara finns ungefär fem bilder på hela familjen tillsammans från detta år (varav dessa föreställer en sönderammad morsa och en enligt egen utsago blekfet far). Det fanns knappt heller någon endaste bild på bara mig och Christian, så det försökte vi råda bot på. Lite fint blev det allt, måste jag säga.

Svårare var det här med gruppfoto på hela familjen...

Vi gjorde ett nytt försök i lite mer avslappnad hemmiljö idag. Det gick sådär. Den bästa bilden föreställer - som ni ser - en pappa som blir överfallen av ett gosedjur och en son som längtar hem/in igen.

Slutligen har jag faktiskt unnat mig själv några få, men väl valda, julklappar på mellandagsrean idag. Bland annat dessa utomjordiskt sköna barnsockor i storlek 31, bara för den fina babushkadekorationen på vaden såklart. Halkplupparna på undersidan fick man liksom på köpet. Nu jävlar, nu är jag redo för dagisstarten!

Den ultimata julklappen!

2009-12-23T12:39:00.005+01:00

Det har varit lite som om bloggen har varit pestsmittad de senaste tio dagarna. Har inte ens orkat gå in på sidan, ville inte se den förrän jag hade gjort upp med mig själv ordentligt.

Har fått så fina omtänksamma mail på Facebook från både vänner och bloggbekanta, bekymrade sms osv, men inte orkat svara.

Jag har undrat på allvar om jag också är bipolär, som både min far och syster. Ända sedan min totala meltdown i januari i år så känner jag inte igen mig själv. Hamnar i så djupa svackor att det inte finns någon ljusglimt alls. Sen - hux flux bara sådär - kan jag vakna upp och känna glädje och livslust liksom från ingenstans. Tills det tvärvänder igen.

Oerhört energikrävande bergochdalbana, måste jag säga.

Senaste tiden har det varit så pass illa att jag inte ens har känt den där ta-ditt-barn-under-armen-och-rym-bort-från-allt-instinkten som jag drabbas av titt som tätt. Nejdå, nyhet för denna svacka är att jag på allvar känt att jag borde lämna allt. Bara försvinna.

Ehrm. Jag tror det kallas att vara lite emo. Skära-sig-i-armarna-emo. Lyssna på Broder Daniel (eller är det Tokio Hotel som gäller nu? Gud vilken tant jag är!) och bara grina. Kedjeröka, ligga runt och tycka synd om sig själv. Eller - i vuxentermer - vara deprimerad. Utbränd.

Det är ju inte sådär jättesvårt att härleda varifrån dessa nattsvarta känslor härstammar. Allt har liksom bara varit en nedåtgående spiral detta år, med min psykos-light i januari tätt följt av att jag blev varslad från mitt jobb senare under våren. Jag kunde inte riktigt acceptera det, gick igenom alla stadier ni vet; förnekelse, förtvivlan, sorg, raseri, yadiyadiyadi...

Att vara mammaledig i drygt 1,5 år innebär lätt att man tappar sin identitet, man vet inte vem man är när man inte är mamma. Att dessutom inte ha ett jobb som man kan dyka upp på ibland, ta en liten jobblunch, läsa ikapp sig på alla roliga interna jobbmail och kanske gästspela på julfesten.. det tär på självförtroendet. Man är liksom ingen. Man får börja om från grunden igen.

Jag har varit långtidsarbetslös tidigare, även långtidssjukskriven. Men man skapar sig liksom sysselsättningar ändå, man hänger med andra som befinner sig i liknande situation, skaffar sig små projekt. Eller, som i mitt fall, fikar hela dagarna och kedjeröker. Skitkul när man var tonåring i alla fall.

Men det funkar inte riktigt när man är 27, förälder och har lagt precis all energi och engagemang enbart på sitt jobb de senaste tre åren. Det är därifrån man får sin bekräftelse, sin lön, sina kära vänner.

Så ja, jag kan villigt erkänna att jag har känt mig genombitter detta år. Känt en enorm skam, försökt undvika nya sociala sammanhang, där jobbfrågan ALLTID tas upp först. Att säga att man är "mellan jobb" funkar liksom inte längre, precis alla vet vad det innebär. Jag har inte ens kunnat bluffa och säga att jag frilansar som fotograf för inte ens det har jag haft självförtroende nog att hugga tag i, vilket är skitkorkat eftersom att det är lättförtjänta pengar.

Detta skitår har såklart tärt enormt på mitt och Christians redan småsköra förhållande. Han gör verkligen sitt allra bästa för att hålla fanan högt, medan jag snarare målar fan på väggen så snart möjlighet ges. Skilsmässobarn och evig cyniker som jag är så lever jag konstant efter devisen bättre fly än illa fäkta.

Dödsstöten kom häromveckan när jag på allvar tänkte kasta in handsken och försöka förlika mig med att vår relation faktiskt är utom all räddning.

Den insikten i sig är ju typ det värsta tänkbara knytnävsslaget rakt i magen, det är inte en tanke man ens vill tänka, ännu mindre sätta ord på.

Så döm om min höga lycka när jag insåg att min eventuellt nyvunna status som separerad småbarnsmorsa ger mig den absolut lägsta tänkbara rangen som finns i denna stad (land?).

Arbetslös småbarnsmorsa helt utan inkomst. Med betalningsanmärkning. Skitsamma att den inte är självförvållad, ingen bryr sig om ens lilla försvarstal: "buhu buhu, det var min exsambo som satte mig i den sitsen FAKTISKT!".

När det kommer till kritan finns det inte en käft som skulle öppna en dörr till bostadsmarknaden i Stockholm för mig under dessa premisser.

Jag var fucked helt enkelt. Riktigt jättefucked.

Den här insikten gjorde ju såklart ännu mer under för vår krassliga relation. Att tvingas stanna kvar i en förhållande av rädsla för att bli hemlös känns ju... sådär. Så det var där jag föll ner i det riktigt bottenlösa hålet av självömkan och har således vältrat mig i den sörjan under de senaste veckorna.

Toppa detta med en liten gnutta magsjuka, tomma bankkonton, en krävande/självömkande pappa och eländeseländemammaklängig son så vet ni vad jag roade mig med.

MEN!

Saker och ting måste ju för fasen vända nån gång. Så är det! Jag vet ju det.
Jag har rest mig upp ur alla möjliga skitsörjor bakåt sett, klart att även detta skulle ha en ände.

Som i en fingerknäppning står jag nu här på andra sidan, med gårdagens telefonsamtal i väldigt färskt minne:

JAG HAR FÅTT EN HELTIDSTJÄNST!

Jaaaaa! Hejahejahejahurra! Utan att bli för långrandig nu, här kommer de fakta alla frågat om:

Ekonomiassistent, heltidstjänst. Flextid, 20 minuters promenadväg hemifrån och Olles dagis ligger i princip på vägen. Vikariat på 1 år med stor chans till förlängning. En mänsklig lön, till skillnad från den jag hade på mitt förra jobb.

Jag är så sjukt lycklig! Och tacksam. Nu jävlar börjar det hända grejer!

Och så mitt uppe i allt: det där lilla magpirret. För första gången sedan Olle föddes, en känsla av att vi nog är på rätt väg tillsammans jag och Christian. Att vi kanske kan greja det här ändå.

Allt löser sig inte på en handvändning, men livet kan ta en rejäl jäkla kovändning och det har det gjort nu. Det första dryga året som förälder har varit ett helvete på så löjligt många sätt, men vi grejar det tillslut ändå tror jag. Om vi bara får rätt verktyg, rätt förutsättningar. Att jag börjar jobba nu i januari är en väldigt viktig pusselbit i det hela tror jag.

Det nya årtusendets första decennium har inte varit så himla snällt mot mig ärligt talat. Men i slutändan gav det mig en helt magiskt fantastisk son och med honom i prispotten kan jag ta mig hur långt som helst!

Ps, jag kände helt plötsligt att det här inlägget var väldigt mycket påminnande om min gamla blogg, som ju faktiskt ligger bakom mig. Jag gillar att Leffebloggen kan få vara både långrandig och treradersflamsig. Men mest treradersflamsig. Så kommer det förbli. Jag gillar Leffebloggen mer och mer, den växer på mig.

Präktot.

2009-12-14T13:10:00.004+01:00

Beställa en miljard strykapålappar till Olles dagiskläder: Check!

Beställa 6 asdyra och röda (ALLA DAGISBARN KOMMER TRO ATT OLLE ÄR BÖG!) nappar med Olles fullständiga namn tryckt på: Check!

Fortsätta magsjukekarusellen bothways: Check, check, check!

HÄRLIG DAG! DET SNÖAR!

2009-12-14T01:39:00.001+01:00

Ett helt dygn utan spyor, klart jag trodde allt hade gått över, var okej.

Lagom tills att min mage började vilja vändas ut och in här nu vid midnatt, så vaknade Olle i sin säng och kunde inte somna om.

Två timmar, tre kaskadspyor, en gemensam dusch, typ en liter rinnande snor och en hel del tårar mellan några små tappra leenden senare, så sitter vi nu här i mörkret tillsammans. Klarvakna, tittandes på Drömmarnas Trädgård medan Christian har åkt in till city för att köpa vätskeersättning.

Småbarnstillvaron. Såhär ska den tydligen vara. Och så all denna oro.

2009-12-12T20:22:00.002+01:00

Ja. Jag vet. Likheten med Rose i Titanic är slående. Jag kan dock svära på att hon hade både större tuttar och mer innehåll i magsäcken än jag, när hon blev förevigad. Klart försprång där.

Kharma är verkligen en bitch. Bara för att jag har gått runt med mina avgrundsdjupa relationstankar så knockade magsjukan från helvetet omkull mig idag.

Självklart lagom tills vi skulle få finbesök och därefter skulle jag just nu befunnit mig på kalas med världens finaste tjejer i The Tits (desamma som infann sig på hattkalaset härom veckan).

Det började med att Olle spydde upp en halv dvärg i sängen igårkväll och sedan dess har jag känt mig smårisig. Nu spyr jag galla medan Olle snorar och fyller vattenbajsblöjor åt den stackars fadern som har fått rodda precis allt här hemma idag.

Fyfan alltså, hur gör de som är ensamstående? Jag har ju knappt ens kunnat notera Olle idag mellan mina springningar till toaletten. Hur gör man när man faktiskt inte har någon som bara fixar allt åt en?

Förlåt Christian. Förlåt för allt gnäll och elakheter, jag skäms.

Som ni märker ligger jag nästan på dödsbädden. Känner för att göra en Rudolf och ropa på Gud. Om Gud är Susanne Reuter.

Tillråga på allt har inte ett enda av mina mobilblogginlägg publicerats de senaste två dagarna. Får se om jag har bättre tur denna gång, nu när jag har bifogat en såhär het runkbild.

Fyfan, tänk om det finns någon därute som går igång på bilder på assjuka och risiga tjejer. Jag hade blivit miljonär I tell you!

Guds straff blablabla osv.

2009-12-10T13:48:00.000+01:00

De senaste dagarna har jag haft en sån massiv dödslängtan att jag har gråtit typ non stop. Rymde till och med hemifrån hela tre gånger. Fantiserade även om att rymma hemifrån för gott vid ett flertal tillfällen.

Undrade mellan varven vad fan som var fel egentligen, hur man kan känna en sådan djup avgrundsledsenhet utan någon mer giltig anledning än möjligtvis den att jag har lusläst "Familjens projektledare säger upp sig" och den kan ju få vem som helst att börja hata sitt liv.

Sen slog det mig såklart. PMS. Någonting jag välsignats med först efter jag fick barn.

Tack gode gud för att Olle inte är devilboy idag.

Givande diskussioner med en 16-månaders.

2009-12-09T15:30:00.000+01:00

-Olle! Sägeruvasåärudum!

-VA????????

I rule!

Kul för honom att första gången han medvetet sa "va" så gick han på världens äldsta skämt (som jag och Christian för övrigt fortfarande kör på varandra fem gånger om dagen, minst.).

2009-12-09T11:16:00.005+01:00

Morgonens härliga skrikfest till trots så har vi faktiskt lyckats spendera en hel timme på Öppna Förskolan i Råsunda.

Olle blev tvångskramad- och pussad av en två dagar yngre (och ett huvud längre) flicka som kallade honom för Bebisen. Det gjorde såklart susen för hans redan mysiga humör.

Imorgon ska vi på genusdiskussionsgrupp på ÖF, ska bli mycket intressant. Hela fyra föräldrar inklusive jag själv har anmält sig.

En av pedagogerna försökte övertyga en annan mamma - med en pojke klädd från topp till tå i spidermankläder - att hon skulle nappa på den sista platsen till gruppen.

Svaret blev först "eeeh" och efter en stunds pinsam tystnad:

"Ja...jo kanske.. det där med könen ligger ju rätt i tiden..".

Wow! Det här kan, som ni förstår, bli hur spännande som helst, haha!

Ps, sätter en hunka på att den groteska Stokkevagnen i förrådet är hennes sons.

Ps igen, nä jag tar tillbaka det där. Det kan omöjligtvis vara hennes sons vagn eftersom att det ligger en röd filt i den. Och det vet väl ALLA att röd är en tjejfärg?

Tonåring bortskänkes.

2009-12-09T08:54:00.000+01:00

Det där om att det var mysigt och lite soft att vara mammaledig. Jag bara skämtade.

Skjut mig.

2009-12-08T18:37:00.002+01:00

Man vet att det är nyhetstorka när ulliga gulliga pälsdjur hamnar på löpsedeln.

Edit: ursäkta. Jag måste ha gått och blivit göteborsk, lite tillfälligt sådär.

2009-12-08T13:43:00.000+01:00

Om två timmar ska jag vara värdinna för ett julbakskalas här hemma. Jag har städat hela morgonen och Olle hjälper såklart till på det sätt han gör bäst, genom att diska.

Eller ditta, som det numera heter här hemma.

Det är inte många män som gillar att diska oavbrutet i en timma, dricka lite av diskvattnet och sen börjar gallskrika när man släpar dem helt russinfingrade därifrån.

2009-12-06T11:26:00.001+01:00

För en minut sedan höll denna rondell på att bli Olles död. På riktigt. Tack vare en fet terrängkärra vars förare tyckte att bromsa är för töntar.

Känns?

Sådär.

2009-12-06T10:59:00.001+01:00

Vi spelar fotboll.

Det snöar.

Jag längtar verkligen jättemycket efter att skola in på urochskur.

Jag klarade det!!! Jag dog inte!!!

2009-12-06T02:11:00.002+01:00

Fast jag har fortfarande ingen tvättid imorgon.

Quote Christian: "Men nääää, jag är ju helt osminkad!"

Mermermer!

2009-12-06T02:03:00.000+01:00

Men åh! Jättefail!!!

Det slog mig nyss att jag glömde boka tvättiden! Kul kan man tycka, om man gillar att ha skitiga kläder till förmån för att få sova kanske en halvtimma extra imorgon bitti och slippa springa en miljard gånger fram och tillbaka mellan tvättstugan hela förmiddagen.

Men alltså ärligt! Jag vill verkligen tvätta! Jag går igång på två stora säckar fyllda med rena kläder, jag gillar att ha översikt över alla bra grejer som ryms i våra garderober.

Tänkte först att jag skulle passa på nu på väg hem att gå förbi tvättstugan och boka en tid, typ första bästa.

Men hallå! Klockan är 02 på natten! Och det vet väl alla att mördare, spöken, våldtäktsmän och sajkon hänger i tvättstugor om nätterna, i väntan på sitt tvättsugna offer.

Om OM OM jag ändå bestämmer mig för att våga, men sen mystiskt försvinner inatt, så vet ni var ni ska leta i alla fall.

Fan vad läskigt om jag på allvar blir mördad nu på hemvägen och det här är det sista jag skriver. Det kommer bli citerat på både Aftonbladet och Flashback/Familjeliv ba guuuuu va läbbigt!

Och läbbigqast av allt är att de kommer använda bilden här nedan som "last seen before death" och alla ba shit vad sorgligt, det sista hon ghorde i livet var att se ut som en gris på blåa perrongen. Nu tänder vi ett ljus och startar en facebookhrupp "stoppa tvättstugevåldet" och så får jag min efterlängtade minnessida på Lunarstorm tillslut. Alla emos stora dröm.

Oh hai!

2009-12-06T01:36:00.001+01:00

Jak er full tunnelbaneväntarhest! Det är skitsvårt att gå i jättemånga trappor utan glasögon. Här vid centralens blåa perrong är folk myspysiga, kastar flaskor och röker hej vilt. Jag känner kärleken flöda och ångrar inte alls att jag inte följde med finaste Stina och kjelligaste Kjelle hem istället. Bra val där. Men ska man tvätta i arla morgonstund så ska man. Ps detta inlägg är självförstörande någon gång imorgon förmiddag. Schlafen gut. Ps igen jag har ännu inte blivit raggad på av någon hoppfull 87:a som blir impad av sina milffyndarskills. Som förra helgen. Det var skitfint för självförtroendet.

2009-12-04T11:13:00.002+01:00

Asså värsta gulligt! Dom ba ska ha barn igen!

Nä, det ska vi inte. Vi ska ha kiss.

Det är ju helt sjukt, sen graviditeten så ser min mage obönhörligt ut på detta vis så fort det går några timmar mellan kisstillfällena. Alltså verkligen jättedräktigt!

Har ni andra också samma problem? Som om magen liksom gillade att vara stor och rund och gärna gör om det så fort tillfälle ges, så att man ska bli sugen(?) på att göra om det igen.

Min svägerska var till och med tvungen att fråga Christian när Olles syskon var beräknat att födas, eftersom jag såg så långt gången ut.

Ja, det var en helt vanlig dag då jag inte hade hunnit kissa på länge. Kul.

Gillalalalar läget.

2009-12-04T10:32:00.002+01:00

Fördelen med att Olle vaknar såhär förgrömmarns tidigt (runt 05 tre dagar i rad) är att vi inte hinner med så mycket på förmiddagen eftersom att han är så trött. Vi kan med andra ord lätt slappa inomhus i godan ro, helt i mitt tycke.

Olle har, sin nya vana trogen, lekt uppe på spisen i två timmar medan jag har bloggat/läst bloggar och lyssnat på musik. Sedan blev han gnällig, fick en flaska käk, vi gick in i sovrummet och han bökade runt någon minut tills han slutligen satte sig upp på min mage, gjorde highfive, skrattade åt sig själv och sedan tvärslocknade på en sekund över mitt bröst.

Easy breezy son jag har!

Nu: Stor balja med chai (eftersom att mjölken är slut = inget kaffe, bu!) och en massa Leksandsknäcke med morotsmarmelad och prästost på, samt Cheaters på TV400.

Jomenvisst, det här med att vara mammaledig 6 veckor till börjar kännas rätt gött ändå!

Förresten så slog det mig tidigare idag att jag ska skola in Olle på en ur-och-skur-avdelning. Alltså, hajar ni? Sex timmar om dan utomhus, oavsett väder. Fyfan! Jag som inte ens går igång på att leka med pinnar och kottar, det kommer ju bli hellattjo det här. Och så äger jag ingen vinterjacka heller. FAIL!

Musemorgon, igen!

2009-12-04T08:47:00.001+01:00

Undrar exakt vad det är med denna låt som gör att Olle blir helt i extas?

Jag tycker mig känna igen passionen jag själv känner för Queens of the Stoneages låt No one knows. Fyfan så bra den är! Då vill även jag dansa runt min egen axel i ring.

Nu lyssnade jag förvisso sjukt mycket på Muse när jag promenerade till jobbet under hela graviditeten (dock ingenting sedan dess förrän nu på radion), känns som att det kan ligga någonting i det. Coolt. Men uppfattar foster verkligen det som hörs i hörlurar? Korkad fråga säkert, men inte helt ologisk ändå va?

Ps, det kan tyckas att Olle alltid verkar dansa till inbillningsmusik eftersom att det aldrig hörs någonting i bakgrunden på mina filmer. Det beror på att min mobil är så sjuuuuukt hightech att den sorterar bort bakgrundsljud på eget bevåg när man filmar. Musik = oljud tydligen.

Vinster och förluster.

2009-12-03T22:57:00.006+01:00

När Olle var 11 månader gammal beslutade jag mig för att sluta amma.

Jag hade egentligen verkligen tänkt satsa på att hålla ut till åtminstone 1-årsdagen, eftersom att jag själv dränerade min egen mors kropp i fantastiska 2,5 år och se så frisk och stark jag är! (ehrm... nästan 50 dagar av mykoplasma, anyone? Mor skyller iofs min totala brist på immunförsvar på att jag inte fick en enda AD-droppe som barn. Olle ligger jävligt risigt till med andra ord.).

Hur som helst, det var både en sorg och en lättnad att sluta amma. Jag slutade faktiskt främst för att jag var så evinnerligt trött på att inte få ha min kropp för mig själv, efter att ha varit gravid i nästan 10 månader och sedan haft ett tuttmonster hängandes vid min barm i princip dygnet runt i nästan ett år. Det tär på krafterna.

Just ja, sen var det ju den där lilla petitessen också att Olle var totalt ointresserad av att käka mat. Det enda som gick ner förutom bröstmjölk var fruktpuré på burk och på sin höjd några skedar köttfärssås och spaghetti. Så vi tänkte såklart att om jag slutar amma så måste han ju bli så hungrig att han tillslut börjar hetskäka vanlig mat av bara farten.

Att sluta amma gick skitbra! Han slutade tvärt och jag såg till att hålla honom borta från mina tuttar under de värsta sprängfyllda dagarna. Sen, rätt som det var, så var brösten så extremt tomma och platta att de knappt gick att hitta längre utan skattkarta.

Minns med särskild vördnad och självrespekt en natt då jag vaknade av att Olle låg tvärs över min rygg och försökte amma mina skulderblad. Same-same liksom.

Jahapp, all fine and dandy kan man ju tro, det där med att sluta amma var ju a piece of cake liksom. Olle var i princip obrydd om förlusten och där stod jag nöjd och såg på hur min kropp hade antagit kroppen av en tanig 13-årig pojkes.

Tills allting bara tvärvände.

Det är nu ett halvår sedan jag slutade amma och man kan väl summera konsekvenserna av detta val på det här viset:

- Jag har inga, alltså absolut INGA tuttar kvar. Jag kan ärligt talat inte ens fylla ut de här sjukt oläckra BH:arna på H&M med snobbentryck på, för förpubertala 11-åringar. En helt vanlig pytteliten a-kupa glipar sorgligt och vittnar om något jag en gång hade, ett fantastiskt år av mitt liv.

- Jag har gått upp härliga 7 kilon. Där på slutet när jag ammade som mest, så kunde jag äta ganska exakt det jag var sugen på för tillfället. Att helamma en 11-månaders kille kräver sitt energiintag om man säger så. Och om jag nu får vara lite väldigt o-pk så måste jag erkänna att jag gillade det.

Jag älskade att se nya revben framträda, hur höftbenen liksom gjorde lite ont när man låg på sidan. Har man varit gravt överviktig hela sitt liv så får man faktiskt gå igång på sånt, lite i smyg. Men dessa tider är nu alltså förbi och jag bannar mig själv för att varenda underskön klänning jag köpte denna sommar inhandlades i storlek 34. Nästa sommar får det bli burka. Fan vad gött förresten, burka!

- Jag har fått mens. Asofta. Behöver jag ens tillägga något på denna punkt?

- Jag har fått en tiokilos utväxt i brösthöjd. Utväxten heter Olle. Han sitter fast vid min kropp på ett eller annat sätt större delen av sin vakna tid. Gärna med en eller två händer med tillhörande sylvassa naglar, vridandes och mocklandes kring mina acksåjävlaasömma (och samtidigt känselbefriade, hur nu det går till!) bröstvårtor. Alltså, han är helt jäkla besatt!

Vissa morgnar inleds festligt av att jag vaknar på morgonen av att han sitter tvärs över min mage och använder båda mina skinnpåsar till bröst som hästtyglar och liksom hopplar runt i galopp, överförtjust över sitt spexiga upptåg.

Ja, jag inser ju att mina tuttar är hans snuttefilt. Men det handlar inte bara om mina, utan även om andras. Min storasyster - hans älskade gudmor - har fått agera tuttsubstitut några gånger, inte sådär jättefrivilligt kanske. Han har även dykt ner på en smygklämning på min pyttelilla och ytterst besvärade 13-åriga lillasyster. Alltså, det känns inte okej.

Min kropp tillhör just nu mer Olle än vad den någonsin har gjort nästan. Det absolut enda han inte gör med dom är att stoppa dom i munnen och försöka käka.

Just ja, behöver jag ens tillägga att han fortfarande inte äter riktig mat? Förutom äpple. Och köttfärssås. Och korv! Denna oerhört nyttiga och näringsriktiga delikatess, bestående av nermalda grisögonlock och knäskålar, typ.

I övrigt är det mest bröstmjölksersättning som gäller. Ja, på allvar. Vilket jävla skämt. Vi pröjsar alltså ca 120 spänn i veckan för någonting som tidigare var gratis. Och som gjorde mig smal. Det här känns ju skitbra.

Ännu mer bra, som grädde på moset, är om jag på allvar måste skriva in i hans infopapper inför förskolestarten att han kommer behöva snuttefilt i form av förskolepedagogstuttar för att kunna somna under vilan.

Nä, det här känns inte okej alls hörrni.

Jag satt och gick igenom min gamla stationära dator nyss, som jag har skrivit detta inlägg på (eftersom att jag i somras hällde ner ett glas cocacola rakt ner i laptopen och sedan dess funkar inte mellanslagstangenten och datorn stänger av sig själv så fort man gör ansträngande saker som att öppna ett worddokument och typ googla något samtidigt).

Där hittade jag följande bild som Christian tog med sin mobil och som jag aldrig sett själv, tagen ungefär en vecka innan jag slutade amma.

Amen tjena. Jag kände knappt igen mig själv. 53 kilo lätt, smått transaliknande i ansiktet och lätt vindögd men lycklig ändå, det ser man ju. Håret var fortfarande roligt att ha utsläppt och jag gick runt och kände mig snygg och romantisk ungefär hela tiden.

Så, kan ni förstå nu, eller i alla fall lova att inte starta någon elak familjelivstråd/ringa socialen, ifall jag beslutar mig för att typ kanske kaaaaaanske börja smygamma lite igen?

Edit: Christian såg bilden ovan nu på morgonen och tyckte att jag såg jättekonstig ut på den, eller i alla fall inte som i verkligheten. Kanske är jag benägen att hålla med, men jag förknippar bilden med en tid då allting var interiktigtsomvanligt och väldigt mycket "sista sommaren med gänget", fastän den snarare var den första, om man säger så.

Satt och gick igenom lite bilder från i somras på Facebook nu istället och blev helt chockad över skillnaden mot nu och då. Mina axelknotor, eller vad det heter, stack ju för fasen längre ut än armarna. Hela ryggen var helt senig och benig och ansiktet helt utmärglat.

Ändå tyckte jag såklart att jag var tjock. TJOCK! Helt sjukt hur kass självbild man har. Jag hade ju vilken dag som helst sagt åt den där bruden från i somras att gå upp lite i vikt - vilket folk faktiskt också sa och det gjorde mig bara mallig och motiverad att gå ner ännu mer - medan jag nu +7 kilo senare blir avis på sommarens rangliga jag. Sjukt töntigt, det här med att aldrig bli riktigt nöjd.

Swingmorgon.

2009-12-02T10:06:00.002+01:00

Vissa förmiddagar blir så fina att hjärtat automatiskt spelar in och lagrar för framtida bruk, det känns i hela kroppen.

Jag minns ett sånt tillfälle med min lillebror när han var någon månad gammal bara. Jag var 11 år, han var mitt första småsyskon. Vi låg på sängen, han var så liten och skör där han låg uppallad mot mina ben. Jag kittlade honom lite på magen, varpå han gav ifrån sig sitt första sprudlande skratt.

Minns att solen sken in på oss just då och jag tänkte att just denna stund måste jag alltid få minnas. Och så blev det. Än idag kan jag plocka fram den känslan precis när som helst, känslan av hur mycket jag älskar min bror, som numera är 16 år gammal och svår att locka till skratt genom en liten kittling. 16 år. Helt sanslöst hur fort tiden har gått.

Hur som helst, beträffande dagens planer så slog jag ganska snabbt bort alla planer om att komma ut med Olle på förmiddagen eftersom att hans tidiga vaknande (05:30) säkerligen skulle borga för en tidig middagsvila och då är det inte lönt att dra på honom den oändligt hatade overallen bara för att valla runt honom ute, grinig och ovillig.

Istället placerade jag honom uppe på spisen, vi har en extra djup arbetsbänk som är väldigt inbjudande för barnlek. Där fick han sitta med en uppsjö av diverse leksaker blandat med kastruller, vattenkokaren, termosar, vispar och tepåsar.

Han lekte där i godan ro helt för sig själv i närmare två timmar, pratade glatt om "katt" och "mjaaao" som vanligt, medan jag fick sitta och läsa tidningen (lyx!) och lyssna på underbar swing på Spotify. Solen sken utanför fönstret, frosten låg tjock på taken och allt var så vackert att jag fick hjärtsnörp.

I ett hastigt infall att panikartat ta tillvara på solljuset nu när det äntligen gjorde sig påmint, så drog jag upp Olle från spisen för att få ut honom en sväng ändå innan middagsvilan. Måste. Ha. Solljus.

Han grät i tre sekunder över det ofrivilliga lekstoppet och tvärslocknade sedan plötsligt över min axel. Behändig kille!

Nu: kaffe, pepparkakor med ost och drömmar om att kunna dansa lika fint som min mormor och morfar en gång gjorde på det glada femtiotalet när de var unga, vackra och sorglösa.

Vet ni? Jag har så himla bra saker på gång, saker som kommer sprida glädje och vackra saker i både min och er tillvaro! Det spritter i hela min kropp som ett nyförälskelsepirr, men jag kan inte berätta än.

Jag skulle behöva bolla lite först med några utav er, som jag vet delar mina intressen och därmed kan tillföra bra saker till det här projektet (som förhoppningsvis till och med kan inbringa lite pengar för både mig och er framöver).

Åh, det här kommer bli så bra. Framtiden alltså!

2009-12-01T16:20:00.000+01:00

Men häräguuuuasså! Mostermys två dagar i rad, killen börjar helt klart bli bortskämd.

Och det är ju aldrig bra att skämma bort med kärlek, omtanke och uppmärksamhet och sånt trams, det vet ju vilken familjelivsmorsa som helst.

2009-12-01T15:18:00.001+01:00

Alltså! Rosa, vilken jädra fin färg ändå va? Va?? Va??

Bästa beskedet på ganska exakt 2 år! Hurra!

2009-12-01T12:09:00.003+01:00

Vi har haft ett så jäkla tufft år, vår lilla familj. Vi har utsatts för prövningar som har varit helt övermäktiga och mitt uppe i allt så har vi ju stått knädjupt ner i småbarnslivssörjan som inte är så himla lätt den heller.

Därför känns det så himla skönt att idag kunna glädjas åt att det gamla härliga ordspråket "efter regn kommer solsken" faktiskt kan appliceras även på oss!

På grund av alla möjliga omständigheter ställde vi inte Olle i förskolekön förrän han var hela 13 månader gammal. Fullkomligt idiotiskt - kanske till och med utvecklingsstört, som en pedagog sa till mig vid något tillfälle - men också förståeligt om man ser till alla kringliggande faktorer.

Hur som helst, vi har alltså bara väntat i knappt två månader på besked om en eventuell dagisplats. Vi hade som önskemål att få en plats för Olle den 4:e januari, men vi var medvetna om att det var rent önsketänkande med såhär kort varsel.

Döm om min förvåning när vi idag får hem ett brev från Sundbybergs Stad där det står att Olle har fått dagisplats redan till den 13:e januari! Och nu till det bästa av allt: På vårat förstahandsval! På den absoluta drömförskolan!

Olle kommer alltså få gå på ur- och skurförskola, precis som vi hade hoppats på!

Det är en förskola med oerhört gott rykte, kanske bland de bästa i Sundbybergs Stad. Avdelningen är blandad för 1-5-åringar och de är alltså utomhus i princip hela tiden oavsett väder och årstid, gör utflykter och går i skogen, sover middag utomhus.

Det känns så otroligt bra att kunna erbjuda Olle den möjligheten när vi trots allt bor inne i stan och det är lätt hänt att man som förälder är slapp och inte alls kommer ut så mycket som man tänkt sig.

Det är också ett klart faktum att barn på uteavdelningar har betydligt färre sjukdagar än barn på vanliga avdelningar (en kompis till Olle som började på uteavdelning för ca ett halvår sedan har bara haft 3 sjukdagar! TRE!). Jag tror också att barn som får vara ute mycket gynnas både motoriskt, socialt och kreativt eftersom att de får lära sig att leka med hjälp av fantasin och det naturen har att erbjuda istället för leksaker som i princip leker åt barnen.

Som om inte allt ovanstående vore nog så är pedagogerna helt fantastiska på den här avdelningen, vi råkade ju gå vilse i höstas och hamnade på just detta dagis och denna avdelning och tjejerna som jobbade där var så mysiga och varma att jag aldrig ville gå därifrån!

Andra bra saker med den här förskolan är exempelvis att de har en helt egen kock som enbart lagar mat till denna lilla grupp bestående av tre förskolor. Just nu är verksamheten förlagd till baracker (väldigt fräscha sådana, så det är ju inga problem) men om ett ynka år kommer hela verksamheten flytta till helt nybyggda lokaler med en tillhörande stor kuperad park. Åh ååååååh vad exhalterad jag är!

Det absolut enda jag skulle kunna anmärka på - om jag verkligen anstränger mig - är att de bara har en enda manlig pedagog anställd, vilket tyvärr inte är på Olles framtida avdelning. Det är synd, jag tycker det är jätteviktigt att han får vuxna förebilder av båda könen i sin vardag.

Jag har märkt också att han tydligt föredrar män när vi umgås med våra bekanta. Kanske gillar han helt enkelt bara att befinna sig högre upp än hos sina dvärgföräldrar när han blir buren, vad vet jag.

Hur som, vilken sjukt bra dag! Vilken lättnad! Äntligen kan vi börja planera en framtid och få hyfsad struktur i vardagen.

Jag älskar att bo i Sundbyberg, vill aldrig flytta härifrån!

Saker som inte tillhör vanligheterna en helt vanlig måndag som denna.

2009-11-30T23:42:00.007+01:00

Att vi får finbesök av Olles älskade moster/gudmor Magdalena klockan 09 på morgonen.

Att Olles första medvetna mosterpuss skulle ske genom en tårtkupa.

Att jag får paket som inte är från Tradera, utan från en fin vän. Ett paket med en rosa, skinande rosett dessutom. Min favvogrej nästan!

Att paketet - lite som utav ett mirakel - innehåller en exklusiv förpackning med Fazers nya chokladkaka med smak av blåbärspaj. Kan det bli bättre? Det är inte fy skam att ha en vän som befinner sig på Östersjön väldigt ofta. (Tack underbara snälla Karet!) Nytt beroende, check!

Att vi befinner oss på Arlanda, en hel drös med folk, en till synes helt vanlig måndagseftermiddag. Olles första besök på en flygplats för övrigt. Väldigt lattjo, väldigt stora ytor att springa vilse/rymma på.

Att få se ett kärt återseende mellan två bästisar, som gör att hjärtat slår lite volter av barndomsminnen.

Att för första gången få träffa Olles nya lilla kusin från Taiwan. En flicka, blott 11 månader äldre än honom, men som har varit efterlängtad i så många år att det knappt går att förstå. Nu är hon här hos oss, det är helt ofattbart! En otroligt söt tjej med världens finaste lilla leende på läpparna hela tiden, full av bus och fart. Längtar ihjäl mig efter att få se henne och Olle leka loss framöver!

Att bli fångad på bild när man har tjuthaka (fantastiskt ord courtesy of Jempa) och ser exakt likadan ut som på den allra första bilden som togs när Olle var bara någon minut gammal. Jag var förvisso betydligt fräschare idag än då. Men lyckan är nästan - faktiskt! - densamma.

Slutligen: Att få se sin sambo hastigt och lustigt avsluta kvällens middag med att spruta ut ett helt glas saft genom både mun och näsa, över hela köksbordet i samband med ett hostanfall. Olle började gråta av chocken medan jag mest bara var oerhört fascinerad över hur i helskotta ljuset kunde fortsätta brinna.

Christian är lite som Joe Labero ibland.

Kontrasternas helg.

2009-11-29T13:38:00.004+01:00

Natten till lördag:

Burlekshow med Knickerkittens, jag var anlitad fotograf, uppstylad till tänderna.

Lördag morgon:

Ett hem och ett inre i kaos. Trasig kökskran, trasig kropp.

Söndag morgon:

Ingen adventsglädje så långt ögat kan nå. Det här bådar gott.

2009-11-28T18:26:00.000+01:00

Ibland behöver man akut barnvakt som inte ens har utrymme för utdragen invänjning och avsked.

Då värmer det lite extra i mammahjärtat att få bilder som denna skickad till sig från barnvakten fem minuter efter att man gått därifrån. Tack och lov för vänner som Jennie och Simon, som dessutom bor fem minuter bort med bil bara.

När jag kom och hämtade Olle en timme senare så vägrade han klä på sig ytterkläder och ville helst bara kramas med Jennie och fortsätta leka med Lia.

Något säger mig att killen är redo för barnvakt. Och dagis.

Uppdaterad vokabulär, del II

2009-11-27T15:27:00.000+01:00

Det här inlägget är mest bara en liten parentes för framtida bruk, så att jag kan använda mig av det någon riktigt överjävlig skitdag och därmed ändå kunna konstatera att livet som småbarnsförälder är himla fint ibland.

Som igår när jag och Olle stod och väntade utomhus i kylan och regnet på att Christian skulle hämta oss med bilen för att handla. Olle var något svårflörtad till en början, när jag spelade in det här misslyckade filmklippet.

Men sen visade det sig att det berodde på att han hade nappen i munnen - denna synnerligen effektiva muteknapp - för så fort han tog ut nappen så satte snattrandet igång.

Han pratar ju liksom non stop, långa haranger av rappakalja som mestadels inte betyder någonting men som låter precis som om han kunde prata på riktigt. För skojs skull brukar jag prata tillbaka till honom som om vi faktiskt förde ett samtal och jag tror att det är därför han har börjat lära sig så många nya ord på sistone.

Rätt vad det var utspelade sig följande fantastiska samtal (som tyvärr inte fångades på film...):

-Olle, fryser du?
-Nej!
-Är du lite trött bara kanske?
-Jaaa...
(här tog jag tillfället i akt att ställa den knivigaste frågan av alla, nu när han ändå verkade vilja leka frågor-och-svar-leken)
-Olle, älskar du mamma?
-Nää... älskar mamma JA! Apa apa wooooooooow!

Så sjukt fint!

Nu lät det iofs mer som "äkkar mamma" och där kan ju den illvillige tolka det som att han sa att han tycker att jag är en äcklig apa men den som röstar på den tolkningen får spö. Eller i alla fall inga julklappar. Okejbratackhejdåkompis.

Kära Bullen.

2009-11-27T11:15:00.001+01:00

Någonting som kan störa mig så sjukt mycket såhär års, är alla dessa stackars småttingar som sitter i sina framåtvända vagnar och inte kan säga till sina föräldrar om att mössan har halkat ner över hela ansiktet.

Eller ännu bättre, såna här mössor med öronlappar, som har halkat åt sidan och därmed täcker liksom mitten av ansiktet, näsan och halva ögonen på vardera sida. Ser ju helt sjukt jobbigt ut!

Men ändå kan de inte göra mycket annat än att sitta där som stumma, packade sillar i sina stora overaller. Halv/helblinda och oförmögna att själva göra något så enkelt som att dra bort mössan.

Gud vad jag längtade efter att bli riktigt jäkla grönsaksgammal helt plötsligt. Verkar värsta mysigt asså!

Ps, och som vanligt är det inte barnet på bilden som har skrivit brevet.

Frosseri ftw! Nu händer det grejer! (obs, jättemycket leffevarning!)

2009-11-26T23:48:00.008+01:00

Denna dag var till en början lite motvals på alla sätt och vis, ingenting har varit som det brukar.

Dels sov jag och Olle ända till 08:15, men det var enbart tack vare att han ville vara vaken mellan 04:30-06 och sedan tack och lov somnade om igen, lite som av ett mirakel.

Men redan där började liksom allt lite konstigt, eftersom att vi är extremt rutinmässigt petiga här hemma, helt på Olles eget initiativ. Vi lyckades i alla fall ta oss iväg till öppna förskolan i Råsunda där tanken var att Olle skulle få leka av sig ordentligt innan middagsvilan.

Men det gick skitdåligt. Sångstunden var en skräckupplevelse, alla barn var hemska och onda som tog Olles leksaker hela tiden och så fort någon ens tittade på honom en sekund för länge så brast han ut i gråt.

Och jämförelsefanatiker som vi småbarnsföräldrar är så tyckte alla såklart (i smyg) att Olle var en riktig gnällunge som bölade för ingenting medan deras egna barn då genast framstod som rena underverken av beskedlighet. Jag hade god lust att hålla med.

På väg hem höll Olle på att stupa av trötthet hela tiden och mitt uppe i allt ringde såklart en fjäskig försäljare från mobiloperatören 3 som ville kränga på mig ännu mer tjänster som jag är för dum för att genomskåda som trams förrän det är för sent.

Väl hemma såg jag fram emot att äntligen få lägga Olle och ha en stund för mig själv med bloggläsning och en kopp kaffe. Men det hela urartade såklart i en två timmar lång sövningsprocess med tårar, gnäll och pruttljud på mina tuttar följt av hysteriskt övertrött skratt från sonens sida. Kul, precis vad jag var sugen på.

Trött mor. Sovvägrande son.

När jag väl lyckades få honom att sova så var klockan över 14 och det hade börjat skymma ordentligt utomhus. Då gick såklart strömmen i hela Sundbyberg. Det blev i princip becksvart. Och knäpptyst. Tystnad = lättväckt kille som på en sekund blir klarvaken.

Jaha. Så då började karusellen om igen med en övertrött kille som vägrade somna om.

Sen fortsatte eftermiddagen med roliga strömavbrott i tid och otid, varpå mörkret låg mer och mer kompakt över oss. Tack och lov för den fantastiska nattlampan jag fick av Elin, som drivs av batterier. Det är inte lätt att njuta av strömlöshet när både mor och son är mörkrädda...

Hur som, efter mycket om och men blev vi i alla fall tillslut upphämtade av Christian när han hade slutat jobbet, så att vi kunde åka och handla kvällsmat. Mycket smart tänkt av oss att dra till ICA Maxi av alla ställen, klockan halv sex en löningskväll.

Men visst, nog för att det var så pass mycket folk där inne att man var tvungen att köa med kundvagnarna för att nå fram till de olika matvarorna, det gjorde dock inte så mycket eftersom att det visade sig vara Den Stora Provsmakningsdagen!

Alltså, jag ÄLSKAR alla dessa små provsmakningshörnor som finns överallt på stora köpmarknader, värsta bästa påhittet!

Och vad stod på menyn denna dag månntro? Jo, ost. Och sen ännu mer ost. Och så choklad. CHOKLAD! Nu snackar vi inte nån himla fjöligt dammig Kit Kat här, utan inget mindre än Ferrero Rocher! Flera olika sorter dessutom, som man fick smaka rubbet av. Jag blev så till mig att jag på allvar tänkte köra en Håkan&Sune och dra på mig Boris Jeltsinmask för att kunna sno åt mig mer choklad obemärkt.

Det här var kanske min bästa dag på en stormarknad någonsin! ICA Maxi i Solna Business Park, jag älskar dig!

Olle älskar också ICA Maxi, mest för den stora leksaksavdelningen som han brukar få gå loss på en stund när vi är där, tills vi får släpa honom skrikandes därifrån. My Little Ponysarna och alla figurer från Drömmarnas Trädgård är den stora hiten. Bara så att ni vet. Hur mycket Christian än försöker locka med pickadoller och annan skit. (jättejättebu för det dumpåhittet!)

Mest av allt på ICA Maxi denna dag, älskar jag när man har tänkt köpa en fin fjäskgrej - jättedyr lösviktschoklad för 20 spänn hektot - till sin sambo och så får man se att kassörskan har gjort följande fantastiska miss, när man granskar kvittot:

4,90:- hektot, jo jag tackar! HEJA!

Synd bara att snålvernerjag knappt ens hade fyllt botten på påsen. Bu. Jättebu.

Som plåster på såren serverade jag mig själv denna förträffliga kvällsmat istället för den inplanerade pastan med tomatsås:

Kex, kex, ost, ost, julmust och en konstig frukt som hette sweetie men som smakade "som en söt grapefrukt fast utan grapefruktsmak" (eeeh?) enligt sambon som fick vara försökskanin.

Nu kan ni få säga precis vad ni vill om hur jag misshandlar min allt mer svällande lekamen, men jag måste ändå få kontra med att kvällens underbara frosseri i godsaker intagna tillsammans med Christian (som faktiskt lyckades peta i sig en pekfingernagelstor ostbit utan att kräkas!) utmynnade i någonting himla fint:

Jag har fått en vision! En framtidsvision om ett entrepenörsskap minsann! Och det kommer bli så sjukt jävla bra. Vänta ni bara, så ska ni få se. Ojojoj. Det här tänker jag tiga som muren om tills jag har har tagit patent på skiten, för jäklar vad bra det är. Hohoho!

Gonatt!

Uppdaterad vokabulär.

2009-11-26T14:20:00.004+01:00

För alla som är jätteintresserade av Olles utveckling - klart att ALLA är! - så kan jag meddela att Olle numera inte bara säger mjao utan nu även voff och genast tittar i fothöjd på folk om man frågar var hunden är.

Han säger också Christian [klistijan] till alla som ser ut att vara pappamaterial. Inklusive småpojkar i femårsåldern. Ja, rätt och slätt alla som är äldre än 2 typ.

Om hans lockrop inte funkar så tar han till The Heavy Artillery och ropar sitt eget namn, Olle.

Fast han uttalar det Urle. Eller Ulle, om han får till det riktigt snyggt.

I allra bästa fall, när han blir riktigt exhalterad, så kallar han sig själv/alla barn för Uuullurullurulle. Kanske det snyggaste namnet äääävah.

Storbloggsälskarn.

2009-11-25T20:53:00.008+01:00

Men asså, vilken dag! Vilken fantastisk bloggkommentarsdag!

Först kommer det in en kommentar från ingen annan än världsvackraste (alltså på gränsen till onaturligt!) OCH skitroliga Knivlisa.

Om hon lätt blir anklagad för att vara kändiskåt, så kan man kanske anklaga mig för att vara lika bloggkändiskåt. Man går väl helt enkelt igång på folk som gör bra grejer inom områden man själv vill vara lyckad.

Knivlisa är en förebild. Så även min allra roligaste bloggperson, Ketchupmamman.

Och så dyker det upp en kommentar även från henne! Jag smäller såklart av utav nöjdhet.

Skitsamma att de båda har kommenterat för att jag själv har kommenterat i deras bloggar. De har varit här, det räcker. *lättimpad fjortisbloggerska*

Så, nu fattas det bara att jag får en spontan kommentar från Spiderchick, så är jag nöjd sen. Då kan jag sluta blogga, eller nåt. Komsi komsi Spider!

Ja, jag har ju trots allt träffat Alex Schulman så sen är faktiskt cirkeln av beundran sluten litegrann kan jag känna. Men just jävlar, jag skulle ju skriva ett fortsättning-följer-inlägg om det där med honom. Åh. Det får bli sen, jag är skitupptagen ikväll med viktiga saker som att... skriva blogginlägg om internettjeeeendisar och betala en Traderaauktion och kanske bostadsknarka lite på Hemnet.

Hur som, avslutningsvis fick jag idag - bland er andra fina kommenterare - en alldeles speciell kommentar från kära, kära Storbloggaren J. Also known as min gamla barndomsvän Jocke från Vässan.

Åh, det var den bästa kommentaren kanske någonsin, så jag måste delge er den för säkerhets skull, så att ni inte missar:

"Har ingenting med saken att göra egentligen men kom på tal om rött att tänka på det här med att Västmanländska är så fult. Du kanske minns att man som barn körde den där gult är fult, blått är flott och rött är sött. Fast i här i krokarna sa man "rutt är prutt". Haha! Älska västmanländska!"

Jamen verkligen! Älska västmanländska! Alltså, vilken fantastisk dialekt helt enkelt! En dialekt som har gett oss storheter som Linda Rosing, han den därna Idolkillen som jag satt barnvakt åt som liten och hon den där blåsta tjejen i Hollywoodfruar. Och Pandora, om nu någon har någon aning om hur hon låter när hon pratar.

Jag menar, hur många dialekter kan skryta med epitetet att ingen någonsin skulle ange just västmanländska som Sveriges vackraste dialekt? Möjligtvis Sveriges fulaste, men någon pallplats kommer aldrig inträffa.

Det är ju helt sjukt roligt med en dialekt där ö blir u! Så många möjligheter, så många - pun intended - pruttlustiga förväxlingssituationer.

Som den där gången när vi var precis nyinflyttade till Västerås och min storasyster skulle börja i årskurs 5 i en helt ny, läskig skola.

Hon frågade vad de skulle få till lunch i skolan, varpå en klasskamrat svarar "hundsoppa". Ja, ni kan ju fatta traumat själva. Här flyttar man från en vacker liten by i Dalarna och hamnar i Läskiga Storstan där man käkar hundar till lunch.

Att "hundsoppa" egentligen var hönssoppa kändes liksom inte ens rimligt där och då.

(ps, för er mina irl-vänner kan jag berätta nån gång om hur jag gjorde bort mig som tonåring inför en cool kille när jag skulle ljuga och säga att jag kom från Årsta - och inte Västerås. Det blir bara roligt om man hör det. Årsta, Farsta osv blir helt otroligt fult och otrovärdigt på västmanländska.)

OBS OBS OBS!!!

Viktig info såhär i efterhand: De fyra ovan nämnda bloggidolerna - utöver Jockes - är ju såklart mina favoriter under epitetet "folk jag inte känner i verkligheten". Därav tjeeeendisar.

Så, nu behöver du inte känna dig förorättad Jennie. ;) Din blogg är fortfarande min roligaste vardagsblogg bland mina vänners. Tätt följd av Fiskpinnebloggen som har poppat upp och kan bli en värdig hotare av förstaplatsen när Elin väl har kommit ut ur bebisdimman, höhö.

Mördarfärgen.

2009-11-25T12:31:00.005+01:00

Igår hade jag den stora äran att få åka in till city och shoppa. Själv!

Ja, eller i alla fall utan man och barn, för själv var det sista jag var. Fyihelvete vad mycket folk det var! Och julgrejer precis överallt!

Alltså, är det meningen att man inte ska kunna handla helt vanlig himla inredning till sitt hem två månader innan jul, utan att det ska ha någonting med julpynt att göra? Åhléns Citys inredningsplan var helt överbelamrat av julgrejer hit och dit och inte en enda grej kändes nyskapande eller spännande. Så sjukt tråkigt.

Tacka vet jag Lagerhaus. Älskade, bästa Lagerhaus.

Där fyndade jag bland annat ett par nya gardiner på rea, som jag har spanat på en hel del det senaste året, men inte vågat slå till på tidigare. Dels på grund av priset men också för att jag inte har kunnat bestämma mig för om de är fina eller over the top i retrogulligull.

Nu hänger de i alla fall där i köket. Provisoriskt eller ej, jag vet inte. Fult eller fint, det vet jag inte heller.

Det enda jag kan tänka är att, hur fasen kunde mitt kök bli såhär rött? Jag som knappt ens gillar rött längre. I alla fall inte den här matta, tråkiga ketchupvarianten.

Framförallt kan jag inte låta bli att tänka på min bonusfars visdomsord:

"Rött är en färg för sinnessjuka, mördare och sånt."

Haha! Så himla bra! Det finns ingen som tänker i så konstiga banor som min mammas man. Han har haft långa utläggningar med mig om att han trodde att min mamma var sinnessjuk först när de träffades, för att hon hade så många olika röda plagg på sig.

Jätte. Jätte. Konstigt.

Men nu kan jag ändå inte låta bli att känna att mitt kök är sinnessjukt. Ett mördarkök, det är vad det är. Ja.

Stolarna måste väck. Bordet kanske man kan spraymåla i någon käck färg? Och Amelie. Älskade Amelie... äsch, hon får hänga kvar! Sinnessjuk eller ej, the tavla stays.

Ps, den uppmärksamme noterar att inte ett enda av klistermärkena på pallen finns kvar. Alla 14 märken pillades bort inom loppet av några timmar. Tack och bock, Olle.

Komplettering på önskelistan: Skämskudde.

2009-11-24T12:19:00.004+01:00

Jahaja, här skulle jag bara rota runt lite i min gamla stationära dator efter ett worddokument med lite gamla inloggningsuppgifter i. Och så möts jag av Porten Till Det Förflutna.

Fyfan fyfan fyfan vad skämmigt och jobbigt.

Alltså, mitt samlarbeteende måste få en ände, det kan aldrig vara hälsosamt att spara på såhär mycket hjärtslitande saker. Ett worddokument må ta väldigt lite plats i byte på datorn, men så förbannat mycket mer i hjärtat.

I en och samma lilla oskyldiga mapp märkt "dokument" finner jag härliga gamla avlagda trasor såsom kompletta msn-loggar med vansinnesbråk mellan mig och två exsambos precis där i de smutsigaste och fulaste uppbrottsperioderna (ja, så mogna var vi. msn-bråk. det låter mer pubertalt än det var, kan jag ändock trösta mig själv med).

Jag fann även en oerhört pinsam och bekräftelsetörstande nersparad gammal lunarstormdagbok anno 2000 och sist men inte minst en 97 sidor lång början till en roman.

En kärleksroman skriven av mig själv mellan åren 1994-1997, som 12-15 åring. Jo jag tackar jag. Snacka om jeeeteleskig och rent studiemässig intressant spegling av övergången från naiv prinsessdrömmande tweenie till brådmogen byxmyndig fjortis.

Så nu sitter jag här med svettiga händer, obehagspirr i fötterna och en olustkänsla i hela kroppen. Ett tidsdokument över hela min tonårstid som bara väntar få att få välla över en och våldsgästa varenda skrymsle i hjärtat som precis har läkt ihop igen.

Än så länge har jag bara kunnat titta på the train wreck waiting to happen kisandes mellan två fingrar. Känner mig inte riktigt redo än att ta till mig allt det här.

Hej vad det går, snart 4 år sedan mitt liv tog en helomvändning från destruktiv egoism till ansvarsfullt familjeliv. Helt plötsligt ter sig mina aktuella problem inte lika svåröverstigliga längre.

Handföringen! Åh!

2009-11-24T08:11:00.000+01:00

(Fast ni får gärna bortse från den sjukt töntiga haklappen. Sååå ochique!)

2009-11-23T13:24:00.002+01:00

Egentligen borde jag ha lås på min blogg, så att jag inte kunde skriva om kvällarna. Det är ju då allting är som allra mörkast både utomhus och i sinnet. Det kan ju aldrig sluta bra.

Undrar hur många, rent förhållandevis, som gör slut på relationer på kvällen i vintermörkret, kontra mitt på ljusan sommardagen. Det är nog en ganska markant skillnad.

Igår var allt så becksvart att jag knappt orkade bära min egen kropp framåt. Idag skiner solen, det är hyfsat varmt ute, vi har varit ute i lekparken hela förmiddagen. Olle har fått styra helt och hållet och det är då det blir som mest lyckat.

Det har varit så sjukt skönt att bara springa runt och busa, leka, sparka på en boll i nästan två timmar. Bara vara, njuta av att se glädjen i min sons ögon över att få upptäcka världen på egen hand.

Mot slutet blev vi överraskningsbesökta av Christian som kom hem från jobbet och förbi lekplatsen, då han fortfarande inte känner sig kry. Men en stunds lättsamt fotbollsspelande hann vi med alla tre tillsammans. Det kändes så fint, Olle tjöt av lycka.

I sådana stunder är det helt galet svårt att ens försöka föreställa sig hur man kunde tänka så svarta tankar bara några timmar tidigare. Problemen jag beskrev igår kvarstår såklart idag, men de känns inte lika mycket.

Livet som förälder alltså, vilken jävla berg- och dalbana! Det hade jag aldrig någonsin kunnat förbereda mig på tror jag.

Ps tack mina för era fina sms och mail på facebook fyllda med omtanke, ni är så bra!

Mamma.

2009-11-22T21:57:00.005+01:00

Det där med den efterlängtade julbaksdagen gick ju inte riktigt som jag hade tänkt.

Den slutade närmare bestämt i hastig reträtt efter bara lite drygt en timma, med undertecknad gråtandes i soffan framför Barnkanalen och med ett avlagt Olleäppelskrutt i handen, medan de övriga bagarna trivsamt samkvämade sig i köket bland pepparkakor och knäckkok.

Nej. Det var inte såhär jag hade tänkt mig dagen. En hel kasse fylld med bakverksingredienser för alldeles för många hundralappar vittnade om detta.

Men så kan det gå, när man samlas under samma tak som ett gäng fantastiska kvinnor - däribland ens syster som känner en utan och innan mest av alla i hela världen kanske - och man liksom bara vet att man inte kommer kunna hålla uppe någon slags fasad längre. De kommer genomskåda en direkt. Av kärlek. Och omtanke.

Jag skrev i inlägget här nedan att jag i julklapp önskar mig en hotellvistelse. Det var väl kanske inte riktigt hela sanningen. Eller i alla fall en lite väl tillsnyggad sanning.

I själva verket fantiserar jag på fullaste allvar om att få släppa taget, hänge mig fullt ut i den här vulkanexplosionen av känslor som hotar att spränga sönder mig snart.

Lägga ansvaret i någon annans händer, falla in i dåtidens panikångestanfall som sög varenda gnutta must ur mig - men samtidigt var så befriande.

Läggas in, ligga på en sjukhussäng i ett kissgult rum, iklädd en ful nattsärk och bara vara bedövad. Slippa ta ansvar. Slippa känna ansvar. Bli en grönsak för en stund.

Ja. Det fantiserar jag om. På allvar.

Jag kommer aldrig vinna någon Oscar för min förmåga att skådespela att allt är okej. Lite pruttlustigt Svensson-Svensson-dråpligt sådär ibland, men ändå okej.

Ingen kommer ge mig någon prispokal för att jag har lyckats bita ihop så hårt, så länge, att det känns som att underkäken ska tränga igenom skallbenet.

Det funkar inte att bygga en tillvaro på förväntningar. På tacksamhet och skuld över att jag inte är så lycklig som folk tycker att jag borde vara.

Lycklig över att ha en så bra yta. Bostadsrätt i Stockholm, charmig son, möjligheten att faktiskt kunna få ett bra jobb om jag bara lägger manken till, en sambo som tycks dyrka varje steg jag tar trots att jag trycker ner honom vid mina fotknölar så fort han gör någonting galet.

Jag gillar inte mig själv. Jag gillar inte den jag har blivit och jag kan för allt i världen inte acceptera att det här är min tillvaro. Att jag ska leva i detta, här och nu. Och att det ligger på mitt ansvar att fixa så att allt blir bättre.

Egentligen är det meningslöst att publicera detta inlägg för det står så mycket mellan raderna att jag blir ordblind. Ni som känner mig vet. Det är så mycket som borde sägas, pratas om, men som inte kan yttras. Som är för svårt och stort att greppa om.

Måste tygla mig själv konstant för att inte - bokstavligt talat - ta första bästa chans att springa härifrån. Lämna allt bakom mig. Låtsas som att ingenting har hänt.

Jag såg en dokumentär häromveckan om unga föräldrar på Utbildningsradion.
De unga lyckliga blivande föräldrarna såg fram emot förlossningen och att få träffa sitt barn.

Några klipp senare får man veta att den unga pappan lämnade sin sprillans nya familj efter bara några dagar. Han "pallade inte trycket", kände att han inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet längre av sin tjej. Bufuckinghu.

Och där stod den lilla tonårsflickemamman och vek tvätt framför kameran, ryckte på axlarna som lite såkandetgå och klämde ur sig att det såklart kändes tufft att vara ensamstående. Men vad göra? Ja. Vad göra?

En pappa kan lämna sin familj, sitt alldeles nyfödda barn, för att han känner sig lite utanför. För att han inte får ligga. För att det tar tid och ork att amma eller jag vet fan inte vad.

En mamma viker tvätt tills hjärnan blöder sönder, kokar över av ältande och panik. Och sen viker hon lite till. Per automatik. För det är så man gör.

Man lämnar inte sin familj. För man är på något sätt familjen. Hur lite man än känner att man har någonting kvar alls att bidra med, när reserverna är helt slut.

Man är mamman som alltid nattar barnet, för med pappan blir det utdragen uppesittarkväll till 23-tiden tills barnet slutligen däckar framför teven bara för att inget är som vanligt och det är ju läskigt.

Man är mamman som mitt i natten skulle kunna rabbla upp varenda vante, body och strumpa barnet äger och vilken temperatur som kräver vilken overall.

Man är projektledaren som varje månad den 25:e samlar ihop alla hushållets räkningar och fördelar till rätt person.

Man är kontrollfreaket som alltid ser till att i god tid ha köpt nytt schampoo som står och väntar i badrumsskåpet när den gamla flaskan tar slut. Man är också den person som förflyttar alla tomma flaskor till soporna, något som ens partner kanske har trott annars ska ske magiskt lite av sig självt.

Man är dottern som hör sin pappa gråta på Fars Dag och klaga över att han är meningslös och inte har något att leva för längre. Man är dottern som reser tvärs över landet med sitt lilla barn för att se hur pappan har det mitt uppe i misären, trots att densamme inte har besökt sin dotters senaste fem bostäder eller frågat hur dottern egentligen mår.

Man är dottern som bryter flera revben och ändå känner en överväldigande tacksamhetsskuld när ens mamma reser 45 minuter med tåg för att käka middag tillsammans och hjälpa till med barnbarnet en natt.

Man är systern som kämpar för att ingen ska känna sig förfördelad när ett äktenskap faller i bitar, trots att man borde lägga all den energin på att rädda sin egen relation.

Man är flickvännen som inte längre orkar besvara en kyss.

Jag har storbölat 3 gånger idag.
En gång framför Bolibompa.
En gång till Magnus Uggla.
En gång till Veronica Maggio.

Eller rättare sagt två gånger till Veronica Maggio. Den första gången av avund, att den tramsiga pop-Havannamamman vågade ta steget och lämna allt. Bara dra. Den andra gången var när jag fick ont i hjärtat över att hon sjunger att hon skulle lämna sitt barn.

Allt. Detta. Förbannade. Dåliga. Samvete.

Jeopardy för folk utan datorhögtalare!

2009-11-22T08:53:00.001+01:00

Olle demonstrerar exakt vad som spelas på P3 just nu. Man behöver aldrig tveka, han kniper den redan de första sekunderna av introt.

Muse - Uprising.

Det fina är att han har valt helt själv. Och att just Muse har varit källa till konflikt mellan mig och Christian sedan vi träffades.

Skönt att jag redan nu har Olle på min sida, utan att ens ha mutat honom!

Skengravid.

2009-11-22T00:21:00.003+01:00

Det känns jävligt illa när man kommer på sig själv med att sitta och jäsa i soffan med laptopen i knät och magen liksom i princip blockar tangentbordet. Och så tänker man "shit, strålningen kanske inte är så bra för barnet".

Eeeeeh.

Dessutom har jag hela kvällen störts av känslan av att huden dubbelhakar sig på halsen nu. Det är min värsta känsla, hud som veckar sig i valkar. Fyfan. Damn you Lindt Blueberry Intense.

Damn you tarmar som plockar upp all skit och stoppar in i kroppen istället för att laxera ut. Laxering ftw!

Tur att jag ska spendera hela eftermiddagen imorgon med att tokbaka julsnask i goda vänners lag. Det kommer göra underverk för min hudvecksfobi.

Redemption.

2009-11-21T22:20:00.008+01:00

Här skulle det egentligen ha varit värsta martyrblogginlägget om hur synd det är om oss (mig och Christian) som inte har några svärföräldrar att tvinga ta hand om Olle i ur och skur när vi behöver akut avlastning (Christians föräldrar är som bekant döda, mina bor annorstädes varav den ena skitlångt bort med skitmycket egna grejer att fokusera på just nu).

Sen kom jag på att jag redan har skrivit exakt ett sånt gnälligt blogginlägg i den gamla bloggen.

Shit vad pinsamt om jag inte hade erinrat mig om det i sista sekund.

Eller nä, kanske inte pinsamt utan mer bara tidsödande. Särskilt nu när jag för ovanlighetens skull har en hel kväll för mig själv här hemma, men enbart verkar kapabel att fördriva den med att somna framför sjuhundra Traderaauktioner i jakt på den perfekta florhatten.

Okej, så plan på martyrinlägg avstyrd.
Med fem veckor kvar till jul kan jag köra följande smörjning istället:

Kära Tomten.

Som du vet har jag varit lite gnällig på sistone. Ehrm. De senaste åren. Men kanske mest detta år. Jag har inte heller varit sådär skitbra på flickvänsgrejer som att släppa till lite då och då. Jag skyller till och med på biologiska faktorer, håller långa försvarstal i bloggen och allt, som ingen riktigt köper. Det är ju skitlöjligt av mig. Dessutom blir jag asförbannad i tid och otid och säger ganska mycket elaka saker till min stackars sambo som inte alltid kan rå för att allt blir så tokigt, han liksom bara är sån.

Så, rätt och slätt: Nä, jag har kanske inte varit värsta bra julklappsmottagarbarnet detta år.

Men. MEN!

Ikväll, just denna kväll, är min sambo faktiskt ute och svirar medan jag sitter hemma och tjockar på mig med tröstchoklad och Transformers (hej självplågeri med den där förbannat snygga tjejen jag alltid glömmer namnet på).

Han är närmare bestämt ute på klubb tillsammans med bland andra våra gemensamma bästa vänner (som jag själv inte varit ute med sedan månaden innan jag blev gravid med Olle = pisslänge sen) och en massa andra av mina egna vänner, för att beskåda en show bestående av en hel drös med ytterst lättklädda, vackra damer. Däribland min egen syster!

Denna fantastiska bakdel tillhör dock inte min syster, däremot La Contessa d'Fancy Pants.

Han kommer även få sovmorgon imorgon, nästan hur länge han vill (trots att jag själv blev utlovad det denna morgon men ändå bara fick sova 4 timmar allt som allt i slutändan) medan jag gör pyssliga husmorssaker och går med vår son till lekparken trots att jag helst av allt säkert bara vill få sova lite nån himla gång, jag med.

Men det är okej. Det gör jag så gärna.

I utbyte mot denna fantastiska favör mot min sambo så önskar jag mig följande av dig i år, Tomten:

En stringhylla. Ett presentkort på Lagerhaus. Ett presentkort på en hotellövernattning vartfansomhelst inklusive frukostbuffé (vilket jag gjort mig förtjänt av då jag inte infriat de senaste två årens julklappar från Christian = egenhändigt paintritade presentkort på helkroppsmassage och året dessförinnan fotvårdsbehandling). Ett par silikontuttar. Utan silikon. Helst bara ett par tuttar.

Kom igen nurå världens bästa Tomte, kan du fixa det?

Det här kommer Håkan å få faan för.

Ps, anledningen till att jag inte bryter ihop helt av självömkan och orättvisa över att vi inte har någon barnvakt ikväll så att jag också kunde närvara bland alla våra vänner/nära/kära, är för att jag fortfarande lever på den helt gudomligt fina gårdagskvällen då jag, i sällskap med ett gäng undersköna flickor och fagra brittiska män, samlades hos Fin-Stina (a.k.a. Leffe) på söder för att att fira hennes födelsedag med ett alldeles förträffligt Hattkalas.

Ja, det var alltså hattkrav, något som vanligtvis borde ha skrämt vettet ur mig (ni ser ju själva på bilden i inlägget här nedan. Transavarning, som Jennie så träffande beskrev det). Men efter gårdagens glamourösa tillpiffning är jag helt övertygad om att ALLT i min tillvaro skulle kännas bättre om jag bara bar lite fjädrar och flor i mitt hår från morgon till kväll.

Artsy fartsy, courtesy of Cissi.

Världens sötaste födelsedagsflicka!

2009-11-21T12:05:00.003+01:00

Det här är den bästa bilden som någonsin har tagits på mig!
I motljus! Jag är sjukt bakis! Och/eller sjuk! Och har en ful mössa på mig sponsrad av företaget jag blev varslad ifrån när jag var mammaledig! Men skitsamma! Solen skiner! Vi har varit i lekparken före lunch! Solen skiner! Olle somnade just i gungan! Det är lugnt, solen skiner! Allt är gott! Utropstecken!!!!!

Avbräck.

2009-11-20T17:21:00.000+01:00

Efter en sällan skådad gnällkavalkad och efterföljande torka + tröttma, har jag nu för ovanlighetens skull glädjen att meddela att jag ska på hattkalas ikväll!

Hattkalas!

Ingen utgång, inga pruttlustiga mansskämt från desperata krogenkillar utan ett gäng fagra möer som klär upp sig fint i hattar och har hemmafest. Wow. Det här behöver jag sannerligen!

Dagen efter Dagen D. Eller dagen V. Vaccine Day.

2009-11-19T11:18:00.005+01:00

Igår alltså. Vilken himla dag!

Jo, vi är ju fortfarande sjuka allihop här hemma. Christian beskrev träffande att det känns som att man har gråtit non stop i fem timmar. Eller dagar. Nåt sånt.

Han gjorde dock ett tappert försök att ta sig till jobbet igår, vilket innebar att jag blev alldeles allena här hemma med fläskläppsbarnet som helst bara ville käka på sitt äpple hela dagen till Pomos Piano.

Men ut skulle vi, ty jag hade läst på vår lokala vårdcentrals hemsida att de skulle släppa en drös med vaccindoser just denna dag för de som är i riskgrupperna. Jag var inte sådär jätteensam om min plan, visade det sig...

Mottagningen öppnade klockan 14. Vi var där 13:25 och då ringlade kön drygt 100 meter lång säkert. Lagom tills att klockan faktiskt blev 14 så var de tvungna att skicka hem halva kön, som vid det laget ringlade sig en bra bit in i Sundbybergs centrum (vårdcentralen ligger precis i utkanten).

Väl uppe i det provisoriska vaccinlägret möttes jag av något som inte kan beskrivas som något annat än masshysteri. Det var helt vansinnigt. Känslan av att vara med i en kass katastroffilm var påtaglig.

Tänk er själva: några hundratal trötta föräldrar som har släpat dit sina högst ovilliga barn från dagis, alternativt sina små jollerpaket som låg på filtar här och var bland snubblande ettåringar som gick bärsärkargång bland precis allt och alla.

Lägg gärna till ett gäng gnälliga pensionärer, rullstolsburna åldringspaket och svettarga höggravida kvinnor så kanske ni får en hyfsat klar bild om läget.

Ja, så ska vi icke heller förglömma hur sjukt oorganiserat allting var, att ingen visste någonting och att alla var som galna hökar i jakt på någon vidrig person som kanske skulle TRÄNGA SIG eller ännu värre: som inte tillhörde någon riskgrupp! Ve och fasa!

Vi samsades alla om utrymmet i en väldigt liten, institutionsliknande lokal där folk fick roa sig bäst de kunde i sin evighetsväntan. Vissa föräldrar hade varit förutseende och fjäskade järnet för sina barn med stora 7eleven-påsar fyllda till bredden med nybakta godsaker. Till alla andra föräldrars/barns stora förtret såklart. Hur tänker man om man låter ens ungar sitta och käka sånt mitt på golvet bland en massa andra, ledsna och trötta små barn som tultar runt helt oförtstående om mitt och ditt?

Olle tyckte förvisso att det hela var rätt lajbans, eftersom att han tyvärr inte är så van att umgås på daglig basis med många andra barn. Han röjde loss som en tok och hittade genast en massa nya lekkompisar, dock av varierande lämplighetsgrad.

Två större killar i 5-årsåldern bestämde sig för att ta sig an Olle, men tyvärr på ett ganska tvivelaktigt sätt. Nämligen genom att ställa honom mellan sig och putta honom hårt fram och tillbaka till varandra och asgarva. Väldigt uträknat och väldigt hjärtekrossande både för mig och för Olle som såklart föll till golvet två gånger med världens smäll och för sitt liv inte kunde förstå varför de gjorde som de gjorde.

Det är ju det som är problemet med att Olle är så vuxenorienterad, han fattar verkligen inte hur man umgås med äldre barn och att de kan ha mindre trevliga intentioner. Det värsta är ju att som förälder blir man ju den här hönsmorsan direkt som vill ta de stora barnen i öronen och lära dom veta hut. I princip kändes det som att hela lokalen var fylld av föräldrar som samtliga tyckte att alla andras ungar var potentiella minor och uppviglare.

Vilket förvisso var sant med just dessa ouppfostrade odågor (yey, tantpoäng till mig för det uttalandet!) eftersom att de senare sågs i akt med att försöka strypa varandra i ett mörkt hörn, varav den ena nästan lyckades. Hu.

Allt som oftast brukar jag längta efter att Olle ska få börja på dagis och vi har tänkt oss att det kan vara bra för honom att börja på en avdelning med blandade åldrar. Men efter gårdagens uppvisning i dålig uppfostran och elakheter så vrider det sig lite i magen på mig ändå. Jag verkar liksom inte ha fattat - eller kanske snarare glömt bort - hur elaka en del barn faktiskt är.

Nåja, nu ska jag kanske inte stå här och kasta en väldig massa sten i glashus, Olle lyckades själv välta omkull en och samma lilla kille tre gånger genom att dra tag i pojkens hängslen. Han lyckades även skrämma livet ur en del smittohysteriska föräldrar med sin jätteblodblåsa på läppen. Det kändes dock inte riktigt som läge att säga "nänä, det är inte smittsamt, han har bara slagit sig skitmycket!" Trots allt ligger socialförvaltningen bara några steg därifrån.

Beträffande sprutan så grät Olle så hjärtskärande när han blev stucken att jag trodde mina ögon skulle sprängas av empatigråt, men jag behärskade mig. Sen somnade han i vagnen fem minuter senare - vilket ungefär aldrig händer annars - så det var nog ingen större fara med honom mer än själva chocken.

Inatt hade han så hög feber att hans hud gjorde ont mot min. Han låg som en utslagen hund över min bröstkorg och yrade hela natten. Stackars lilla barn..

Men stackers även mej, hoppfallerej! Jag fick tack och lov också lite plåster på såren för gårdagens strapats. (Tilläggas bör att jag precis innan vaccineringen även lyckades ta mig ut i spöregnet med en påbylsad Olle till Arbetsförmedlingen för 3:e gången under en veckas tid, enbart för att bli bemött som ett avskum. Jag återkommer till detta i ett separat inlägg, för trots allt så är det så att inget ont som inte för något gott med sig och jag tror verkligen att det stämmer i det här fallet. Men igår - ojoj vad ledsen jag var då.)

När Christian kom hem från jobbet hade han köpt med sig en påse lyxchoklad från ICAs den där skitdyra lösgodishyllan med bara frestande choklad inslagen i staniol. Det var nog en utav de bästa vardagsgåvor jag har fått.

Ty ja, precis så klyshiga är vi tjejer tydligen allt som ofta, choklad är verkligen vägen rakt in i hjärtat ibland.

Ps, såhär dagen efter sprutan måste jag nog säga att - bortsett från en del gnäll och extra klängighet - så verkar Olle onekligen vara vid hyfsat god vigör ändå.

I can has sleep?

2009-11-18T08:48:00.006+01:00

Tuppen ja, alla som har varit vakna sedan 04 inatt och fått tuttarna omvridna!

Allvarligt, ska det vara såhär? Att så fort man skryter om sin förträffliga unge som har sovit 20:00-06:30 sedan han föddes (med uppehåll för amning då och då under de första 11 månaderna) så kommer lagen om alltings jävlighet och biter en i röven?

Sedan en vecka tillbaka så har Olle vaknat runt 03-tiden och varit vaken ca två timmar brevid mig i sängen. Det är inte som att han vill upp och leka eller så, utan han är bara intresserad av att sitta där brevid mig, stirrandes ut i tomma luften/mörkret, småpratandes och vridandes på mina tuttar eller bankandes med huvudet mot min bröstkorg.

Men hittills har det funkat att tillslut ge upp, fixa i ordning en flaska ersättning och efter matintaget få honom att somna om igen ända till 08.

Men nänä. Inte denna natt. Ty detta var natten av vaka.

Och nu sover han minsann, den lilla pojkvaskern! Nu, NU när jag för första gången i hela hans liv skulle vara en God Präktig Mor och ta honom till Öppna Förskolan som öppnar om exakt en minut. Vi skulle ut! I dagsljus! Och dessutom ha god marginal att skriva in mig på Arbetsförmedlingen efteråt, innan lunchvilan.

Tji fick jag.

Till råga på allt så hittade jag det här klistermärket (väldigt diskret utmärkt på bilden ovan) noga bortpillat från pallen och tuggummituggat tillsammans med några utav gårdagens lunchköttbullar. Det var tacken det för att man var en pysselmorsa för en dag.

Hädanefter ska jag köpa allt, allt, allt fixat och klart på Billiga Nisses istället.

Kvällen i bilder.

2009-11-17T22:29:00.006+01:00

*ängslig_Pk-morsa_82* goes leksaksshopping på Stadsmissionen och kommer såklart hem med dessa tvenne leksaker för att främja valfriheten. Nä, man kan liksom inte alltid satsa på kottar och pinnar utan ibland får det bli såhär könsstereotypt, men då kan man i alla fall göra det åt båda hållen.

Jag vill ju såklart att Olle ska vilja leka med dockor eftersom att jag själv tyckte det var sjukt roligt när jag var liten (min första docka hette Amanda - hej narcissist redan då!) men samtidigt är jag ju Agnes Cecilia-skadad sedan Maria Gripe-tiden och kan för mitt liv inte leva i närheten av dockor eller annat som har mänskliga drag. Men jag bestämde mig där i affären för att detta var dagen då jag stålsätter mig, växer upp och låter mitt barn ha en docka. Jag skall icke vara rädd längre.

Det första Christian sen säger när han beskådar hemmets nyinförskaffade leksak och Olles därtill överlyckliga dockälskaransikte, är följande:

-Jaha, vad smart. Hur avslappnat kommer det kännas egentligen när du går upp på natten för att göra käk till Olle och hittar dockan med en kniv i handen?

Alltså. Jättekul skämt. Verkligen.

Sen visade han mig att det satt en batterilucka på baksidan av dockan, men tydligen funkade inte den funktionen trots batteri. Tack och lov, tänker ni kanske. Helvete, tänker jag. För nu kommer den säkert börja låta ändå, fastän det inte sitter några batterier i. Det gör alltid sånadär skräckfilmsdockor.

Så nu vet ni, kolar jag vippen i hemmet helt utan förklaring den närmaste tiden, så kan ni ge er fan på att det är dockan som ska hållas till svars.

Olle tappade ganska snabbt intresset för både dockan och den coola actiontigern. Istället blev denna femkronorsaskavnågotslag värsta bästa presenten. Go figure. Jag kommer aldrig fatta barns preferenser. Lika lite som mina egna föräldrar fattade varför förpackningsasken till Glada Kossans partykuber alltid var bästabästa leksaken (Den perfekta dvärgbarbiesängen! Man tager vad man haver, helt enkelt).

Tur att jag var lite förutseende med mina halvt om halvt misslyckade leksaksinköp. Jag tröstade nämligen mig själv i förskott med att också införskaffa denna ryska träburk med lock (sjukt poppis hos Olle iofs, fram tills han kastade den med all kraft rakt på en nerv på min fot när jag stod och diskade, varvid han fick höra svordomar helt nya för hans små öron) samt en käck folklorisk dalahästwannabespargris.

Det bidde även en ful barndomstavla a'la Gråtande Barn/Fiskegubbe/Grindslanten. Jag gillart!

Och när vi ändå är inne på gamla konstklassiker: en alldeles äkta reproduktion av Stina Sunesson. Alla vi med rötterna djupt begravda i Dalom vet vikten av att kröna sitt hem med en Stina. Nu är det gjort.

Efter en härligt svennig tacomiddag (för Olles del bestod den i att kasta så mycket grönsaker som möjligt på golvet innan det hann bli något över till oss andra, samt att äta upp ALLA majsbitar för att på så sätt kunna försäkra sig om en redig bajsblöjekavalkad åt mig imorgon) följde ett entimmas pass av galenskap med en sällan skådat energihög kille.

Allt går att prata i telefon med. Allt. Här: ett linsskydd. Samtalet låter som följer: "aah. AA. MM. mm. herrå." Man skulle helt klart kunna säga att Amandavardet är en inspirationskälla för Olle på många plan.

Tittut med farsan, som har en gravallvarlig och superviktig stund framför regionala nyheterna. Höjdpunkten på dagen, skulle man kunna säga. Ja, för Christian alltså.

Alltså, den här bilden fyller liksom ingen riktig funktion. Mer än att Olle är veeeersta gyliga kilän. Eller okej, jag kan berätta att han rev av ett helt stort blad från blomman en sekund senare. Hans första växtbyte. Mamman blev Väldigt Arg och Besviken.

Här visar Olle stolt upp Väggen Med Väldigt Många Betongkrokar som säkerligen inte kommer underlätta för oss som bevis i tävlingen Bästa Nyinflyttade Grannen -09.

Plötsligt blev det en himla massa pussande på bokhyllan, följt av "tittut" med något/någon jag inte fattade vad det var. (ps, älskar att han står lite på tå!)

Sen föll alla bitarna på plats. Gubbarna såklart! Gubbarna i mönstret på vår nya fina bokhylla, det är ju de som Olle leker tittut med (han håller alltså för ögonen på gubbarna med sina kupade händer, sjukt gulligt och ganska avancerat måste jag säga!) och pussar på. Fiiiint!

Ny spännande grej: springa runt, runt, runt mig när jag sitter på golvet. Gärna hållandes i mitt finger samtidigt, som en prima ballerina. Det känner jag inte aaaaalls igen från min egen barndom.

Det var då, mitt uppe i allt snurrande och pussande, som jag på nära håll såg hur illa det faktiskt gick med Olles läpp när han trillade och slog sig tidigare idag. Stackars barn!

Jamen, ni ser ju själva! Borde det inte vara ett brott att ha en sån kraftig fläskläpp med tillhörande blodblåsa när man har sån där liten nyföddpersikohud i ansiktet fortfarande? Buuuu!

Åååååh! Vad gör man? Ringer 112? Larmar säpo? Skapar folkstorm i Aftonhoran? Utfäster belöning till den som lyckas sätta dit det hemska stolsbenet som fällde honom i hans framfart?

Eller ännu hellre, en belöning till den som helt magiskt kan göra så att läppen läker och så att han aldrig aldrig mer behöver ha ont någonstans.

JA! Så får det bli.

Sverige, man måste ju älska det ändå.

2009-11-17T15:49:00.003+01:00

Klockan fyra på eftermiddagen. Sonen klädd som en Michelingubbe, i princip ensam på den enorma öde lekplatsen i duggregnet och mörkret. Sånär som på mamman, pappan, den stora blodblåsan han fick på läppen nyss när han trillade, samt Monstergungan där i slutet av filmen.

Festligt.

Tur ändå att vi har saker som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra härliga grejer som väger upp.

Familjen Timell.

2009-11-17T13:12:00.005+01:00

Alltså, ibland får vi till det så himla bra, jag och Christian. Vilket teamwork, vilket samarbete!

Som den tokigt tråkfula pallen vi köpte på IKEA häromveckan och nu har förvandlat med enkla medel. Olle älskar sin pall, högre än alla stjärnor på himlen, alla leksaker, allt! Mest för att han kan nå saker med den, saker som Diskhon. Den fantastiska Diskhon.

Men det är ett kapitel för sig...

Hur som, vi köpte pallen och den var bra (kanske en utav de bästa köpen sen vi fick barn) men stenful och för att få passa in med allt annat himla fint vi har här hemma så krävdes lite makeover.

Inspirerad av Elin och Joels fina identiska kökspall målade vi även om våran röd (jag hade helst sett att den blev rosa eller turkos först men de fina färgerna fanns inte färdigblandade, bu, men å andra sidan går hela vårat kök omedvetet i rött ändå, även fast så aldrig var tanken från början. Har Leffeintresseklubben hunnit anteckna färdigt nu? Bra.).

Så, här har vi en bild på hur pallen såg ut före makeovern:

Tråkig pall.

Och här är det slutliga resultatet, inklusive leksuget barn som PEKAR PÅ DEN FANTASTISKA PALLEN!

Strategiskt utplacerade klistermärken, som förhoppningsvis kommer undslippa så mycket diskvatten och matspill som möjligt här på kanten av pallen.

Kökspall "Bekväm", IKEA 99 spänn.
Lackfärg, Bauhaus 99 spänn.
Klistermärken, Lagerhaus 10 spänn.

Klart!

(Perfektionisten i mig får sönderkliade fingrar och lite ont i hjärtat av att behöva lägga upp bilder av denna bedrövliga kvalité, men vi har väldigt dålig belysning i köket = väldigt hög ISO och skakningsoskärpa och den externa blixten låg nerpackad i en väska i garderoben = lat fotograf som tar dåliga bilder.)

Förresten, for all you crazy likasinnade rådjursälskare out there (okej, Elin åtminstone): Nu finns denna skönhet till reapris på Lagerhaus i Forum Nacka, ska jag plocka upp en åt dig? Så kan vi byta rådjur mot dockhus nästa gång vi ses?

2009-11-16T18:48:00.003+01:00

Det här är så sjukt coolt. Det liksom bara sköljer över en ibland, knockar en totalt.

Jag har en son. Ett barn. Han är min! Han växte, levde inuti min kropp. En avbild av mig. Av mig och en av de bästa männen man skulle kunna få som far till sitt barn.

In the words of Olle själv: Wow!

Livets cirkel osv osv..

2009-11-16T15:31:00.000+01:00

Alltså hur är det meningen att man ska få något vettigt gjort egentligen?

Ja, vi är alltså sjuka igen allihop. Mina stackars pajade luftvägar har återigen krashat men ännu är inga revben brutna, taiträtaiträ.

Olle spenderar hela förmiddagarna med att vara jetelesen bebishest och klänga vid mina ben/klättra på kökspallen och göra livsfarliga cirkustrix. Att ens försöka antyda att vi ska gå ut på promenad eller till lekparken slutar i vansinnesutbrott.

Sen stupar han så sent som vid 11:30 efter ungefär en timmas fruktlösa sövningsförsök (varvid det aldrig lyckas intas någon lunch för varken mig eller Olle = jättebra blodsockernivå) och sen vaknar han stup i kvarten tills jag ger upp och lägger mig brevid honom och halvslumrar. Och då sover han helt plötsligt som en stock, bara för att han har free access till att klämma på mina tuttar.

Sen sover vi alltså tillsammans. Till halv fyra på eftermiddagen! Då vi bor i fantastiska Sverige, är det som ni vet mörkt vid den tiden.

Och en halvtimma kvar till Arbetsförnedringen stänger, jag kommer aldrig aldrig lyckas skriva in mig där och få mina festliga tvåhundra spänn om dagen före skatt.

And so are the days of our lives. Om och om igen. Med några inslag av panikångestutbrott om sena kvällarna från min sida. Tjipp och hej!

Skräddarn säger nej!

2009-11-14T17:03:00.003+01:00

Eftermiddagen har tillbringats med min gamla mammagrupp från tiden då vi bodde på landet. Ni som har följt med sen förr minns kaoset kring landettiden.

Denna gång var vi hemma hos Emeli som bor kvar i samma radhusområde som vi bodde i tidigare, fast hon bor på andra sidan området.

På väg därifrån sa jag till Christian att det kändes helt absurt att tänka sig att vi faktiskt bodde där för bara några månader sedan. Absurt, men ändå så väldigt lätt att sätta sig in i.

Ångesten alltså, hjärtklappningen så fort bilen svängde in på området. Den är fortfarande överväldigande.

Jag sa, när vi var på väg att åka ut därifrån, att jag ville att han skulle fortsätta köra bort mot vårat gamla hus. Att vi skulle låtsas som att det var som förr i tiden.

Mitt allra första rollspel och så handlar det om något så extremt oupphetsande som ett gammalt radhus.

Christian spelade med fint, frågade vilken parkering jag föredrog, jag sa att vi kunde ta den där vi brukade få däcken söndeskurna. Vi skrattade till lite uppgivet och samtidigt lättat, såg hur det lyste från ovanvåningen på vårat gamla hem. Såsom det alltid gjorde hos oss, även när vi inte var hemma, för att dämpa min ångest inför att komma hem. Det funkade förövrigt inte alls.

Vi vände på parkeringen och började färden hem in mot Stockholm igen. Christian frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka dit om jag fick 1 miljon kronor skattefritt, direkt i handen, mot att jag var tvungen att bo i vårat gamla radhus i två år.

Jag sa nej. Väldigt bestämt nej.

Försökte föreställa mig hur många ovikta tior* jag skulle kräva för att faktiskt gå med på ett sådant villkor. Jag slutade kompromissa med mig själv vid mors gamla räknesätt för Oändliga Tal: "spegel, stjärnstopp, kasta nycklarna i sjön!" (det funkar på allt!) och det var väl ungefär där jag landade.

Aldrig aldrig mer radhuset från helvetet.

Ibland brukar jag fantisera om hur de har det nu, de som flyttade in efter oss. En desperat och tacksam mamma med sina tonårspojkar. De har det säkert jättebra. Tanken på något annat får mig att vilja kräkas av dåligt samvete.

*Suneskämt, kom igen gott folk!

Män gu asså.

2009-11-14T12:18:00.005+01:00

Wow, det här måste väl ändå vara något slags rekord? Att man tar en bloggpaus efter knappt två veckors bloggande. Det känns faktiskt lite löjligt nästan, men det behövdes.

Det känns som att allt bara blev pannkaka trots att allt flöt på så himla fint där i början. Allt tack vare den där plumpa kommentaren till mitt allra första blogginlägg och mitt efterföljande raseriutbrott. (Ja, ni var ett helt gäng som hann läsa och komma med en massa vettiga kommentarer, tack för det! Jag valde dock tillslut att radera mitt inlägg och därmed också alla kommentarer för det kändes som att allt bara blev besudlat så länge det låg kvar.)

Jag vet inte om det hela kanske kan förklaras av något så simpelt som PMS från helvetet, men det var som att någon slags propp gick i min skalle när det där plumpa inlägget dök upp. Det kändes inte bra alls, jag vill inte ha en massa puckokommentarer gällande min egen son. Det känns inte okej alls och i fortsättningen tänker jag inte godkänna något sådant. Jag kan ta hur mycket glåpord som helst, men Olle ska inte behöva bli inblandad.

Så. Nu har vi bestämt det.

I efterdyningarna av mitt PMS-utbrott har jag även hunnit råka lite i blåsväder med två vänner helt i onödan, varav det ena har blivit uppklarat - tack och lov - och det andra samlar jag energi till. Vilket går skitkasst just nu eftersom att hela familjen har dukat under i någon slags löjlig mastodontförkylning och så har det varit sorglig begravning mitt uppe i allt.

Och DESSUTOM har jag gått upp i vikt igen! OMG, det finns ingen ände på hemskheterna!

Sorgligheter åsido, det har hänt fina saker också. Som exempelvis min resa söderut. Den var himla fin den. Så fin att jag inte riktigt kan acceptera att jag är hemma igen, även om det såklart också känns bra på sitt sätt.

Hon den där Elin. <3

Men Elin alltså! Och Joel, och Sigge! Men mest Elin såklart!
Alltså, vad är det för mening med att man hittar en människa som man vill vara jättebästis med, och så bor hon i SKÅNE av alla ställen? Skåne! Och vi bor i Stockholm. Och ingen utav familjerna är flyttbara. Buhuhuhu. Jag klarar inte av detta långdistansförhållande.

Sådärja, färdiggnällt, nu går vi vidare!

Olle har börjat prata en massa, det är så sjukt coolt att jag smäller av litegrann av stolthet. Mitt barn, min präktiga arvsmassa, mina fantastiska gener har skapat detta underverk! (Christian stod mest för lite liggande där för en sisådär exakt 2 år sedan, vi säger så.)

Följande coola grejer kan Olle åstadkomma med sin lilla plutmun vid knappa 15 månaders ålder:

mamma
pappa
titta
där
wooooooow! (med ett väldigt hänfört suckljud och uppspärrade ögon till)
Christian [titiaaa]
mjau
katt
hallå
hejdå
Olle [alle]
mer
nej
aaaisha (som vi inte vet vad det betyder än, men det säger han femhundra gånger om dagen och vi hoppas verkligen att det inte har något med nämnda skitlåt att göra)
äta
tutte
försiktigt [föschichi] (min personliga favorit!)
Hedvig [heddi] (Olles mosters fru och tillika gudmor. Det har han bara sagt i närheten av henne)
Magdalena [ginna] (lustigt nog samma smeknamn som Olles kusiner också använde på sin moster när de var små, helt oberoende av varandra!)

Utöver ovanstående har han också börjat härma längre meningar och apar efter precis likadant som vi utan att egentligen fatta vad han säger. Som igår, när jag fick honom att ungefär femtio gånger på raken säga "älskar dig" och smällde av av lycka varje gång, fastän jag visste att han bara härmades. Hehe.. *beräknande mor*

Men sen ibland får han till det helt på eget bevåg också, som häromveckan när vi satt vid matbordet och han började med sitt sedvanliga sträckande efter saker på bordet och vinkande med handen vänd upp och ner - vilket betyder mer/vill ha - varpå jag frågade om han vill ha mer vatten ur sitt glas som stod längre bort på bordet. Döm om min omkullvältningschock när pyttelilla grabben svarar klockrent:

-Jag vill ha vatten!
-Eeeeeh, vasarusaru? Vill du ha vatten?!
-Ja! Vatten!

Jättejättekonstigt. Jag satt där med hjärtat dunkandes ända uppe i ögongloberna medan Olle i triumf sörplade i sig sitt vatten. Sedan dess har han aldrig sagt en flerordsmening igen eller ordet vatten heller för den delen. Så den som vill kan få påstå att jag drömde hela grejen. Förutom det faktum att jag inte gjorde det. Vilket var coolt.

En annan cool grej är att Olle har fått kläm på det här med att räkna saker. Mindre coolt är att det har med ersättningspulvret att göra - ja alltså det är inte sådär jättecoolt att mitt barn inte vill äta mat utan helst bara svindyr bröstmjölksersättning fortfarande.

Hur som helst, han får tre flaskor om dagen med 7 strukna mått i och varje gång jag gör en flaska så är han med, så har det varit sedan han var liten. Jag måste alltid räkna högt för att inte tappa bort mig i hur många mått jag har haft i, men inte tänkt på att han såklart snappar upp vad jag sysslar med.

Men nu räknar han faktiskt, klart och tydligt! Fast bara 3, 6 och 7. Alla andra siffror är ointressanta, men ändå. Duktiga, duktiga barn! Hurra, jag är så mallig att jag skulle kunna smälla av!

Eller hänga på i någon präktig skryttråd på familjelivsforumet, men så långt ska vi inte gå. Och som vi alla vet så är skrytbarnen på familjeliv ("mitt spädbarn kan minsann rabbla gångertabellen baklänges samtidigt som han spelar Bachs Air med förbundna ögon" osv osv) lika autentiska som den beryktade genomsnittliga 30-centimeters Flashbackkuken.

Olle däremot, han är på riktigt. Och han är bäst!

Trolleri trollera.

2009-11-05T21:50:00.003+01:00

Hej och hå, tack för en trevlig bloggdag med mången skratt och tårar och kast mellan olika sinneslägen. Sånt som får en att känna att man lever, det är ju lite fint ändå.

Nu skiter vi i det här och kör vidare, häppåer mina kära vänner!

2009-11-01T16:17:00.000+01:00

Jo, jag vet. Dåligt med bloggande nu, men det enda jag kan tänka, andas, prata om just nu är en annalkande tågsemester jag och Olle ska åka på imorgon, helt själva.

Jag ser så enormt mycket fram emot själva målen med resan (ja, det är både Kinna, Göteborg, Kungälv, Hässleholm och kanske även Malmö som ska hinnas med denna vecka) men det är just själva resandet som får mig att nästan kräkas av stress och ångest.

Kan inte fatta att SJ är så enormt obarnvänliga, att jag på allvar kommer behöva resa utan vagn. Att ha en ettårig överenergisk unge i bärsjal känns lite sådär bra. Vi provade hemma idag och efter två minuter gav han uop.

Nåväl, allt kommer ordna sig för det gör det alltid. Inför alla sånahär jobbiga situationer försöker jag visualisera mig en målbild som utspelar sig lite längre fram i tiden, där jag har det läskiga bakom mig och skrattar och är glad igen.

Det funkar faktiskt skitbra och får mig att spy lite färre spindlar av nervositet.

Så med andra ord kan ni förvänta er lite kortare och sporadiska inlägg kommande vecka, skrivna från mobilen, som detta.

Själv ska jag mest bara njuta av att få träffa otroligt efterlängtade familjemedlemmar och vänner. Ojoj, lyllos mig!

2009-10-30T23:42:00.000+01:00

Han tramsar och fånar sig så mycket i vaket tillstånd ibland, att jag ofta glömmer bort att verkligen titta på honom. Se honom, ordentligt.

Det blir tydligast såhär när han sover, hur vacker han är. Och jag påminns om att jag älskar honom. Alltså på riktigt, inte bara på det där tråkiga sättet man häver ur sig det i förbifarten, för att man ska.

Bra eller anus.

2009-10-30T22:20:00.003+01:00

Såhär är det va:

Denna dag har kastats mellan högsta förhoppningar, djup besvikelse, ren och skär ilska och allra största kärlek och lycka.

Släng därtill på en skopa överjordisk allergi mot finaste lilla hunden (som periodvis bor hos min syster = lite problem) så kan man förstå varför jag sitter härmed känslan av att vara all cried out och tom som ett jävla skitskal.

Det har varit den sämsta av dagar och den bästa av dagar helt enkelt och jag vet inte om jag kommer orka förklara mer exakt vad som har hänt idag eller ens imorgon, så det får bli en snabbis, utan ingående detaljer.

Jag fick inte jobbet. Det så kallade drömjobbet.
Jag fick dessutom höra av mig själv till arbetsgivaren och ligga på för att få det svaret.

"Du var så himla trevlig och snäll och söt och sådär, men jobbet gick till någon som var mer kompetent än du. Vi hade bara så mycket att göra här att vi glömde höra av oss."

Ja. Glömde.

Pissfittabajskukkorv.

Så. Nu fick jag äntligen svära lite över det hela också.

Surast av allt är att jag står på ruta 1 igen. Tillbaka på noll, absolut noll.

Måste börja fiska igen, gå igenom den här känslomässiga berg- och dalbanan. Promota mig själv som någon jävligt bra och eftertraktad person, när jag mest bara känner mig som ett roadkill med läskiga uppspärrade vafan-hände-egentligen-rådjursögon.

Piss.

Men!

Som tur är så har jag i alla fall fått chans att försöka skifta fokus från detta skitbesked idag, genom att jag fick äran att delta i en helt underbar överraskningsfest för min älskade syster som har fyllt år.

Det var precis som på film. En bra film, där alla är vackra och glada och det bjuds på mängder med söta kakor och nybakta scones med hemlagad lemon curd och ost och allt bara är helt himla fantastiskt.

Tvära, tvära kast. Ojoj. Nu behöver jag egentligen bara få grina riktigt jävla ordentligt så att jag får det här överstökat.

Kände att det var det som gjorde att jag hela tiden höll någon slags distans på kalaset och jag ber om ursäkt för det till er som läser bloggen och var kalasdeltagare denna kväll. Jag var så rädd för att bryta ihop att jag inte vågade släppa in någon riktigt.

Alla var så fina och bra och omtänksamma, ställde frågor och.. ja.. var så himla bra.
Fasen vad jag älskar er, alla underbara människor jag har äran att få ha i min närhet. Tack vare er behöver jag aldrig låta puckoarbetsgivare ta sig hela vägen in i hjärtat, det är redan fullt.

Ps, jag hade tänkt krydda och lätta upp detta inlägg med lite fina bilder från dagens äventyr, men det får bli imorgon. Eller på facebook, som vanligt. Jag är för hjärndöd just nu för att palla. Hejrå.

Romantikförbud och pudelfrippan.

2009-10-30T12:50:00.008+01:00

Jag har hela nio minuter på mig att författa ett inlägg, så detta får gå fort.

Ledsen för ljuget igår, jag hann ju inte alls skriva ett smaskigt inlägg om herr Schulman och tyvärr hinner jag inte det nu heller. Det får helt enkelt bli ikväll.

Hur som, igår var vi som sagt på bio och såg 500 days of Summer vilket är en alldeles utsökt liten film om kärlek och livsöden och allt sånt där som man gillar om man är lite blödig, som jag.

Jag och mitt fina biosällskap som uppenbarligen gick under parollen "störst huvud när man dör vinner!"
och jag vann med stor marginal. Jag vill också vara en söt liten toppluvetjej!

För ungefär ett år sedan gav jag mig själv förbud att se allt som hade med skräck, mord och läskigheter att göra. Det funkade skitbra, jag blev betydligt mindre harig faktiskt. Förstår inte ens varför jag var tvungen att plåga mig igenom en massa skräckfilmer helt i onödan, jag har ju uppenbarligen inte förmågan att ta det hela med en nypa salt.

Nu funderar jag nästan på om jag borde göra samma sak med romantiska filmer. Det funkar helt enkelt inte, jag blir alldeles för lättpåverkad. Varenda liten kärleksscen välter omkull mig totalt och får mig att ifrågasätta varenda kyss som någonsin landat på mina läppar.

Det är inte okej. Jag har inte tid med sånt i varken hjärta eller hjärna. Jag måste försöka börja leva i nuet och verkligheten och sluta romantisera saker och ting.

Tyvärr är jag ju lite utav en kickknarkare. Jag lever för förälskelsen och tröttnar så fort det blir vardag. Ofta har jag undrat om jag ens borde leva i en relation eftersom att jag inte kan hantera när allt bara flyter på bra, jag måste liksom ha den här intensiva passionen som faktiskt bara verkar gå att få tag i när man är nykär.

Det där trevandet, händer som söker sig efter varandra, de allra sista sekunderna innan första kyssen. Fan! Jag skulle kunna stanna där. Och sen börja om. Och om. Och om igen.

Ajajaja tillbaka till den krassa verkligheten.

Jag lockade ju håret med pincurls igår. Det gick åt helvete. Jag vet inte vad som gick fel men håret var rakt på fem sekunder när jag drog iväg till bion.

Men så testade jag att göra om det nu natten till idag, med en massa mer läggningsvätska i. Och såhär blev resultatet precis när jag tog ur alla hårnålar, utan att göra någonting alls:

Voíla!

Haha, okej nu var det kanske inte det resultatet jag var ute efter riktigt, att se ut som en gammal såpaskådis från början av 90-talet.

Lite piffning och borstning och påklädning senare ser jag nu ut såhär:

Sidotofs och s.k. Victory Roll (fast fejkad,utan "rat") i luggen.

Jomenvisst. Det blev la bra? Det här tåls helt klart att göras om.

Nu ska jag väcka Olle och åka ner på stan för att träffa min syster, födelsedagsbarnet-i-efterskott. Tjarå!

Kiss och skit.

2009-10-29T13:35:00.007+01:00

Det är skitsvårt att ens försöka prestera ett blogginlägg idag tydligen. Nerverna är på helspänn!

Dels sover Olle så ytligt att babymonitorn sprakar konstant och då känns allt som en läskig skräckfilm såklart. Det gör också att jag inte vågar gå på toa för tänk om han vaknar då av vår gnissliga badrumsdörr. Bububu för ljudkänsligt barn. Vilket såklart bara är vårat eget fel, att det har blivit så alltså.

Jag är så sjukt kissnödig och så sjukt nervös! Nu har det gått 4 dagar av denna vecka, jag väntade ett viktigt samtal redan i måndags. Varenda timma som har gått sedan dess har varit tortyr.

Ja, det är alltså drömjobbet jag väntar på besked ifrån, så det här är minst sagt kräksframkallande jobbigt. De sa förra onsdagen, på intervjun, att de skulle fatta ett beslut "väldigt snart och höra av sig redan i början av nästa vecka". Nu är det nästa vecka. Torsdag räknar jag inte som början av en vecka.

För varje dag som går är jag mer och mer övertygad om att jag inte har fått jobbet. Och eftersom att jag säkert inte har fått det så är det lätt hänt att bara råka glömma bort att säga det till mig. Bu. Jättebu.

Så! För att inte deppa ihop fullständigt roar jag mig med att snartsnartjättesnart äntligen få släppa ut håret och se resultatet av gårdagens fixning. Jag använde för första gången Glimor läggningsvätska - hårfixering peeeiinsjonerstyle! - och rullade upp håret på mängder av pincurls.

Jag gillar den här heta liklooken man får i hyn av mobilkameror + fotografering vid fönster. Annars känns det bra.

Nu jävlar ska jag bli fin - ty ikväll är det dags för romantik på hög nivå till biofilmen "500 days of Summer" med undersköna Zooey Deschanel, i sällskap av de lika undersköna fellow bloggerskorna Elina (detta är ett gästinlägg då hennes omåttligt populära f.d. blogg Tungviktaren har gått i graven/blivit hemlig) och Johanna.

Jamen kolla själva, hur skulle man inte kunna vara pepp?

Om jag inte är helt nerknarkad av romantik eller trötthet när jag kommer hem ikväll, så tänkte jag försöka plita ner ett fantastiskt fortsättningsinlägg om Alex Schulman. Jag har grävt upp lite skit med min fantastiska skitgrävarnäsa (den fick jag när jag gick journalistlinjen, ungefär i samband med mitt möte med Janne Josefsson skulle jag tro) och skrattat obehagligt högt för mig själv vid synen av det jag hittat.

Trevlig väntan!

Tecken på att man ändå inte är en askass mor, del 1

2009-10-28T23:09:00.005+01:00

Så, man kanske har varit borta en hel dag från familjen, har lite dåligt samvete. Ni fattar scenariot.

Finner en stor skål på köksbänken med en härligt vacker knallrosa kaksmet i och blir glatt uppmanad att smaka på den goda kakan som sonen och den helige fadern har bakat tillsammans medan man var borta.

Och man smakar lika glatt. Såklart. En kaka innehållandes följande:

Vatten, karamellfärg, potatismjöl, havregryn, vanillinsocker och några väl gömda bonusrussin på botten (eventuellt redan lite nafsade på av sonen) samt saker jag inte ens vill veta (och inte heller visste vid smakningstillfället).

Jag åt. Nickade artigt mot bokmärkesängelsmännen med de tindrande ögonen och tvingade tillbaka den kvalmiga spyan som var på väg upp, medan Christian skrockade skadeglatt:

"fyfan vad äckligt, jag hade ALDRIG ätit det där om jag visste vad som var i!"

Ja, så det här bådar ju gott inför alla framtida sandkakor med kattkiss i som Olle kommer bjucka på under de kommande åren. Jag är en god moder som smakar på allt, bara jag inte vet vad det innehåller.

Flott skareva.

2009-10-28T15:05:00.005+01:00

Dagens lunch:

Pasta med spenat- och ädelostsås

samt bruchetta vid sidan om.

Den makalöst goda måltiden avnjöts tillsammans med kockassistenten som grät oavbrutet, klängde i vederbörande gästs bröst och vägrade äta den mat han själv stolt lagat.

(Jag vet, mycket gnäll om hur jobbigt kockassistenten beter sig nuförtiden, men han är verkligen helt ovanligt krävande och gnällig. Kan ju såklart bero på att Christian plötsligt inte är hemma längre om dagarna, efter 10 månader av den varan. Det är en stor omställning för oss båda.)

Sanningen om varför jag inte duger åt Alex Schulman.

2009-10-28T08:47:00.008+01:00

Faktiskt, på allvar, jag hade inte tänkt börja blogga igen. Inte alls. (Ni tror mig så hårt, jag känner hur ni nickar jätteuppriktigt. Precis som i Bolibompa där programledarna gör konstpauser så att barnen framför teven kan få svara på frågor och tro att de är delaktiga).

Anledningen till att jag fick för mig att börja igen var egentligen extremt självupptagen och lite skämmig, men here it goes. Jag såg nämligen en viss händelse som ett tecken.

Ni som bloggkänner mig vet ju kanske vid det här laget att Alex Schulman är en utav de svenska skribenter jag ser upp till allra mest. Han må ha ett förflutet som inte är allt för smickrande ur mobbingaspekt men precis som de flesta så skärpte han till sig och fick en stor dos empati sköljd över sig i samband med att han blev pappa. Det hade man ju utan problem kunnat förutspå.

Jaja, rätt och slätt: Jag gillar Alex Schulman.

Jag gillar det han gör, jag gillar det han skriver och jag gillar hans humor. Skulle det finnas en fanclub så skulle jag säkert vara med. Detsamma gäller med lillbrorsan, han är grym.

Häromveckan läste jag i Alex blogg om en förfrågan, han efterlyste donationer till sin nystartade bokhandel där han säljer begagnad skräplitteratur.

Av någon outgrundlig anledning drog jag iväg ett mail och erbjöd honom rariteter såsom mina nyligen utrensade exemplar av "Skilda världar - Mötet, vad hände innan TV-serien?" och "Sjustegsmetoden" av Dr Phil.

Jag vet inte vad jag egentligen hade tänkt mig när jag mailade, det var ju knappast så att jag skulle våga ta mig dit till bokhandeln. Hallå, jag är ju faktiskt värsta rädda, magontsblyga tjejen i verkligheten, när det kommer till att träffa nya människor.

Det tog max fem minuter innan jag fick svar:

"Hej!

Alltså, av de mail jag fått så är dina böcker överlägsna.
JAG MÅSTE HA DEM!! Kan du inte komma förbi?

Regeringsgatan 91

Messa innan på 0735 **** ** innan du kommer!

Alex"

Ja, i det ögonblicket dog jag osannolikhetsdöden litegrann.

Inte av någon slags starstruckness utan helt enkelt för att jag ser upp till killen och är samtidigt skiträdd för honom. Begåvade personer skrämmer mig. Långa personer skrämmer mig.

Kombinationen begåvad + lång = skitläbbig.

Men det är klart att man måste våga lite ibland, så jag tog mig i kragen och mailade tillbaka. En mailkonversation som i äkta utdragen Amandaanda blev alldeles för omständig men i slutändan utmynnade i att jag meddelade att jag kunde komma förbi följande morgon klockan 09, men att det inte var säkert att jag skulle våga eftersom att han känns lika underlig att träffa som om jag skulle möta en seriefigur på gatan.

Dagen därpå stod jag - helt tvärtemot vad jag skulle ha trott om mitt hariga jag - med bultande hjärta och knackade på dörren till bokhandeln, varpå Alex Schulman öppnar.

Och så visar han sig vara kanske världens varmaste, trevligaste och ofarligaste människa.
Snacka om att bygga upp ett luftslott av onödiga dåliga egenskaper kring sig själv, vilket hästjobb!

Otippat snel hest.

Jag vet att många säkert har frågat sig hur en inte-så-jättesnygg-kille kan ha lagt vantarna på kanske landets vackraste kvinna, Amanda Widell. Men jag hajar, jag fattar verkligen vad hon ser. Precis som det uttjatade uttrycket, det är insidan som räknas. En hel del utsida, men mest insida när det faktiskt kommer till kritan.

Hur som helst.

Olle var charmerande, hjälpte till att visa upp högen med böcker jag hade med mig och passade även på att försöka snatta med sig Alex iPhone varpå jag fick tantsvettningar igen - mest för att jag vet att det bara tar en sekund för Olle att demolera en mobiltelefon om han lägger manken till.

Jag samtalade så avslappnat jag kunde med både Alex och Pontus Gårdinger, som var på besök samtidigt, och sedan avslutades mötet med att Alex frågade om han kunde få ta en bild på mig och Olle till bloggen.

Okejrå, sa jag lite sådär lagom ivrigt och nonchalant på en och samma gång och la huvudet på sned precis som sig bör när man ska vara fin inför hela svenska folket.

Sedan krävs det ju inte direkt en kärnfysiker för att fatta att jag bodde på laptopens F5-knapp resten av dagen. Tänk er själva, skolkatalogsångest x 1000, jag hade ju ingen aning om hur bilden blev eller hur inlägget skulle se ut.

Timmarna gick... och gick... och gick.

Och sen kom det. Inlägget om mina skänkta böcker.
Fast först dagen efter. Och utan mig och Olle.

En ilning av både lättnad och besvikelse gick igenom mig när jag såg inlägget. Den realistiska sidan av mig tänkte att "hallå, han driver faktiskt en kommersiell blogg, klart att det här inlägget har större intressevärde för läsarna än en idolbild på någon osnuten unge och dess schletna morsa!" medan egoisten inom mig inte kunde låta bli att undra exakt hur ful bilden måste ha blivit.

Jag blev alltså lite besviken och putt, jag hade ju till och med tänkt göra ett överraskningsinlägg i min gamla blogg enbart för att kunna knyta ihop påsen snyggt och visa att jag minsann hade fått träffa min stora bloggidol Alex Schulman. Och så gick den planen i stöpet, för vad bevisar egentligen en bild på en bok?

Dagarna gick. Tre dagar närmare bestämt. Jag tänkte inte ens vidare på saken utan kunde med distans till det hela se det som en kul grej.

Tills detta inlägg dök upp.

Alltså. Det här känns inte riktigt okej.

Ett helt inlägg tillägnat alla trevliga besökare och bokdonatorer, med bilder på glada tanter och allt. Inget fel med det, tänker ni. Om det inte vore för att flera av dessa möten faktiskt skedde INNAN jag var där. För Alex berättade för mig om dem. Om besökarna, om tjejen som frågade om priset och han svarade att det var skitdyrt och så blev hon förlägen och gick.

Och så Pontus. Pontus! Bilden är ju för fasen tagen samma dag som jag var där!

Som ni förstår kan jag inte känna mig annat än förrådd. Och kanske lite kränkt. Jag behöver helt enkelt svar! Varför platsade inte jag och Olle i bloggen? Först fick man höra att ens böcker var kronan på hela verket och skulle få stå på hedersplats och aldrig säljas för några pengar i världen. Men nu är man helt plötsligt ingenting värd alls, när det kommer till kritan.

Eller? Eller!

Eller var det helt enkelt så att han skonade mig? Skonade mig från förnedringen?

Ja, så måste det vara! Alex Schulman - denna godhjärtade medmänniska - skonade mig från att bli förnedrad och förlöjligad inför hela bloggläsarsverige.

För nog var det helt enkelt så att det måste ha varit min förbaskade dolda genetiska och högst ärftliga (tack mor!) defekt som slog till, just där och då?

Mitt Chandler Face.
Gott så. Vi kör på det.

2009-10-27T15:04:00.001+01:00

Nu kan man lätt lockas att tro att jag är en oempatisk skitmorsa som lämnar mitt otröstade barn vind för våg.

I Olles ögon är det väl iofs just det jag är:

Den vedervärdiga mamman som inte lät honom snatta tre bananplättar från lunchen och stoppa under sin kudde i den nybäddade sängen. Bu. Hu. Hu.

Ps, för den som sitter redo att slå numret till socialen eller skriva ett argt inlägg på Familjeliv.se så kan jag upplysa om att han nu - tre minuter senare - sitter i mitt knä och skrattar åt mina tuttar.

Tjejen som sitter på alla fakta, del 1.

2009-10-27T11:11:00.004+01:00

Ibland tänker jag att jag har så himla bra teorier om saker, som just därför måste vara sanning.

En av dessa teorier grundar sig i det faktum att ända sedan jag blev gravid med Olle så upptäckte jag att precis ALLT vara så himla noga utstuderat av naturen/Gud/Jehova/Makka Pakka.

Som det här med att jag som f.d. rökare sedan 13-årsåldern, helt plötsligt bara för att jag var gravid, ville kräkas vid bara synen av en cigarett. Det är ju helt fantastiskt fiffigt uträknat av min kropp.

Jag tänker ofta på det där med vad som egentligen är naturens sätt att försöka fixa bra grejer för en, så att man - om man är lyhörd - bara kan glida med på en räkmacka och få allt schysst serverat.

En sån sak, som jag faktiskt är helt övertygad om, är att det omöjligtvis kan vara meningen att man ska hålla på och samlaga en massa under det första sisådärirundaslängar året efter att man har fått barn. Det är ren och skär biologi/fysilogi vi snackar om här:

Man föder ut en unge (alternativt blir snittad, vilket kanske inte gör så ont i underlivet men däremot i typ resten av hela kroppen) och det är ju inte så läckert rent könsmässigt. Sen kanske man ammar ett tag.

Amning = jättejätteuttorkade slemhinnor och överdos av fysisk närhet mellan barn och mor = skapligt svalt intresse för sin partner rent sexuellt, däremot större intresse på en massa andra plan som också styrker förhållandet där under de skälvande småbarnsåren.

För att förtydliga: Nej, jag tror faktiskt inte att man (jag) är skapad att vilja ligga så länge man ammar och är mitt uppe i bebistiden.

Det är kroppens sätt att säga till en att man inte ska fortsätta reproducera sig än på ett tag, man har liksom fullt upp ändå. Varför skulle man annars (oftast) slippa mensen medan man ammar? Tydligare än så kan det väl knappast bli?

Det är verkligen inte särskilt jätteskönt alls att trycka in stora saker i någonting som är litet, kruttorrt och påminner om en sur kärringmun.

Detta jättelånga försvarstal till trots, bara för att få slippa ligga, så finns det ju såklart folk som är helt annorlunda.

Jag känner en tjej (snittad x2) som hävdar att hon låg som en kanin samma dag som hon kom hem från förlossningen. Båda gångerna. Vilket jag iofs tycker låter som en klassisk Glitterspray-i-fittan-historia (som samma person på allvar också har dragit för mig som om den vore självupplevd - jättejobbigt!) men det ska väl finnas folk till det också och det är väl bara att gratulera till ett blomstrande sexliv och en inte allt för sexuellt frustrerad sambo. Det måste kännas fint.

Själv har jag alltid en Tulo mellan knäna.

2009-10-27T10:21:00.002+01:00

Det här skulle kunna vara exakt samma dag som igår, med det stora undantaget att jag igår bara hann precis till detta vägskäl (200 meter från vårat hem) innan Olle gav upp.

Än så länge har han bara fått ett enda utbrott - det kom några regndroppar i ögonen när han käkade sin banan - så jag är optimistisk! Idag kanske vi lyckas ta oss hela vägen fram för att tjuvkolla på hans eventuella framtida dagis. Som förövrigt vunnit priser för sitt genusarbete, jojomen!

En dag som denna då irritationen lätt tar överhand, kan jag spexa till det på ett så enkelt sätt som att sätta på Olle denna fula bajskluttliknande hjälmmössa och gotta mig i tanken att jag fortfarande har den makten över honom.

Han har ju faktiskt ingen aning om att hans annars så söta lilla huvud just denna dag ser ut som en velig bajskorvstumme.

Som kompensation för gårdagens inlägg.

2009-10-27T09:03:00.007+01:00

Hej.

Ibland när jag har stått och slavat med jordens övermäktigaste disk i en halv levnadstid, så har det hänt att jag har spanat in slutresultatet - alla blänkande rena ytor, doften av rengöringsmedel, glänsande smulfritt köksbord - och konstaterat att den tillfredsställelsen på allvar klår att ligga.

Okejbratackhejdå.

Mammaledighet version 1, försök 3, dag 1.

2009-10-26T22:19:00.014+01:00

(Okej, bare with me nu kära vänner, med detta undantagslånga inlägg. Har man haft en månads uppehåll så måste man få spruta ur sig inlägg som dessa.)

Denna första dag av nygammal premiär på min mammaledighet i ensamhet har gått över förväntan. Jag och Olle har till och med haft riktigt trevligt tillsammans!

Tricket har varit att prata med honom ungefär hela tiden - även om jag bitvis har känt mig smått munspelsmannamässig - samt låta honom helt och hållet bestämma vad som ska stå på agendan.

Detta bestämmande föranledde en nästan timslång lek med alla tepåsar, en mugg med sked i och vår vattenkokare. Det hela var väldigt spännande och jag fick absolut inte störa eller säga "åh vad gulligt!" för allt var väldigt allvarsamt och hårt arbete från Olles sida.

Sen bytte jag bajsblöja.
Roliga koncentrationslekar = tarmtömning tydligen.

Eftermiddagen fortlöpte med att jag tvingade ut Olle i duggregnet bara för att jag prompt har bestämt att vi MÅSTE ut både på förmiddagen och eftermiddagen, trots att han alltid halvsover eller gnäller med 2/3-delar av kroppen hängande utanför vagnen när man väl har lyckats tvinga ut honom innan Den Heliga Middagsvilan.

Väl ute fick jag muta grinOlle med en tetra barnfruktsaft som faktisktpåriktigtjaglovarpåhederochsamvete bara består av fruktsafter och inget annat. Ändå känns det som att jag låter honom sitta där och sörpla direkt ur en bag-in-box. För allt som heter "vatten med smak/färg" är ju big nono när man är en ängslig strictly PK-morsa som jag.

Som ni nu vet sedan innan så fick jag alltså den stora äran att lura i Olle hemlagad mat till lunch sen. Jag kände mig så stolt över den kuppen att jag var tvungen att göra om succén till kvällsmaten senare, men det slutade med att Olle under vilda protester enbart ville peta ut varenda oliv ur min pastasås och endast äta dessa svarta synder till middag för att sedan avslutningsvis slänga de sista två oliverna i väggen.

Förresten, såhär i efterhand så känns det som att det bara är själva tallriken i sig som är tilltalande med bilden här ovan. Men det var gott, jag lovar. Fråga Olle!

Efter maten och den kassa mobilkamerafilmen som jag torterade er med i inlägget nedan, så försökte jag och Olle få till en bra fjortisidolbild. Han var sjukt kass på det och förstörde varenda bild nästan. Åh, jag borde ha photoshopat dit Kissie istället. Kanske bett Jennie om hjälp, om hon inte är för uppbokad än med sina mad paintskills.

Jomenvisst, där satt den tillslut!

Efter käkandet drog vi till Åhléns här i Sumpan. Tanken var att jag bara skulle unna mig tre par trosor som jag visste var på rea och då måste man/jag passa på att köpa jättemånga likadana. Särskilt när de råkar vara av den enda modellen jag har hittat som inte åker in i röven ofrivilligt.

Olle vägrade dock samarbeta medan jag febrilt letade efter min storlek. Han ville bara samarbeta om han fick välta hela ställningen, så jag slängde ner en hel drös med trosor i vagnen och vid ungefär den tidpunkten började jag bli stalkad på ett ytterst odiskret sätt av varuhusets vakt.

Svettig av ångest styrde jag kursen mot kassan, men gjorde det fatala misstaget att ta vägen förbi leksaksavdelningen, där Olle såklart direkt fick sikte på en stor kassaapparatsleksak med hysteriskt många blinkande knappar och höga ljud.

Därefter följde en klimakteriekvart utan dess like, som slutligen mynnade i att Olle satt i vagnen utanför Åhléns som i ett lyckorus (eller valfritt drogrus) och bankade med stirrig blick på kassaapparaten som han just lyckats skrika sig till i ren shopaholicraseri.

Vad härligt, sådan son, sådan mor. Förlåt mamma Åsa, såhär en sisådär 25 år senare. Nu vet jag hur det känns.

Men kolla vilken glad kille! Han kör till och med sin specialdans på knarktechnotemat: knäböj-knäböj-knäböj följt av skak-skak-skak. And repeat.

Dagens tredje regelrätta muta (för att kunna skona övriga kunder från leksaksmarodören, inne på Konsum på väg hem från Åhléns): Ett äpple.

Äpplen är skitbra att muta med utomhus för alla tanter som går förbi ba "guuuuu vilken bra morsa som har lärt sitt barn att frukt är godis! gullegullegull!" och då kompenserar det helt magiskt det faktum att jag en timma tidigare har tryckt in en hel näve russin i munnen på Olle som tröst när han gjorde en snygg 360 graders volt ner för sängen och slog i bakhuvudet både i spjälsängskanten och golvet. Ingen såg, ingen behöver veta. Eller okej, inte tanterna i alla fall.

Aja, men bortsett från detta med tanterna så är ett äpple bästa sysselsättningen, för det där kan han käka på helt superfokuserat i lätt en timme. Alltså, är det ens normalt att en så liten kille kan dra i sig ett helt stort äpple själv? Jag orkade alltid bara två-tre tuggor när jag var liten. Eller så kan det ha varit så att jag genomskådade bluffen. Frukt är ju faktiskt inte godis. Jag behövde bara dubbelkolla några extra hundra gånger på lika många äpplen.

Jag köpte förövrigt också värsta fina T-shirten till min sambo som plåster på såren för att han måste börja jobba igen.

Han sa tack och sen "hjälp, den är jättetjejig! förlåt, men den måste nog lämnas tillbaka..." för att någon minut senare dyka upp som tanten i lådan i min världsfinaochskönaste nya favoritklänning (tack Sara!) och utropa "hurra!! jag känner mig som Tomas di Leva! Jag vill alltid ha en sån här skön klänning på mig!"

Snipp snapp snut, så var Dagens Bibel slut.

(pewh, skönt att ni slipper den gamla bloggen va, den som ofta kunde bli så långrandig och utdragen. Kort och koncist var temat här på Leffebloggen, jomenvisst!)

2009-10-26T14:35:00.006+01:00

Fjorton månader gammal har Olle insett att man kan äta annat än köttfärssås o spagetti, äpplen och modersmjölkersättning!

Jag fick otippat nog ett helt mål Gunnarfisk (ris+torsk+creme fraiche+rödlök+svart kaviar, en barndomsfavorit) att slinka ner i hans kräsna lilla strupe. Tricket var att göra en portion bara till mig och låta honom "tjyva" från min tallrik och därmed avdramatisera hela hans egna inbillningstraumatiska matplats.

Kul, jag när en Kamomillarövare vid min barm/tallrik.

Låtom oss fira detta med ett gäng "wooooow!" och pappersviftande på extremt lågupplöst mobilkamerafilm!

(det är alltså "wow fisken!" jag ropar och inte "wow disken!" eller "wow pitten!" eller något annat obehagligt som jag själv fick för mig såhär i efterhand när jag drabbades av min sedvanliga närminnesförlust)

Inkonsekvent, inkontinent, en himla massa in- helt enkelt.

2009-10-26T13:04:00.008+01:00

Jahaja, här gick man och lovade att aldrig mer blogga.
Och så är det precis det jag gör nu igen, vad himla tramsigt av mig.

Beslutet att återuppta bloggandet kom efter att under en månads tid ha plågat samtliga av mina mer eller mindre nära Facebookvänner med statusrader som av både längd och innehåll att döma var misstänkt lika mina gamla blogginlägg.

Jag kan helt enkelt inte ge mig med skrivandet och bekräftelsebehovet, uppenbarligen.

I rädsla för att snart vara blockad av varenda vän jag har, så har jag nu alltså återgått till bloggandet, men lämnat min tidigare gamla käpphäst bakom mig. Den var fin som den var, i all sin ångest och högtravande Mitt Livs Novell-anda.

Leffebloggen kommer ta vid där mina facebookstatusar nu måste få en ände. Lite mer kortfattat, kanske lite mindre seriöst men fortfarande lika uppriktigt, utlämnande och pinsamt. Sånt som jag är bra på helt enkelt!

Ps, för den som inte vet - vilket säkert är många - så kommer uttrycket "Leffeblogg" från allas vår kära humorsajt Familjeliv.se (förresten, till er som hänger med från förra bloggen så kan jag meddela att "best of Familjeliv" säkerligen kommer att dyka upp igen) där man använder sig av uttrycket Leffeblogg som ett samlingsnamn för alla dessa urbota tråkiga bloggar a'la följande:

"idag har jag ätit en macka och mina älskade gullizar Neoh och Cewihn har kollat på Cars till frukosten och nu ska jag ta en cigg med min bäztizzzz Tezz innan min älskling Leffe kommer hem från pokerturneringen hejdå!"

Ja. En Leffeblogg. Klart man vill ha en sån! Häpp!